Bonderöven inspirerar

Visst ser ni alla på den danska bonderöven (hur kan det vara så svårt att hitta ett danskt ö på datorn?) Frank Erichsen? Nya avsnitt har just börjat igen på YLE Femman under namnet En tvättäkta lantis. I Sverige heter programmet 100 % bonde och jag fick nog fundera en stund innan jag fattade att det var samma program. Frank är ju otroligt charmerande och framför allt händig. Sen tycker jag att det är fullständigt ovidkommande om han kan försörja sin familj enbart genom det lilla jordbruk vi ser i Tv:n och som för det mesta sköts utan maskiner. Det finns tydligen magsura personer som tycker att Frank ger en felaktig bild av hur det är att vara bonde. Familjen lär också ha fått kritik för att de använder dator, bil och traktor. Vad tror folk, att det här är en familj som skall leva helt utanför det vanliga samhället enbart till vår förnöjelse där vi sitter i våra soffor och myser över det lantliga livet?

Alldeles nyligen gick det upp för mig att Frank också har gett ut två böcker Det enkle liv och dess efterföljare Det enkle liv - flere skridt på vejen mod selvforsyning. De här bör ju finnas på varje månskensjordbrukares (= arbetena utförs på kvällar och semestertider) bokhylla. Där får de trängas med bl.a. Livet på gården, jordnära hästbruk av Lennart Fröding och Bondens Jord, En gård – ett sätt att leva av Nils Pihl. Dessutom finns det på hyllan en uppsjö av böcker om trädgårdsodling, växthusodling, hönsuppfödning, biodling, hundträning m.m.

Jag tycker det är väldigt inspirerande att se på den danska lantisen och följer spänt med grisslakt, kalkbränning (tänk att kunna bränna sin egen kalk!) och husbyggen. Nu är vi långt ifrån så händiga som Frank men vi lät oss inspireras till ett ”staketbygge” som han förevisade i ett avsnitt. Det har under de år vi bott här ute på landet framgått att vi uppenbarligen bosatt oss på ett av de mest blåsiga ställen i landet. Vinden kommer farande över fälten på ett sådant sätt att tankarna går till de vinpinade slätterna i Skåne. På vintern kan vägen på vissa ställen ha ordentliga drivor. Tur nog sköts plogningen exemplariskt men det skadar inte heller att ha en fyrhjulsdriven bil. För att något avhjälpa det ständiga blåsandet in över trädgården och för att hålla hjortarna på andra sidan beslöt vi oss för att bygga någon form av staket mot åkrarna. Senast i morse visade det sig att hjortarna nog struntar i våra staketbyggen, de går runt och smaskar sedan fallfrukt så det står härliga till. Om jag haft en bättre kamera skulle jag ha fått fina bilder av bocken när han stod och försåg sig av äpplena.

Staketbygget fick sin början då vi fällde ett pilträd och tog till vara några grenar och satte dem att stå i en vattentunna. Det tog inte lång tid innan det började bildas rötter. Jag tror till och med att man kan köra en pilgren bara så där i marken och att den snart slår rot. Sen köpte vi ytterligare några japanska träddödare, trots vissa släktingars varnande ord. Några stolpar slogs ner i marken mitt emot varandra med några meters mellanrum. Mellan dem sattes pilgrenar och träddödare i akt och mening att ta över stabiliteten när stolparna förruttnat. Träddödarna skall dessutom vackert slingra runt staketet. Mellan stolparna lade vi ut sly med relativt tjock omkrets. Vi har inte hunnit avverka tillräckligt ännu så staketet är inte färdigt men man ser ju vad det skall bli.

Biodlarens julklappstips

Det är kanske litet tidigt att börja skriva om julklappar, men det finns redan glögg till försäljning så varför inte. I flera år har man kunnat skaffa en annorlunda julklapp bestående av getter, höns, filtar, redskap eller vad man nu vill att en fattig familj i ett u-land skall få. Den ultimata gåvan till den som har allt, samtidigt som givaren och kanske också mottagaren får gott samvete. Och det vill vi ju alla ha i juletider. 

Nu kan man också ge en bikupa och utbildning i biodling. Kyrkans utlandshjälp utbildar internflyktingar i Somalia i biskötsel. Genom försäljning av honung får en fattig familj viktiga inkomster. Dessutom medför honungen variation i den ensidiga kosten och är även utmärkt för att sköta små sår och lindra hosta. Vi får hoppas att många nappar på den här idén. Här är länken för den som vill understöda flyktingar och biodling i fattigare länder. www.toisenlainenlahja.fi

Små hönshusiakttagelser

Både i böcker och på diskussionsforum på nätet framhålls det hur roligt det är att följa med sin hönsflock. Den charmen har jag upptäckt först nu när vi har ett hönshus som är så stort att man kan vistas där tillsammans med hönsen.

Höns har en massa olika läten. Vi hade i tiden en höna som när hon lagt ett ägg högljutt ropade ”kaakaa, jaag har laagt ett ääägg”. Eftersom hon ibland smög sig in i ladugården och där värpte i en låda var det helt bra att hon skrek så visste man att gå och se efter.

Nu börjar jag också lära mig att urskilja tuppens olika läten. Galandet som alla känner till har ju att göra med reviret. Det slår lock för öronen när Dorian Gray besluter sig för att gala just när man håller på och sysslar i hönshuset. Grannen sade häromdagen att när hon inte hör vår tupp blir hon orolig att någon varit framme och tagit honom. Vi såg faktiskt en räv härom veckan så risken finns ju. Sen har tuppen också olika varningsläten. Ett ljud, som jag omöjligt kan härma i skrift, knappt muntligt heller, betyder ”FARA, stå helt stilla”. Det är helt fascinerande att se hur hönorna fryser till stoder och länge står blickstilla innan Dorian inser att han än en gång hört fel. Han gör lätt det.

När tuppen hittar någon ovanligt god matbit skrockar han på ett speciellt sätt och visar sin favorithöna vad han funnit. Med mat mutade han också en höna som han just parat sig med. Hon hade varit ganska ovillig och så fort han var klar, det går verkligen snabbt, lade han framför henne en matbit och den tackade hon inte nej till.

I morse fick jag se hur en höna efter att hon ätit litet sökte sig till värpredet. Hon tittade spanande in i det som om hon sökt efter något. Men det var tomt för jag hade just tagit de två ägg som fanns där. Hon beslöt sig i alla fall för att kliva in i redet, som är en plastback fylld med hö. Då kom en annan höna som pep rysligt och klev också hon i redet. Tuppen kom farande och hackade till den första hönan. När hon inte lydde direkt hackade han på nytt. Då resignerade hon och klev ur redet medan den pipande hönan kunde lägga sig ner, tystna och börja värpa. Den pipande hönan måste ju ha sagt att hon har ett rysligt behov av att värpa och tuppen som skall hålla sams i flocken fick lov att agera barnmorska och hjälpa hönan med födslovåndorna.

Jag sliter fortfarande med att få kompostbädden att börja brinna. Den är nog litet varm, men någon rykande kompost är det inte frågan om. Det är bara att hela tiden mata den med mera näring och vända, vända. Jag har också införskaffat en präktig grep som står precis utanför hönshuset och alltid skall finnas till hands när man grips av häftig lust att vända kompost.

Skördetider II

När hösten kommer kan man tidiga morgnar se hur älvorna har hängt upp sitt byk till tork.

Jag läste i dagens Västra Nyland en kolumn under rubriken Äppelstress. Det var en betraktelse över den stress som kan drabba en i skördetider när allt mognar och man skall safta, sylta, lägga in, frysa, torka och ta vara på allt. Även om jag själv är en ekorrsjäl av stora mått tycker jag inte det är så farligt om en del, eventuellt en stor del, blir kvar i trädgården eller skogen. Det mesta tas till vara av djur som kanske behöver det bättre än vi. I vår trädgård har vi haft besök av både mårdhund och hjortar som har ätit av fallfrukten. De vilda djur som kommer in på vår gård gör det nog på egen risk. Hundarna driver med hård hand, eller kanske snarare genom ett gräsligt skällande, bort alla oinbjudna gäster.

Så här fint blommade de gamla träden i våras.

I år har vi, liksom mången annan, haft enorma mängder äpplen. Vi plockade hel del. Det såg ut som om de rödaste och finaste fanns högst upp och det kändes ganska äventyrligt att balansera ute på en gren som eventuellt skulle kunna ge efter. Nästa år måste jag ha någon yngre som kan klänga uppe bland grenarna. Sammanlagt plockade vi 50 kilo och det förde vi till ett musteri. Jag tyckte att 50 kg lät ganska mycket, men det var ju ingenting. En person kom släpande med 200 kilo. När äpplena pressas får man, litet beroende på äppelsort, ungefär hälften av mängden i form av saft. Nästa gång äppelskörden blir stor skall jag plocka mera, för saften försvinner i rasande takt.

Skörden blev fin. Till det bidrog säkert bina men kanske också att vi varsamt ansat träden eftersom de länge hade fått stå utan skötas.

Det är klart att jag fröjdar mig åt att ha äppelsaft av egna frukter, lingonsylt av bär jag plockat själv och löken som torkat färdigt på loftet. Det finns en stor tillfredsställelse i att ha fyllda förråd. Är det kanske ett arv från förfäder som levde i ett samlarsamhälle? Numera tenderar människan ändå mer att samla på sig allt möjligt onödigt och inte jordkällaren full av rotfrukter. Säkert skulle jag också koka sylt i större mängder om det fanns någon som åt av den. Svartvinbärssaft kokar jag bara vartannat år och det räcker mer än väl till. Det är ingen idé att fylla ladorna om maten inte har någon åtgång. Därför försöker jag också se till att frysen töms innan följande skörd skall in. Fast det skall erkännas att vi har torkade trattkantareller som vid det här laget nog är ganska gamla. Inte vill jag kasta dem heller efter allt besvär med att rensa och sedan torka dem. Nu väntar frysen på att älgjakten skall ge resultat och att fåren skall slaktas. För att allt skall få plats har hundarnas övningsobjekt = kråkor och fasaner fått ge vika för bättre kött och getts vidare till personer med unghundar.

Gullök, rödlök, vitlök och schalottenlök.

Biodlarens vedermödor

I måndags träffades biodlarna för att lära sig mera om amerikansk yngelröta – en av de många sjukdomar bin kan drabbas av. Yngelrötan orsakas av en bakterie (bacillus larvae). Den här otäcka bakterien kan bilda sporer som motstår alla sorter av angrepp. De överlever både stark hetta och stark köld, uttorkning och antibiotika. Dessutom kan de överleva i upp till 70 år i ett dvaltillstånd. Tydligen finns den här yngelrötan i nästan alla bigårdar, men det är inte alltid den verkligen bryter ut. Om den gör det måste man förstöra samhället. Det görs genom att man gräver en ordentlig grop och tuttar eld på hela kupan. Askan skall sedan täckas över att så att andra bin inte kan komma åt resterna. Honungen påverkas tack och lov inte alls av den här sjukdomen, det är ynglen som drabbas.

För att motverka yngelrötan skall man alltid varje år smälta ner de använda vaxramarna. Det betyder förstås mera arbete för biodlaren, men också friskare bin. Alla kupor skall också tvättas med t.ex. Virkon S eller tryckspruta. Har man träkupor kan de brännas.  Man har också odlat fram bin som har anlag för stor städiver. De har nämligen större motståndskraft mot sjukdomen. Jag är så glad att jag inte är ett bi, för till skillnad mot hemulen i ”Vad tror du att det hände sen” är städning inte min största fröjd.

Förutom yngelröta finns det i Finland åtminstone sex olika virus som kan angripa bin. Virusen sprids bl.a. genom den trafik av s.k. paketbin (en låda med ett litet bisamhälle) som skickas mellan länder i Europa. Eftersom handeln är fri är det ganska svårt att förhindra spridningen av olika sjukdomar.

Efter det här föredraget kände man sig ganska dyster. Då det dessutom visade sig att två av de nyblivna biodlare, som liksom jag gick kursen i fjol, plötsligt utan synbar orsak förlorat alla sina bin i augusti kändes det ännu värre. Att samhällena gick under kan ju bero på svaga drottningar. En biodlare hade under sommaren flera gånger fått lov att byta drottning för att hennes drottningar av någon orsak dog. Två personer hade fått samhällen förstörda av getingar som tydligen matar sina egna larver med bin, men de är också ute efter honungen.

Nu är jag ganska betänksam – hur skall det gå för mina samhällen. De tre gamla kuporna har dragit ner all sin vinterföda, men alla de tre kuporna som bildades av svärmar har varit mycket dåliga på det. Man kan ju inte heller tvångsmata dem om de i sitt oförstånd inte förstått att fylla förråden inför den annalkande vintern. Det gäller nu att vänta och se vad som händer nästa vår. Litet orolig är jag allt.