Vårtecken i februari.

I Bladet kan man läsa om de första verkliga vårtecknen, vårblommor som sticker upp och återvändande flyttfåglar. Här hos oss har snön nog börjat smälta nere på de stora jordgubbsfälten, men i trädgården och hönsgården ligger det ännu ett tjockt lager snö. Det enda vårtecknet jag har sett är videkissor och ett talgoxepar som inspekterade en av holkarna.

Hönorna upphör inte att fascinera mig. Blanka som alltid hållit sig nära tuppen och som jag därför trott att har hög rang ligger tydligen lågt nere och sover ibland på den lägsta pinnen. Det kan förklara varför hon attackerade den stackars Esmeralda och fortfarande vaktar på henne och ger henne ett nyp genom gallret. Också de bruna hönorna får sig en omgång om de förirrar sig in till Blankas flock.

Blanka är egentligen en riktig lismare och ställer in sig hos Elrond. En dag var det ovanligt klottigt under sittpinnarna så jag kastade ett fång hö på det hela. Genast var Elrond där och inspekterade det hela med små kluckande ljud. Blanka kom rusande och gick bredvid och svarade honom med små ljud. Förmodligen sade hon honom också att han är den klokaste, vackraste tupp hon någonsin mött. På eftermiddagen hade hon värpt där, vilket inte alls var meningen. Nu lägger jag bara spån och strö där som inte på samma sätt lockar till bobildning.

Vid matkopparna håller Cleopatra efter Blanka, som får finna sig i att äta litet senare. Albertina är också mån om att få ta för sig, men hela hennes uppenbarelse är mera loj. Inte är det lätt att vara tupp heller. I morse fick de färska brödbitar. Elrond tog en bit och meddelade högljutt sina hönor, precis som en tupp skall göra, att han hittat något ovanligt gott som han ville bjuda på. Ingen av dem brydde sig ett dyft om honom. Snart blir det säkert dags att ta bort både värmeelementet och det extra ljuset och bara snön smält skall hönorna få komma ut.

Dags att sätta upp fågelholkar.

Idag har det varit ett strålande väder, just så underbart som en riktigt fin vinterdag kan vara. Vid fågelbordet har småfåglarna varit i full gång, vilket förde mina tankar till att det börjar vara tid att se över beståndet av fågelholkar. 

Ekorren är också en flitig gäst vid fågelbordet. Att fånga honom på bild har inte varit lätt.

Mest är det mesar av olika slag som kommer för att äta. En hackspett och två skator brukar också ta för sig av maten.

När vi flyttade hit fanns det redan högt uppe på loftets vägg några holkar, sedan har vi satt upp betydligt fler. H. använder virke från den gamla ladan när han bygger holkarna. Fåglarna accepterar lättare virke som är gammalt än splitternytt. Som tak har han utnyttjat allehanda spillmaterial. Till en början satte han plåt runt öppningen för att hindra ekorrar och hackspettar från att förstora hålet. Sen övergick han till ett finmaskigt nät.

Holk med plåt runt öppningen.

En gammal holk som redan fanns här. Den går inte att öppna, vilket man borde kunna göra för att putsa bort gamla bon och skräp.

Idag då våra skogar är allt mer städade och det saknas murkna träd kan det vara svårt för fåglar att hitta lämpliga boplatser. Därför är holkarna viktiga, förutom att det ju är trevligt med fåglar i grannskapet. Fågelholkar blev vanliga i slutet av 1800-talet. Det hängde förmodligen ihop med att djurskyddet blev allt vanligare. Samtidigt kunde man slå två flugor i en smäll, många fåglar betydde att skadeinsekterna minskade i trädgårdar och på åkrar.

Den här holken fick ett tak som består av en stenplatta.

Långt innan dess hade man byggt holkar framför allt för skrakar och knipor. Från Sverige finns uppgifter från slutet av 1500-talet om att slottsförvaltningen byggt ett ”swanehus” på en holme i Norrström i Stockholm. I början på 1800-talet byggdes det tre svanhus på Drottningholm. Svanhusen motsvarade ändå inte dagens holkar, här var det meningen att svanarna skulle övervintra. Ursprungligen hade svanhuset på Drottningholm en bassäng i mitten och reden indelade som tårtbitar runtom.

Holk med asiatiska influenser. Taket består av översta delen av en lykta som gick sönder i stormen.

Sjöfågelsholkar byggdes för att man lättare skulle komma åt äggen som utgjorde ett välkommet bidrag till den annars ofta ensidiga kosten. Man kunde ta ägg då honan hade börjat lägga, hon fortsätter nämligen lägga ägg (är det bara tamhönan som värper? Man talar ju inte om att t.ex. svalan värper) tills hon har en full kull. På det sättet kunde man under en kort period skatta holken. August Strindberg berättar från Stockholms skärgård att "äggning i holk utöfvas mest mot skraken, som tåligt låter begagna sig till värphöns".  I skärgården kunde ett hushåll ha tiotals holkar som beskattades på ägg under våren, vilket betydde att ”fångsten” kunde bli betydande. Ända in på 1900-talet åt man sjöfågelägg, något som var vanligt också under krigsåren.

Här har takets gjorts av en överbliven bit "maatalousvaneria" som användes då hönshuset byggdes.

Jag har läst att fågelholken ursprungligen kom från Indien. Européer som besökte Indien kunde förvånat konstatera att det i byarna hade ställts upp långa störar med en sorts runda fågelhus av bark högst upp. Till Europa kom den här sedvänjan på 1700-talet. Jag tycker det verkar litet förvånande att man just i Indien skulle ha vurmat för småfåglar, månne inte nyttoaspekten var den centrala också här. 

Det blev en cochin!

Så har vi då igen en nykomling i hönshuset. Den här gången är det en höna av rasen cochin. Jag har funderat hit och dit kring vilka raser som intresserar mig och slutligen fastnat för de stora s.k. dual purpose raserna. Det vill säga de skall både värpa och kunna producera kött. Dessutom sägs det att de tunga raserna är lugnare än de små och det är inte helt fel när barnen också skall kunna röra sig i hönshuset. Så blev det alltså en cochin denna gång.

Rasen kallades till en början cochinchina och härstammar från Kina där den är känd från 1300-talet. I mitten av 1800-talet importerades den till USA och Europa och blev snart populär. En höna väger 3–4,5 kg och en tupp 3,5–5,5 kg. Den ser ännu större ut på grund av sina mjuka och fluffiga fjädrar. Fjädrarna växer också ner längs benen, vilket gör att den ser ut att ha byxor. De blir lätt tama och anses vara en av de ”vänligaste” hönsraserna. De finns i flera olika färgvarianter bland annat vita, gula, grå, rapphönsfärgade och svarta. Esmeralda, som vår nykomling heter, är gul.

Cochin hör inte till de snabbvuxna hönsraserna, individerna blir fullvuxna först vid omkring 10 månaders ålder. Äggen skall, när de väl kommer, ha brungulaktigt skal och väga ungefär 53 gram. Att hönan är stor betyder alltså inte att äggen blir jättelika, snarare tvärtom. Våra värphybrider producerar i en jämn ström ägg på ca 65–70 gram. Däremot är Blankas och Cleopatras, ja även hon har börjat värpa, små usliga ägg på knappt 50 gram.

Rasen är känd för att vara goda mödrar, och också fungera som goda fostermödrar för andra raser. De kan lägga många ägg, men håller också värppauser.  

Näbben ser ganska respektingivande ut.

När man åker runt för att handla hönor får man se ett och annat. På den här gården fanns det diverse små hus där det bodde kalkoner (som kom ut för att se vilka vi var), ankor (som travade omkring ute på snön) och hundar (som skällde sig hesa). Dessutom fanns där åtminstone tre husvagnar som uppenbarligen härbärgerade höns för man hörde tuppar gala. Härs och tvärs hade man dragit förlängningssladdar, vilket såg litet vådligt ut. I Tipulan = kycklinghuset fanns det helt nykläckta bittesmå vaktlar och kycklingar av olika slag och storlek.

Det var inte precis med öppna armar våra hönor tog emot Esmeralda. Blanka, som tycks vara tuppens favorit, for genast på henne, men hackade inte utan snarare tacklade henne med kroppen. Skrikande for Esmeralda iväg in i ett hörn. Där låg hon sedan platt hoptryckt. Eftersom den hörnan var just under sittpinnarna beslöt vi att bygga en bur i andra ändan av hönshuset och dit flyttade Esmeralda. Där bor hon nu inom syn- och hörhåll och skall väl småningom kunna införlivas med resten av flocken.

Hönorna har fått ett nytt värprede som Cleopatra tagit som sitt.

Tulpaner i februari

I Finland odlas i år omkring 65 miljoner tulpaner. Relaterat till befolkningsunderlaget lär vi vara det folk i världen som köper mest blommor. Tro det. Åtminstone jag har inte sett några tecken på att så skulle vara fallet. Signaturen Hedda föreslog i ett kåseri i Hufvudstadsbladet att man kunde köpa en bukett tulpaner till sig själv. I februari kan man fira s.k. tulpandagar utgående från solens uppgång och nedgång, t.ex. då solen går upp redan före klockan nio eller att den går ner först efter 17.30. Jag är genast beredd att nappa på det goda förslaget. Hedda poängterar att självständiga vuxna kvinnor gott kan köpa tulpaner till sig själv om det inte finns någon annan i närheten som förstår att göra det. Är inte redan det gnisslande ljudet av tulpanstjälkar också ett av flera förebud om våren?

Under 1600-talet rådde det i Mellaneuropa en veritabel tulpanhysteri. Tulpanen hade kommit till Europa i mitten av 1500-talet via Turkiet, men var till en början mest en angelägenhet för botaniker och andra samlare. På 1630-talet spreds odlandet till Nederländerna, där blommorna visade sig vara lättskötta och trivas bra. Snart värdesattes innehav och odling av blomman högt och förknippades med prestige. För att räknas som någon skulle man ha en samling tulpaner.

Efterfrågan på lökar ökade kraftigt och vid mitten av 1630-talet verkade prisökningen gränslös. Handlare upptäckte att priset ökade om de pantade på de dyrare lökarna en tid. Odlare började arrendera mark och odla tulpaner i stor skala. Till en början hade tulpanerna sålts i stora volymer, en hel tulpansäng i gången. Nya odlare gav sig in i branschen och började sälja lökarna i små volymer så att även mindre välbärgade personer fick råd att gå in i handeln. Människor spekulerade genom att köpa lökar då priserna föll, för att sedan sälja vid uppgång. Ju mer priserna steg desto fler tulpanspekulanter dök upp. Handeln skedde på Amsterdams, Rotterdams, Harlems och Leydens fondbörser och i småstäderna på det populäraste värdshuset.

För första gången såg man nu hur pengar skenbart kunde föröka sig själva: när fler och fler lockades av handeln ökade priserna, och även sådana lökar som tidigare ansetts defekta och kastats kunde nu säljas. Farhågorna om att botten skulle gå ur marknaden viftades bort med argumenten att tulpanerna bevisligen kunde föröka sig själva. Eftersom man endast kunde handla med lökarna från juni då lökarna togs upp till oktober då de sattes i jorden, led handeln av en viss osäkerhet, som drev upp priserna ytterligare. Snart började man även handla med framtida skördar i vad som var historiens första terminsaffärer. Man köpte framtida skördar av handlare som man visste inte hade täckning för dessa, vilka i sin tur var tvungna att köpa dem i efterhand hos någon annan.

År 1634 steg efterfrågan brant, och två år senare hade priset tredubblats på vanliga lökar; de exklusiva än mer, vissa upp till 12 gånger. Också vanligtvis nyktra och sansade människor drogs med, för vem vågade missa ett tillfälle att bli förmögen?  Man sålde hus och jord, ofta till underpris, för att kunna delta i handeln. En lök kunde på några månader stiga i pris från 40 till 350 floriner. Priserna fördubblades på en vecka, tredubblades nästa. Febern nådde sin topp runt årsskiftet 1636–37. För en enda lök "Viceroy" betalade en köpare då 2 lass vete, 4 lass råg, 4 bastanta oxar, 8 grisar, 12 får, 79 liter vin, 425 kilo ost, 4 ton smör samt en säng, ett knippe kläder och en silverbägare.

Handeln nådde sin topp vid årsskiftet 1636–37. I februari 1637 sprack bubblan. Den 3 februari slutade priserna stiga, och folk försökte förtvivlat realisera sina vinster. Ett panikartat säljande uppstod. Följande dag föll priserna i snabb takt, timme för timme. Terminerna blev snabbt värdelösa, och vid veckans slut gick lagren med lökar inte längre att sälja. Massor av människor ruinerades och de följande åren sjönk Nederländerna ner i en ekonomisk depression. Tulpanfebern är det första exemplet på en finansbubbla, men det tycks som om man ingenting lärt av den eller de många som följt efter det.

Till Finland kom tulpanen ca 1670 då man grundade en botanisk trädgård vid Åbo akademi. Trädgården sköttes av Elias Tillandz som hade besökt Leiden och där köpt några lökar. Några bilder av de här tidiga blommorna har inte bevarats och först långt senare blev blommorna vanliga här.

Februarisnö

Det hade snöat hela natten mot söndagen och snön fortsatte dala ner på morgonen. I snön sågs spår av ekorren som hade hoppat över vägen. När det är barmark är det bara hundarna som vet vem som under natten gått över vår gård. Men nu blev det synligt också för oss människor. En hare hade sökt skydd under en ung grans nedhängande grenar, men som tydligen funnit för gott att hoppa vidare när hundarna kom ut på morgonen. Bakom huset har hjortarna sin stig. De har hittills haft en lätt vinter och har de bättre än många andra eftersom de stödmatats hela vintern.

Det är som om snön skulle lägga under sig inte bara marken utan också alla ljud. Det tjocka snötäcket gjorde att det blev påfallande tyst, men så på väg efter morgontidningen hörde jag plötsligt vid stallet en sparvflocks ivriga tjatter. Det är ett lyckligt litet ljud som innebär ett löfte om en vår som efter månader av väntan kommer att komma.

Visst kan man redan i januari/februari plötsligt känna ett stråk av vår i luften. Det kommer hastigt i en vindpust, drar förbi och lämnar efter sig känslan av att vi har lämnat det mörka bakom oss. Andra dagar är det bara snö och tråkigt slask som gäller.

Också hönorna har märkt att det blivit ljusare. De bruna hönorna har från början varit morgontidigare än de sommarhönor vi har haft förr. Nu har de ofta värpt redan när jag kommer till hönshuset ½ 8 på morgonen. Tidigare flockar har kunnat värpa först 10-tiden. I går när jag kom till hönshuset möttes jag av en överraskning. I ett hörn där det låg torrt hö låg ett litet, snarast svagt rosafärgat ägg. Blanka har börjat värpa! Det roliga var att när jag någon dag tidigare kastat höet dit gick tuppen genast dit för att inspektera det. Med kluckande ljud trampade han runt och kastade något strå åt sidan, hukade och visade att man faktiskt kan ligga där bekvämt. Blanka reagerade genast på hans kluckande och tillsammans med tuppen undersökte hon noga platsen. De såg ut som ett ungt par som bekantar sig med sin första bostad. Tydligen lyckades Elrond övertyga Blanka eftersom hon valde att värpa där.

Blankas ägg är det ljusaste och också det minsta.

Sedan Blanka strax före jul kom i huset har hennes kam vuxit betydligt. En stor och röd kam betyder att hönan är färdig att börja värpa.