Kärlek i luften.

Den yngre av våra hundar, Cora, är ju en foder tik och därför har det hela tiden funnits vaga planer på att hon i något skede skall paras. När hennes löptid började den 7 mars kom beskedet att hon paras vid nästa löp på hösten. Men saker och ting förändrades och uppfödaren Tobina Nyman beslöt sig för att trots allt para henne nu. Därmed har en helt ny värld öppnat sig för mig.

Cora, Chilihunters Law Cayenne

Ingen skall tro att man på vinst och förlust beger sig iväg på parning. Nej, för att veta när ägglossningen riktigt äger rum mäts progesteronvärdet. När det visar på mellan 10 och 15 är det dags för parning. Coras progesteron var på onsdag bara 3,5. På fredag morgon hade det plötsligt skjutit i höjden och var 9,8. Det blev alltså brått med att fixa träff med hannen. Han var på väg norrut för veckoslutet så vi stämde träff på en bensinstation utanför Tammerfors. En parkeringsplats för långtradare är inte världens mest romantiska ställe för ett ungt par att träffas, inte ens för ett par hundar. Cora avvisade hanhunden, Kapu, varje gång han närmade sig, tills hon plötsligt efter ca 20 minuter, kom till att han verkade väldigt trevlig. Han blev helt förvånad över hur hon sedan krumbuktade för honom. När vi flyttade oss till en liten skogsdunge fick han lättare att komma åt henne och vips satt de fast i varandra. Nu följer ca en månad i spänd förväntan innan det är dags för ultraljud. Jag kommer att vaka som en hök över Cora.

Det är bra märkligt att hundar under parningen skall sitta fast i varandra. För Coras del tog den här fasen 10-15 minter. Kati håller Kapu t.v. och Tobina Cora t.h. 

Kapu hade länge funnits i åtanke som en lämplig hanne för Cora. Han är en riktig gentleman, av god familj (Waterfowler Captain) och tävlar redan i elit klass. Det var meningen att jag på försommaren skulle starta med Cora i öppen klass. Nu blir det förmodligen uppskjutet till hösten. Jag räknar med att hon skall vara i form för något prov i september.

Eftersom bägge hundarna har god arbetsintensitet och fungerar bra i all sorts terräng och i vatten förväntar vi oss att valparna kommer att utvecklas till goda arbetshundar.

Kapu ser helt glad ut efter välförrättat värv. Cora är redan trött på att tvingas posera.

Adjö Gullfia.

Gullfia har idag flyttat, inte till de sälla jaktmarkerna, utan till Aura utanför Åbo. Jag har redan en tid funderat på hur jag skall lösa ekvationen med Gullfia och hennes systrar när hönsen flyttar ut till sitt sommarhus. Där går det nämligen inte att hålla de två flockarna åtskilda. Jag har tänkt att kanske någon skulle kunna ta dem som sommarhöns, men då finns risken att de returneras på hösten. Värphybrider är inte precis det mest efter frågade bland hönsmänniskor.

Sista måltiden på Toivola.

Sedan såg jag på det utmärkta Munanetti, där man både kan efterlysa och sälja höns och hönsägg (där finns to.m. getter, lantras kor och grisar till salu, hittills har ändå jag mötts av ett strängt nej här hemma), att det var en person som i Aura efterlyste bruna eller svarta hönor. Hon var genast villigt att mot en rimlig ersättning överta min bruna flock.

När nu de bruna hönorna flyttat bort kommer äggproduktionen att minska drastiskt. De har tillsammans värpt 3-4 ägg varje dag. Egentligen har Blanka och Cleopatra godare ägg. Det beror kanske på att de värper relativt små ägg och att dessa i jämförelse med stora ägg innehåller mindre vita medan gulan är nästan lika stor.

Gullfia anar oråd när hon får syn på transportlådorna.

Esmeralda har flyttat in i det utrymme som de bruna hönsen huserat i. Hon får därmed bättre förhållande med riktig vattenautomat och stadiga sovpinnar. Hon genast sitt nya utrymme i besittning och verkade mycket nöjd. Blanka tittade däremot surt på henne och tycktes tänka att det är grönare på andra sidan staketet.

Våren kommer!

Nu smälter snön med rasande fart. Flera sträck med sångsvanar har dragit här förbi och i går kväll satt det en koltrast högt uppe i ett träd och drillade på det där underbara sätt som koltrastarna gör under vårkvällarna.

Ännu blommar inga vårblommor här, men rabarberknölarna sticker försiktigt fram. På den platsen låg för några dagar sedan snö! I trädgården växer vitlökarna för varje dag. Det är ganska märkligt att de kan överleva hela vintern i snö och kyla och sedan börja växa så fort snön ger vika.

Rabarbern sticker tidigt fram sina första knölar.

Idag beskar jag också äppelträden, eller snarare började jag med det jobbet. Våra äppelträd är gamla och vanvårdade. Vi har under de år vi bott här varje år beskurit dem och tagit bort både gamla grenar och vattenskott. Jag tycker mycket om att klippa med sekatören och vandrar lätt varv på varv runt trädet och knipsar än här än där. Mindre roligt är det att samla ihop det man klippt och föra bort det.

Man kan bara beundra den livskraft vitlöken visar. Tåligt bidar den sin tid under vinterns kyla för att sedan när våren kommer sätta en otrolig fart på tillväxten.

För några veckor sedan var jag på biodlarnas styrelsemöte och där vittnade flera om att deras bin redan varit ute och flugit. I dyster stämning kom jag hem och tittade på våra kupor där inte ett liv syntes. Idag var det dock annat ljud i skällan, eller snarare surr i kupan. I alla kupor flög yrvakna bin in och ut. När de kommer ut flyger de en bit ifrån kupan, vänder sig mot den och dansar på plats en stund. De kontrollerar hur hemkupan ser ut så att de säkert hittar tillbaka. Just nu har de vårstädning på gång och kastar ut de bin som dött under vintern. Också om bina klarat sig så här långt kan det ännu komma tråkiga bakslag om maten tar slut i kupan och det inte heller finns mat i naturen. Visserligen kan man tilläggsmata dem, men jag väntar ändå ivrigt på att vårblommorna skall sticka fram och att sälgen skall börja blomma.

Framför kuporna ligger det nu en hög med bin som inte har överlevt vintern. På våren skyndar sig bina att städa kupan för att ge plats för nya ägg och larver.