Om höns år 1906.

Senaste vecka fick jag ett välkommet tillskott till mitt hönsbibliotek. Boken, som är skriven av Stina Swartling, heter ”Om höns” och är nummer 1 i serien Små Rikedomskällor. Hon var föreståndare för en trädgårdsskola i Riseberga i Närke och har skrivit en mängd olika skrifter, bl.a. ”Småbrukets trädgård ” från 1913. Hugo Geber som var förläggare för Små Rikedomskällor annonserade att han tänkte ge ut små skrifter som skulle höja binäringarna vid lantbruket som ”förståndigt och väl ledda kunna blifva en källa till rikedom för såväl landet som helhet som för den enskilde”. I serien bidrog Swartling med flera häften – ”Om sparris och tomater”, ”Om kalkoner, pärlhöns, gäss och ankor” och ”Om jord och gödslingsämnen samt om potatis”.

Swartling tycks i allmänhet ha haft en ganska moraliserande ton i sina skrifter och det gäller också i hönsboken. Framför allt lyfter hon fram är vikten av att utveckla hönsskötseln också på små hemman och därmed kunna producera både kött och ägg i Sverige i den mån så att man slipper importen från bl.a. Frankrike och Ryssland.

Idag är ju hönsskötsel i liten skala verkligt populärt. Drömmarna om en flock höns var ganska likadan då som nu. Swartling skriver om hur hon längtade efter den stund då hon skulle få ett eget hönshus, ”egen äggkläckningsmaskin och först av allt egna höns, själv få giva dem mat och vård, själv samla in och få egna ägg”.

På de senaste 100 år har den egentliga hönsskötseln inte förändrats speciellt mycket. Däremot kan man nog förundra sig över hur råttorna och olika slags löss bekämpades. Råttor och möss söker sig förstås till ställen där det finns mat och speciellt råttor kan bli verkligt besvärliga om de etablerar sig vid hönshuset. Jag har sett ett hönshus där råttorna gnagt gångar i stockväggarna. Det såg nog litet lustigt ut när en råtta kikade ut genom ett hål i väggen när vi var i hönshuset, men trevligt är det ju inte. Swartling rekommenderar det utmärkta medlet Ratin mot råttor. Det här var en bakteriekultur som tagits fram i Berlin i slutet av 1800-talet. Bakterien framkallade en dödlig pest bland råttor och var ”fullt oskadligt för andra husdjur och människor”. T.ex. fårlusen skulle bekämpas genom att man lyfte hela fåret ner i ett arsenikbad!

För att hönsen skall hållas pigga rekommenderar Swartling en tillsats av Douglas mixture i dricksvattnet. Mixturen består av järnvitriol och svavelsyra. ”Hönsen bliva märkbart uppkryade härav”. Allternativt kunde man bara slänga en rostig spik i deras drickvatten. Själv har jag inte tänkt på att höns kunde behöva ett tillskott av järn. Däremot kan jag tänka mig att det kan vara bra att ibland låta dem få kol från lövträd.

Tron på den framtida utvecklingen var stor för 100 år sedan. Swartling har framför allt en stor tilltro till vad som hände i Amerika och i Frankrike. Hon berättar bl.a. om en fabrik i Paris där man tillverkar konstgjorda ägg. ”Först bildas gulan av en blandning av majs, olja och flera olika saker. Sedan passerar gulan en maskin där den omges av vitan, vilken är bildad av albumin liksom i det naturliga ägget; härunder får det den avlånga formen. Därefter kommer det in uti en tredje maskin, där hinnan bildas, och till sist får det skalet gjort av gips, något litet tjockare än skalet på ett vanligt ägg. Dessa ägg äro lika hälsosamma som naturliga ägg, skämmas aldrig. … ‘i en framtid kan det hända, att man komma så långt att detta konstgjorda ägg skall innehålla en levande kyckling’”. Tro det.

Swartling betonar hur viktigt det är att hålla sig med goda djur, goda hus och gårdar och välsmakliga, goda, rena och färska ägg. Då får man stoppa äggpengarna i egen ficka och ”därifrån flytta in dem i sparbanken och hava en samlad penning för ålderdomen. Det skall hindra oss att som gamla flytta in i fattiggården och underhållas av församlingen”. Så långt låter ju allt gott och väl, men så klämmer hon till med att ”då skola vi också lägga bort en hel del fördärvliga ovanor, sprit och tobak, kaffe i överflöd, lära oss att arbeta och först och sist inte förakta hönsskötseln”. 

Cora är dräktig!

Nu är det bekräftat – Cora är dräktig. I går var vi på ultraljud och där kunde man se åtminstone fem små valpar. Det vill säga jag såg inte så mycket, men de som förstod bättre än jag sa att där fanns fem foster. Jag hade trott att man gjorde ultraljudet medan hunden stod. Men nej, Cora lyftes upp och lades i en sorts skumgummivagga där det var lätt att hålla henne på plats. Sedan rakades hennes mage och jag måste säga att sällan har man sett en så lurvig mage på en blivande ung mor. Vad som var vad i hennes mage blev dock höljt i dunkel för mig, men min viktigaste uppgift var också att hålla henne på plats inte att studera ultraljudsskärmen. En valp såg jag ändå mycket tydligt.

Jag fick med mig hem en säck med mat avsett för mödrar och valpar. Än är det inte dags att öka födointaget, men småningom kommer hon att behöva mera. Nu kommer det att bli en spännande tid framöver till den beräknade förlossningen i slutet av vecka 21.

Idag har jag varit och beskådat ett MH-test (= Mentalbeskrivning Hund) där Coras syster Kirppu (Chilihunters Law Cascabel) deltog. Det är ett test som används både för att beskriva egenskaperna hos en enskild hund och som ett underlag i avel. Meningen med testet är att beskriva hundens sociala förmåga, rädsla, aggressivitet och lekfullhet. Man vill se hur den enskilda hunden och/eller rasen i stort hanterar exempelvis överraskande ljud, hotfulla föremål som långsamt närmar sig eller hur den förmår samarbeta med främmande människor.

Coras syster Kirppu undrar vad det är för ett underligt test hon utsetts för.

Enligt Svenska Brukshundsklubben ser man i testet på hundens nyfikenhet, vilja och mod att lämna sin ägare för att undersöka det som nyss hänt och eventuellt vara aktiv med vad som kan ha uppfattats som skrämmande. Man beskriver även hundens intresse för att inleda eller besvara lekinvit med en funktionär på avstånd från ägaren.

Vad är det för en figur undrar Kirppu när hon ser individen som på bilden ovan spexar runt.

Det är rationellt för hunden att bli rädd om den utsätts för ett plötsligt hot, som i ett moment då en halare plötsligt dras upp framför hunden. Det är också viktigt att rädslan släpper när överraskningen/hotet upphör och att hunden slappnar av och kanske till och med visar nyfikenhet för det som skett.

I ett av de sista momenten studerar man hur hunden reagerar på hot, i det här fallet funktionärer utklädda till spöken. Kirppu stod hela tiden med ryggen vänd mot spökena och bara blängde på dem emellanåt. Jag undrar om Cora skulle tycka att det här momentet är helt naturligt. Hon ser ju oss ofta med bidräkterna på.

Hönorna ville inte gå ut.

I drygt en vecka har jag kämpat med att få hönorna att gå ut. De är ju så unga att de aldrig har upplevt hur det är att fritt gå ut och njuta av naturens håvor. De har tvärtom varit till ytterlighet misstänksamma och att bara slänga ut dem har inte varit att tänka på, så ängsligt har de uppträtt. Tuppen är, som en del herrar, mycket förtjust i bulle och det draget utnyttjade jag genom att lägga bullbitar längs den stege som går upp till luckan som för ut till hönsgården. När det fungerade och de plockade bullbitar under tuppens ledning lade jag bitar högre upp s.a.s. på tröskeln. För att nå dem måste de ta några steg upp på stegen. H. lyckades sedan med oändlig försiktighet sakta fösa ut Blanka och tuppen. När isen väl var bruten har Blanka de senaste morgnarna genast gått ut när jag öppnat luckan. Tuppen och Cleopatra har småningom försiktigt följt efter medan Albertina under ett förskräckligt högljutt kackel ”det är faaarligt” stannat inne. Hennes gräsliga larmande har lockat in de andra och jag har helt misströstat. Men idag har de varit ute allesammans och sprättat runt av hjärtans lust. Endast en häftig hagelskur tvingade in dem.

Tuppen är, fast han är stor och ståtlig, nog en riktig velour tupp. Jag rev den lilla bur som jag först hade Esmeralda i. När jag öppnade buren genom att ta bort kortsidan rusade Elrond fram mot den hög av hö som låg där, lade sig ner och kucklade och skvätte omkring små hödelar och hade sig till den milda grad och lät på alla sätt hönorna förstå att här fanns en alldeles utmärkt plats att värpa på. Blanka och Cleopatra stod bredvid varandra och såg ömsom på tuppen ömsom på varandra som om de tyckte att han inte var riktigt klok. När han rumsterat runt i höet en stund vart han nöjd och gick bort. Då gick Blanka fram till höet och pep precis som hönorna gör när de är färdiga att värpa, tydligen helt införstådd med tuppens uppmaning. Ingen har ändå värpt i höet så jag misstänker att förutom Albertina är det Cleopatra som värper. Vi har nämligen inte på länge fått tre ägg på samma dag.

PS Cora brukar alltid formligen sluka sin mat, men idag åt hon sitt morgonmål med viss tveksamhet. Morgonillamående? På fredag är det dags för ultraljud och då får vi veta om hon verkligen är dräktig.

Vaxsmältning.

I går hade vi ett underbart väder. Jag stod mest hela dagen med näsan i rabatterna och rensade bort gamla löv och kvickrot, som sprider sig hur jag än försöker bekämpa den. Naturligtvis måste jag även ta foton av de första ivriga vårblommorna. Det här måste vara ett ovanligt kallt ställe, blåsigt är det i varje fall, för blommorna är senare här än annorstädes.

Ett ställe i köksträdgården har jag reserverat för ögonfägnad. Till min förtvivlan kommer det, som en hälsning från de tidigare ägarna, ändå upp vitlökar bland alla vårblommor. Utan förskoning drar jag upp dem. Det kan ju inte vara meningen att vi skall ha vitlök i en sådan mängd att vi kunde täcka hela landets behov.

Bina tar tacksamt för sig bland de vårblommor som finns. Under varmare dagar är det full aktivitet i kuporna.

Idag var det dags för årligen återkommande vaxsmältningstalkot. Vi hade bilen fullpackad av ramar som vi på sensommaren slungat honung ur. Nu skulle vaxet smältas bort så att vi kan återanvända ramarna. Helst skall man inte sätta ramar med utbyggt vax i kuporna eftersom de kan sprida diverse sjukdomar. Än så länge orkar vi hålla på med att tråda ramarna och byta vax.

Det ser mer dramatiskt ut än det egentligen är. I det stora kärlet smälts vaxet bort.

Ramarna buntas sedan ihop i paket på 25 stycken och får koka i lut så att alla bobbor och basilusker dör. Jag tycker fortfarande det är häpnadsväckande hur många sjukdomar ett litet djur som ett bi kan drabbas av.

Efter luttvätten är det dags att spola av ramarna. Har man tur behöver trådarna som håller det nya vaxet på plats bara spännas, i värsta fall får man lov att tråda om och det arbetet borde nu börja göras.

Nej, se det snöar.

Det kliar i fingrarna av att få ta itu med vårbruket. Lövkrattningen kan jag gott avstå ifrån, men att få borra ner fingrarna i jorden och så allehanda frön, det längtar jag efter. Men idag snöar det. Det är ändå ingenting mot den snö som vräkte ner för en knapp vecka sedan. Stora vita flingor dalade ner praktiskt taget hela dagen och man trodde snarare att det var december än slutet av mars. Varje år är det samma sak, våren kommer inte utan bakslag. Ändå blir man så besviken, fast man vet och förstår att våren inte kan komma i ett nafs.

Otåligt väntar jag också på att få veta om Cora är dräktig. Hittills har hon varit sitt vanliga glada aktiva jag och inte visat några som helst tecken på att det finns liv i magen.

Likaså väntar jag på att se om bisamhällen verkligen skall klara sig tills naturen står i blom. H. har börjat spika nya ramar. Efter förra säsongen hade jag ju tänkt mig att det var det jag skulle göra under vintern, men så har det inte blivit. Nu måste vi i alla fall ta itu med att tvätta lådorna och snart är det dags för den stora vaxsmältningsdagen.