Vattnet rinner – hurra!

Det heter ju att tanke och handlingen är ett hos kvinnan men två hos mannen. Ibland slås man ändå av häpnad då det plötsligt händer saker och ting. Regnet har fortfarande, med undantag av några svaga sådana, lyst med sin frånvaro vilket lett till att brunnen långsamt tynat bort. Den snabba duschen har förkortats till att man hastigt fått kasta några droppar på sig. Att tvätta håret går inte, i alla fall inte om man också vill skölja det.

En kompressor stod och skakade vid ladugården.

Så en eftermiddag när jag kom hem var det oherrans ljud på gården. Ett metallvidunder stod och skakade och brummade alldeles gräsligt just utanför hönshuset. Hönorna var säkert inte glada, liksom inte heller bina som inte trivs med skakningar. Ur vår gamla brunn sprutade ett moln av något som visade sig vara fint stendamm. Dessutom körde en maskin omkring i det gamla växthuset och grävde bort ytjorden där. Det är sedan ett annat projekt, men det blev nästan för mycket av det goda.

Vad som hänt var att vi av några företag begärt kostnadsförslag för en borrbrunn. I längden kan man, eller åtminstone inte vi, bo så här med nästan inget vatten. Vi bor dessutom på en kulle så man kan tänka sig att det dröjer innan vattennivån stiger i vår brunn. Eftersom jag sett borrbrunnsföretag röra sig här i omgivningarna antar jag att vi inte är de enda som lider av torkan. Jag levde ändå i tron att vi skulle diskutera och ventilera vilket företag vi väljer och när måhända det företaget kan komma och utföra arbetet. Nu hade H. energiskt tagit itu med frågan och efter en del pusslande hos det företag vi valde kom de samma dag (!) vi tog kontakt ilande för att börja borra.

Den nya borrbrunnen gjordes i den gamla brunnen.

Borrandet gjordes alltså i den gamla brunnen så att alla gamla anslutningar kan användas. Först hade de stött på en enorm sten, men när de kommit genom den borrade de 60 meter ner och nu flödar vattnet med 800 liter/timme. Det bör nu räcka för alla våra behov och till och med en större uppsättning nötboskap eller alpackor eller grisar – vad man nu vill välja.

Efter borrandet var ett äppelträd nästan helt vitt. Det är tur att säsongen är över.

Sol i hönsgården.

Det har varit några osedvanligt varma höstveckor och vissa dagar har det i solen nästan känts varmare än under den kyliga sommaren. Hönorna har kunnat vara ute varje dag och njutit av solskenet. Det har blivit mycket lugnare i flocken sedan Blanka gick till de sälla jaktmarkerna. Cleopatra har insett att nykomlingarna inte är så farliga och nu samsas alla kring maten. Visserligen kan Albertina ibland påminna Cleopatra om att hon nog egentligen är äldst i huset. Hon gör det både vid maten och när Cleopatra en solig dag beslöt sig för att göra sig ett riktigt skönt sandbad och låg där helt njutningsfullt. Då passade Albertina på att köra upp henne, men Cleopatra var envis och återvände varje gång till gropen.

Cleopatra har gjort sig en skön grop att bada i. Det dammade ordentligt när hon var färdig och ruskade på sig.

Att höns gärna sandbadar och på det sättet sköter sin personliga hygien visste jag men att de likt apor kan plocka varandras fjäderskrud visste jag inte. Jag såg en dag hur tuppen och Albertina låg tätt intill varandra och hon pysslade med hans fjädrar. Jag försökte få en bild där hon har näbben i hans fjädrar, men de tyckte jag var för närgången och ville ha sin mysstund för sig själva.

Albertina är sysselsatt med att putsa tuppens nacke. De ville alldeles uppenbart ha sitt privatliv i fred.

Det var tydligen den stora städdagen i hönsgården. När Albertina putsat färdigt satte tuppen igång med en mycket noggrann genomgång av sina fjädrar. Det såg ganska halsbrytande ut.

Tuppen putsar med stor intensitet sina fjädrar. 

När hunden ätit hästens maskmedel.

Vi har genomlevt några ångestfyllda dygn med Melissa. Det hela började natten mot tisdagen av att jag vaknade, så där som jag nu ibland brukar vakna på nätterna. Jag tyckte jag hörde något ljud från hundrummet, men lät det bero. Sen var det definitivt någon som lät. När jag kom ner stod Cora vid deras port och väntade. Jag trodde hon behövde ut, men i samma stund såg jag Melissa ligga under deras säng darrande och flämtande. Hon hade också kastat upp. Jag försökte ta ut henne på gården men hon vägrade gå nerför de tre trappstegen. Stod bara där och snusade oroligt. Inne gick hon vacklande och var väldigt tveksam över att ta steget från golv till matta. Det verkade som om hon skulle ha varit blind. Mycket riktigt var hennes pupiller helt utvidgade och reagerande inte på ljus. Så mycket läkarserier har jag sett att jag vet att det är allvarligt.

Småningom började hon också krampa med bakbenen, litet som om hon försökt krysta fram en valp. Jag ringde till smådjursklinikens jour och förklarade situationen. Nattjourerna är 5-årets studerande men de har en veterinär de kan rådgöra med. Efter en stunds parlamenterande i den ändan kom svaret att det knappast lönar sig att komma när ”taxan också är den dubbla”. Klockan 5 på morgonen är man inte fullt så snabbtänkt så jag accepterade deras beslut. Vid det laget var alla i huset vakna och vi beslöt att vi skulle stå utanför dörren när vår ”egen” veterinärstation i Gamlas öppnade kl. 8.  När nöden är som störst vill man ju också gärna gå till ett bekant ställe.

Bilden är inte så bra, men här ser man i vilken onaturlig vinkel Melissa höll benen när hon krampade. Bägge bakbenen var helt framåt.

Jag levde i tron att Melissa hade kraftiga smärtor och därför drog ihop benen så konstigt. Jag borde ha förstått bättre – det var ju det där med pupillerna. Vi lade henne på ett täcke och lyckades på så vis få henne inlyft i bilen. Det är märkvärdigt vad en hund på 25 kilo kan kännas tung.

På veterinärstationen togs vi bums emot och den veterinär som var på plats avbröt sitt arbete med sin patient och undersökte Melissa. Hon sattes i dropp och fick intravenöst medetomidin för att avbryta krampandet samt dessutom något lugnande medel. Det togs blodprov, men det var helt normalt och gav inga antydningar om någon förgiftning. Veterinären var glad över att jag kunde stanna och vara med hunden. Det var inte några roliga timmar medan jag väntade på att hon skulle vakna upp igen. Man hinner tänka en hel del.  När hon slutligen började vakna visade det sig att kramperna fortsatte.

Enda alternativet var nu att låta magnetröntga henne, vilket skulle ske på smådjurssjukhuset i Esbo. Så Melissa sövdes ner ytterligare och packades in i bilen insvept i täcket och med påsen med droppet hängande i hundburens galler. Jag höll mig nog inte helt till hastighetsbestämmelserna när jag körde henne dit. Jag trodde hon fått en hjärnblödning och var inställd på att detta var slutet. Också om det skulle ha varit så illa ville jag ändå veta vad som skett.

I Esbo bars hon in och fördes bort i något bakre utrymme. Jag ombads att sitta ner och vänta en stund. En stund blev en timme och det var en lång väntan. Slutligen kom neurologen, Anne Muhle, och berättade att hjärnan var helt okej liksom också ryggmärgsprovet. Hon misstänkte att det var frågan om epilepsi. I det skedet skickades jag hem och ombads återkomma på kvällen då de visste om Melissa vaknat upp utan kramperna.

Efter en lång dag kunde jag hämta hem en ynklig och svag liten hund samt en hel påse med epilepsimedicin. Det såg till och med ut som om hon magrat. Nu har läget stabiliserat sig. Hon äter, har litet svårt att dricka och bakbenen hänger inte med den övriga kroppen. När hon i går kväll skulle kissa satte hon sig pladask på stjärten och kissade så.

Jag var hemma med henne hela dagen igår och hann börja tänka. Vid den ena hästhagen här har de haft alla möjliga ämbar och byttor. Jag vet att Melissa rörde sig där på måndagen, men kan där ha funnits något för hästar som hundar inte tål? Mycket riktigt, det visade sig att just på måndag hade man ställt där ett ämbar med havre, melass, och brödbitar innehållande (eller insmorda, det blev inte klart för mig) maskmedlet Equest. Jag tycker det är mycket sannolikt att hon nappa åt sig en brödbit eller två. Det här maskmedlet rekommenderas inte för föl under 4 veckor, kan ge darrningar som biverkan och förorsakar hos hundar kramper. Det är fettlösligt och sitter kvar i kroppen länge.

Nu fortsätter vi med medicineringen i en månad och sedan skall man ta nya blodprover för att se att inte levern eller njurarna tagit skada. Sedan kan vi hoppeligen trappa ner på medicinerna.

För att Melissa skall ha det så lugnt som möjligt runt sig har Cora sedan tisdagen varit hos Tobina. Visst är det fantastiskt med en uppfödare som genast ställer upp och säger ”jag tar Cora till mig”. Tack också alla andra som ställt upp och kommit med analyser av vad maskmedel avsett för hästar kan ställa till med hos hundar.

När brunnen sinar.

När brunnen sinar, då tystnar lammen. Eller?

Kanske inte riktigt, men det glada porlande av vatten upphör. Under våra fyra år här på Toivola är det andra gången brunnen sinat. Senaste gång hade det varit en varm och torr sommar så vi var inte riktigt beredda på att den skulle sina nu. Men det har ju faktiskt varit en torr höst och fast sommaren var kylig så kanske det inte regnade så mycket. Under de här premisserna uppskattar man verkligen när rent vatten kommer ur kranen i tillräcklig mängd.

Om elektriciteten går kan man pumpa upp vatten för hand. Något som vi också hunnit uppleva.

I grannbyn finns en vattenpost där man kan hämta vatten. Vi har upptäckt att vi inte är de enda som använder oss av den. Dagligen välsignar vi beslutet att vi byggde en utetupp. Nu klarar vi oss med att hämta ett ämbar vatten från vattenposten + att var och en får ta en snabb dusch per dag. Diskar gör jag för hand i vattnet från vattenposten. Det går otroligt litet vatten åt till det och vi är ju bara två personer så disken är inte överhövan stor.

Hönsens matbyttor tvättar jag ute vid regnvattenstunnan. Det blir rätt kallt när man först skall krossa isen som bildats under natten. Under veckan var det några nätter faktiskt inte minusgrader, men vi går ju ständigt mot kallare tider så is kommer det nog att finnas. Jag tröstar mig med att vi inte har kor som dagligen behöver massor av vatten.

Vi är annars också rätt sparsamma med vår vattenkonsumtion. I medeltal använder vi omkring 60 liter vatten/person och dygn. FN räknar med att man behöver minst 20–50 liter vatten per person för dricksvatten, tvätt och disk. Dygnskonsumtionen är i Finland 155 liter/person och myndigheterna har som målsättning att få ner konsumtionen till 100–120 liter/dygn per person. I den uträkning jag såg beräknar man att 39 % av vattenkonsumtionen används till den personliga hygienen. När man där påpekar att en 5 minuters dusch drar 60 liter vatten får man den uppfattningen att det är en normallängd på folks duschande. Fem minuter är faktiskt en ganska så lång tid. Ta själv tid! Vi klarade det galant på 1,30.

Så här mysigt kan man ha det på utetuppen.

Den näststörsta vattenslukaren är toaletten som står för 26 % av konsumtionen (40 liter rent vatten per person och dygn spolar man bara ner), följd av matlagning 22 % och tvätt 13 %. Huset vi bor i har tyvärr ett slutet avfallsvattensystem. Det här betyder att både toavatten och gråvatten, som till exempel det relativt rena duschvattnet, hamnar i samma slutna behållare. Vid behov, för vår del ungefär var 8:nde vecka (de förra ägarna tömde var 6:te vecka), ringer man efter en slamavfallsbil som kommer och suger upp eländet. Nu låter det som om vi skulle vara ovanligt snuskiga men skillnaden med de förra ägarna är att vi aldrig badar i det, i och för sig, fina badkaret. Vi har till och med funderat på att göra oss av med det och i stället få bättre plats för torkställningen eller för en korgstol efter bastun. Kraftiga protester har förts fram av 6-åringen. ”I all sin dar, ni tänker väl inte kasta ut badkaret”. Kanske han är rädd för att barnet skall flyga ut med vattnet.

Terrorbalans i hönshuset.

Hönor är bra konstiga varelser och verkligen inga toleranta djur som vänligt tar emot nykomlingar. Det tycks nu på alla sätt ligga i tiden. Jag har studerat ”allt” om att sammanföra flockar, något som ofta kan ställa till med problem. Innan man sammanför hönsen kan man låta nykomlingarna hålla till i en egen inhägnad men inom synhåll. Man kan försöka med att hålla det ganska skumt i hönshuset så hackar de inte på varandra. Kanske tanken är att hönorna inte uppfattar att det kommit nya in i huset. Så dumma är nu inte våra hönor.

Blanka, som annars också varit ganska osympatisk – inställsam och lismande mot tuppen och gett andra hönor det onda ögat, har envetet jagat nykomlingarna. Stjärt- och ryggfjädrarna har rykt där hon har farit fram. Det var en sådan oro i flocken att det enda vi kunde göra var att ta bort henne. Det är inte alls fiffigt att slakta en värphöna, men inte vill man ju heller sälja vidare en argsint höna.

Det är inte så förnuftigt att slakta en ung värphöna men ganska intressant. Hönorna föds med sina ägganlag och inne i äggledaren finns på rad en mängd äggulor. Runt gulorna bildas sedan vitan och slutligen skalet. Blanka hade också hela sex gulor i äggledaren. De låg där i storleksordning tripp, trapp, trull.

Att hålla balansen i en hönsflock kan ibland vara en svår balansgång. När Blanka tagits bort blev det betydligt lugnare, men nu reagerade Albertina och Cleopatra när deras försvarare plötsligt var borta. Uppenbarligen hade Blanka som uppgift att, som det heter med ishockeytermer, sopa rent framför det egna målet. Hennes frånvaro resulterade i att unghönsen plötsligt fick betydligt mera svängrum. Tuppen som helt förälskat sig i dem kurrar ständigt runt dem. De sover i en rad bredvid honom. Längst ner sover Albertina som ändå på något sätt också under dagtid hänger med i gruppen. På tuppens andra sida sitter ofta Cleopatra, som inte överhuvudtaget vågar äta om unghönorna är i närheten. Hur hon ändå kan sova med tuppen förstår jag inte. Jag har inte märkt att unghönsen skulle uppträda direkt aggressivt och picka. De rör sig bara runt med ungdomligt övermod och Cleopatra drar sig åt sidan som en gammal darrig dam undan ett gäng huliganer. Man får litet hålla efter att hon faktiskt får i sig någon mat.

Eventuellt kan Albertinas och Cleopatras svaga position i gruppen ha att göra med att de ruggar. I allmänhet ruggar hönor sin andra höst. De slutar då värpa och tappar fjädrarna. Det vill säga det gör hönor som får leva ett naturligt hönsliv där hösten innebär kortare dagar. De tar igen sig efter en period av så gott som daglig värpning. Albertina har tagit ruggandet på allvar och inte värpt ett enda ägg sedan den 30 augusti. Småningom börjar fjädrarna växa ut igen och när vårsolen åter lyser upp hönsgården skall värpningen igen vara i full gång. Påsken har traditionellt varit den högtid då man efter vinterpausen fått färska ägg och det präglar än idag vårt påskfirande.

Bilden på Albertina och Cleopatra är tagen i juni. Kammarna är röda och fjäderdräkten tjock med intakta stjärtfjädrar.

Jag har aldrig förr sett en ruggande höna. De ser ganska ruggiga och dystra ut. Till och med tuppen har tappat av sina stolta stjärtfjädrar och framför allt hönsgården är full av fjädrar.

Idag har Albertina en blek kam och det mesta av stjärtfjädrarna är försvunna. Över hela kroppen är fjäderdräkten betydligt tunnare än i somras.

Tre små gummor…

Egentligen är det inte tre små gummor som flyttat in i hönshuset utan tre nätta unghönor. Jag har redan en tid velat utvidga flocken men på grund av myco har det varit stiltje på försäljningsfronten. Man vill ju inte heller riskera att köpa smittade djur. Sen fick jag syn på en annons på www.munanetti.fi där det fanns Alho-höns till salu. Förhållandena verkade okej och hönorna fanns på 1 timmes avstånd, vilket verkade rimligt.

Alho är den populäraste av de finska lantraserna och det finns över 1000 sådana hönor i Finland. Namnet har sitt ursprung i den som står som ”stamfar” för rasen, Pentti Alho hemma i Kärkölä. Han hade fått sina hönor i slutet av 1970-talet av sin faster. Ur den flocken har dagens Alhon utvecklats.

Det är relativt små och lätta hönor, som också har visat sig vara pigga och nyfikna. De tycker också mycket om att sprätta och har ordentligt rört om i kompostbädden som jag håller på och bygger upp. Det är bara bra för komposten skall ju vändas för att brinna bra.

Till färgen är de gyllene eller rödbruna. Fjäderskruden kan också vara helt prickig. De anses vara goda värpare och ruvar också ganska gärna. Den dagen jag hämtade hönsen hade en av de tre som det var meningen att jag skulle få just lagt sig för att ruva så det blev en annan i stället.

Hönorna hade redan namn när de kom till oss; Viivi, Ninni och Minttu. Eftersom de är finsk lantras tyckte jag att de kunde få behålla sina finska namn.

Viivi har en prickig fjäderskrud och går därför lätt att identifiera.

De ”gamla” hönorna tog litet betänksamt emot nykomlingarna. Tuppen ville först inte alls ha med dem att göra, men efter en dag verkade det som om han inte hade ögon för någon annan.