Gustaf och hans hönor

Det har varit tyst och stilla på gården. I lördags var det åtminstone till en del slut med vinterdvalan när en del bin ute och flög, med fatala följder. Det var trots det fina solskenet så kallt att de inte alla orkade hem efter att ha tömt tarmen utan föll döda ner på snön.

Nu är det full rulle i hönshuset, eller borde jag skriva hönshusen. Vi har nämligen under vintern utvidgat hönsens utrymme genom att bygga ett nytt litet ”hönshus” i det oisolerade rummet utanför det egentliga hönshuset. På ladugårdsvinden hade vi en del stora styroxskivor som vi kunde använda för isoleringen. Där fanns också ett paket oanvänt Ikea parkettlaminat som vi använde till ”ytterväggarna”.  Innanför och på golvet blev det ”maatalousvaneria”. Dessutom hittade vi ett paket med samma takpanel som vi har i bostadshuset och som nu fick bli innertak hos hönsen.

I bakgrunden syns dörren in till det stora hönshuset.

I ladugården finns olika sorters gamla fönster som vi strävar efter att använda.

Också om det nya utrymmet byggdes för att tas i bruk vid framtida behov är det klart att med ett tomt oanvänt utrymme uppstod småningom ett behov av att skaffa en liten flock till. När jag så såg att det här i närheten fanns dvärgkochin till salu bestämde jag mig tvärt. Dvärgkochin, eller Pekin bantam som den heter i England, är en s.k. urdvärg vilket betyder att det inte finns en motsvarande hönor i stort format. Det är en mycket gammal ras som har sitt ursprung i Kina där den främst hölls som dekoration. Till Europa hämtades den i mitten av 1800-talet. Liksom andra dvärghöns är det alltså i första hand frågan om en prydnadsras som ändå beskrivs som robust och härdig. De skall också vara lugna, sällskapliga och lätta att få tama.

Gustaf III

De små hönorna, som väger ca 600-750 gram, värper små ägg på ungefär 30 gram. Det enda som litet gjort mig betänksam är att dvärgkochin lär vara fanatiska med att ruva och vi vill ju inte bli helt översvämmade av små fluffiga hönor, men den tiden den sorgen.

Isabella, vardagligt Bella.

 Dvärgkochin finns i alla upptänkliga färger, allt från helt vita till svarta. Till oss flyttade nu Gustaf III med hönorna Margareta, Isabella och Snövit. Den tidigare ägaren har deltagit i hönsutställningar och vann till och med i fjol första pris med en av sina svarta tuppar, så det måste ju utan tvekan vara en fin skara som nu har flyttat in till oss.

Margareta eller Greta.

 Dvärgkochin finns i alla upptänkliga färger, allt från helt vita till svarta. Till oss flyttade nu Gustaf III med hönorna Margareta, Isabella och Snövit. Den tidigare ägaren har deltagit i hönsutställningar och vann till och med i fjol första pris med en av sina svarta tuppar, så det måste ju utan tvekan vara en fin skara som nu har flyttat in till oss.

Snövit.

Maten sinar i frysen.

Nu är vi inne i februari och hönornas mat i frysen börjar småningom sina. Jag väntar med andra ord otåligt på en ny odlingssäsong, men än ligger snön djup hos oss. Häromdagen när det var litet mildare öppnade jag hönsens lucka varpå Ninni genast ställde sig där och såg länge och förmodligen förbryllat ut över den snötäckta gården. Varken hon eller de andra visade någon som helst lust att gå ut. Däremot pickar de i sig snön från mina stövlar när jag kommer in till dem.

Som basföda äter hönorna havre, även havreflingor, och värpfoder men därutöver försöker jag till varje måltid hitta på något litet roligt. Det kan förstås vara matrester eller brödskalkar, men vi brukar inte ha så mycket sådant. Därför frös jag i slutet av sommaren in en hel del bär, främst olika vinbär, och blast av morot samt rödbeta. De senare klipper jag mindre bitar av. Jag har torkat nässlor med frön och nypon, som blev verkligt stenhårda och besvärliga att hantera. Av någon outgrundlig anledning torkade jag inte maskrosor senaste säsong. Det berodde verkligen inte på att vi inte skulle ha haft av dem. Där måste det i år bli bot och bättring, för hönsen har tidigare tyckt mycket om de torkade blommorna. Dessutom får hönorna under vintern ibland köpta majskorn, grynost och till och med kokta ägg (mycket populärt) samt malet kött (nästan ännu populärare). Också kål i olika former är populärt. Jag brukar hänga upp ett halvt huvud så får de också litet sysselsättning när de pickar på det. 

Nu har jag bara någon påse blast kvar i frysen och någon bunke med drönarlarver. Drönarlarverna har jag frusit in efter att jag tog dem ur bikuporna under sommaren. Drönarlarver får man genom att sätta ram i kupan som bara till hälften är täckt med vax och sedan får bina bygga ut resten själva. De åstadkommer då celler där de sedan börjar föda upp drönare och dem gör ju samhället egentligen inget med. Men de är viktiga därför att de otäcka varroakvalstren framför allt utvecklas på drönarlarver. För att inte starta en veritabel varroaodling skärs under sommarens lopp vaxet med drönarlarverna bort. En stor del av de här satte jag i frysen för senare bruk, en del åt hönorna upp genast.

Drönarlarver är mums för hönorna. Nu när det allt mer diskuteras att människan borde äta insekter undrar jag om det kanske är slöseri att ge larven till hönsen.