Ruvningsrapport I.

Alla djur skyddar instinktivt sina ungar. Fågeln som ruvar ligger platt i boet. Snövit ser också mest ut som en bortslängd vintermössa, en ganska fluffig sådan. Sämre är det med skyddsfärgen. Ute i naturen skulle hon strax bli upptäckt om man inte kunde ta henne för en snöklatt. Hon reser ilsket borst, d.v.s. stjärtfjädrarna, när min hand närmare sig henne.

Snövit ligger platt och bred på sina ägg.

Djur som beskyddar sina ungar ser sig ibland tvungna att flytta dem till en tryggare plats. Jag har upplevt katter som flyttat hela kullen en efter en och en tik som envisades med att flytta en valp ur valplådan upp på en säng, vilket ju inte var så förnuftigt. Men höns som flyttar hela ägghögen, det har jag inte upplevt.

Snövit som inledde sitt ruvande i det vanliga värpredet har uppenbarligen blivit tillrättavisad av Margareta som ville värpa på sin vanliga plats. Sagt och gjort plötsligt en dag låg Snövit strax intill den gamla platsen och alla äggen hade hon under sig. Hur hade det gått till? Har hon först puffat iväg äggen ett efter ett eller har hon lagt sig tillrätta och med näbben dragit äggen till sig och under sig? Nu skulle det ha varit roligt med en viltkamera i hönshuset som skulle ha dokumenterat det skedda.

Hönsen upphör inte att förvåna mig och ju mer  jag umgås med dem desto märkvärdigare framstår de som.

Snövit ruvar!

I förrgår hände det – Snövit låg blickstilla i redet trots att jag kom in med mat åt dvärghönsen. Jag har gjort allehanda små trevliga reden åt dem, men de har valt att i halmen på golvet göra sitt eget lilla bo. Det ligger i hörnet precis invid dörren och bakom vattenautomaten och mitt emot fönstret och luckan ut. Här är det inte tal om att vilja värpa i skymundan utan tvärtom på den ljusaste platsen.  Platsen är illa vald också för att det finns risk att de knuffar på vattenautomaten så allt strittar åt olika håll. Ganska torrt har de trots allt lyckats hålla det.

Eftersom de här hönorna inte alls är speciellt tama utan tvärtom rätt skärrade, har det tagit lång tid innan de vågade komma fram till matkoppen när jag var närvarande. För att inte tala om att de skulle våga ligga kvar i sitt rede och värpa när jag kommit in. Därför fann jag det såväl lovande som överraskande när Snövit låg kvar. När hon också följande morgon låg på samma sätt var det klart – hon ruvar. Hurra! Man talar om att hönan lägger sig som en mössa när hon ruvar och så ser det verkligen ut. På finska finns det ett bra uttryck – hönan har läsähtänyt. Hon breder ut sig så mycket som möjligt för att täcka och värma hela högen av ägg.

Trots Snövits vilda protester, hon pickade och morrade argt, har jag idag grävt fram äggen under henne och märkt dem. Fem ägg fanns där och eftersom de något skiftade i färgnyans tror jag att antingen Greta eller Bella också bidragit, kanske båda två. Få se om de andra kommer att vilja lägga nya ägg i hennes hög. De kanske smyger sig till det de korta stunder när hon går upp för att äta eller bajsa. Bajsandet sker sällan och under ett oherrans kackel och skrik. Jag hörde henne igår och hittade också en ofantlig bajsklump.

Nu håller vi tummarna för att Gustaf gjort sitt och att äggen verkligen är befruktade. Om några dagar kan det kanske vara dags att försöka genomlysa dem och se om där verkligen finns något liv. Så gäller det ju också för Snövit att orka ligga platt i tre veckor.

Det mobila hönshuset.

Under de senaste veckorna har ett mobilt hönshus tagit form i vårt kombinerade garage och snickeri. Det är byggt på en lastpall som jag fått rädda från att föras till avstjälpningsplatsen. Man kan alltså med truckgafflar flytta hela härligheten och dels föra det från ställe till ställe dels flytta det på gården om man tycker att hönsen behöver ett nytt och grönt ställe att vistas på.

Det här hönshuset är tänkt som ett sommarviste för våra dvärghöns. Det har fått en skild "värplåda" där man enkelt kan lyfta på locket och se om det kommit några ägg. Virket vi använt kommer dels från en kuliss som använts i ett filmprojekt och som därefter skulle ha bränts upp, dels från överlopps

material när garaget byggdes. På taket skall det ännu läggas tegel som tidigare legat på bastun.

De rödmyllade plankorna är "värplådans" sidor. Här saknas ännu ett lock. Huset har förstås en liten dörr som hönsen kan använda när de vill ut och en större för oss människor som t.ex. kan användas när det skall städas där. När taket fått sitt tegel skall det hela rödmyllas.

Hela härligheten rymdes väl på bilsläpet och nu kan vi med tillförsikt se fram emot sommaren och hönornas nya grönbete.

Ukko har flyttat in.

I söndags hämtade vi hem en ny tupp. Han är också en alho så nu behöver inte de små bruna alhohönorna i panik springa undan när vårkänslorna tar över hos tuppen. Ukko är en pojkspoling på ca 8 månader och har hittills levt i skuggan av sin far och en mera stursk bror. Första dagen visste han inte riktigt hur han skulle göra med sina damer, som mycket vänligt tog emot honom. Nu har han redan visat var han tycker hönorna borde värpa och erbjudit dem godbitar ur matskålen. Han gal också av hjärtans lust nu när han inte riskerar att få stryk av de större och starkare. Månne han inte skall utvecklas till en riktigt fin tupp.

Alla hönorna njuter av att vara ute i solskenet och plötsligt går det också åt mycket mindre mängder mat. De hittar tydligen en hel del att picka i sig där de krafsar runt i marken.

Ukko gal gärna men har fortfarande en ganska späd stämma.

Vår tupp är död...

”Vår tupp är död, vår tupp är död. Han kan inte sjunga kokidi kokoda”. Den sången kunde vi stämma upp i igår efter att Elrond slaktats. Jag har ju länge funderat på hans varande och beslöt mig slutligen för att han får vandra vidare till de sälla jaktmarkerna.

Maken till besvärligt djur att flå får man leta efter. Han var verkligt tung, tyvärr hade vi ingen köksvåg till hands och allt satt hårt fast på honom. Jag fick ta till en liten yxa för att få av fötterna, här gick det inte med en sekatör.

Höns har stora kraftiga fötter. Jag såg att någon hade gjort ett hängsmycke av baksporren, men den var ännu större är Elronds.

I hönshuset rådde det i morse lugn och ro. Cleopatra, som blivit nästan skallig i nacken av tuppens intensiva uppvaktning, kunde nu äta mera ohämmat. Albertina har börjat värpa igen efter ett längre uppehåll och kochina är också igång. Nu inser jag hur viktigt det är att ha olika åldrars hönor så att ruggning och uppehåll i värpningen inte samtidigt drabbar hela flocken.

Dvärg kochina har skapatsig ett litet rede just bakom deras vattenautomat. De har alltså försmått mina fina reden.