Jakten på drottningen.

Våren eller snarare sommaren har kommit igång med fart. Efter flera veckor med varmt och soligt väder blommar allt på en gång, äppelträd, syrener, maskrosor m.m. Bina har verkligen kunnat ta för sig från ett läckert uppdukat bord. Senaste år svärmade inte bara våra bin flitigt och nu i maj har redan de första rapporterna om svärmar kommit. Jag har föresatt mig att försöka bekämpa svärmar så gott det går. 

Vi har sex kupor och långsamt, långsamt har jag granskat dem ram för ram för att hitta drottningarna. Vände och vred på varje ram och stirrade intensivt på bina som kryllade omkring för att få syn på drottningen. När man väl får syn på henne vet man genast att det är hon, så avvikande ser hon ut. Jag lyckades faktiskt hitta henne i fyra av kuporna. I de två andra höll hon sig undan. Jag vet att hon finns där för där finns larver så någon måtte ju lägga ägg.

Jakten på drottningen har föranletts av att jag tänkte vingklippa henne så att hon inte kan flyga sin väg om kupan bestämmer sig för att svärma. Att få syn på drottningen är bara en halv seger för hon är en baddare på att snabbt krypa iväg på ramen. Med fumliga händer försökte jag plocka upp henne. Det var inte lätt med klumpiga handskar på. Inte blev hon ju glad heller, nej hon surrade och vibrerade helt vilt med vingarna. Att sedan med andra handen med hjälp av en nagelsax klippa en bit av ena vingen var verkligen inte lätt. Vid den fjärde kupan kom jag på att det kanske kunde vara lättare om jag helt sakta pressade drottningen mot ramen och på så sätt var det faktiskt lättare att få vingen klippt.

Igår svärmade så den första kupan. Ett mäktigt surr hördes och det vimlade av bin runt kupan, men efter några timmar rådde lugn. Jag försökte titta efter drottningen framför flustret men såg henne inte i gräset. Jag utgår ändå från att hon trillat ner där. Nu återstår att se hur den kupan utvecklar sig och framför allt om jag skall lyckas hitta drottningen också i de två återstående kuporna, varav den ena är väldigt stark och ser ut att kunna ge sig ut på äventyr när som helst. Jag skulle ogärna göra avläggare för jag tycker att sex kupor är alldeles tillräckligt för våra behov.  

Bröd för kycklingar.

Kycklingarna är alldeles bedårande och jag kunde sitta och titta på dem hur länge som helst. De tre äldsta gömmer sig inte genast hos mamma utan far pipande omkring. Vid det här laget är de sex stycken och jag får ju ärligt erkänna att det är svårt att skilja dem åt, speciellt om man inte ser alla på en gång.

Här visar Snövit åt kycklingarna att det kan finnas mat att hitta.

Till en början äter kycklingarna kokt äggula som jag blandar med små havregryn och grynost. De här kycklingarna är ju verkligen minimala så det är inte mycket de får i sig per gång. På Munanetti hittade jag ett recept på bröd för kycklingarna - en härlig blandning av proteiner och frön.

100 gr ägg med skal (krossa skalen)

250 gr kvarg = en burk

50 gr olja

1 burk tonfisk i olja

50 gr linfrön

50 gr solrosfrön

30 gr sesamfrön

50 gr sojakross

200 gr rivna morötter

150 gr kornmjöl

50 gr vetemjöl

100 gr havregryn

2 tsk bakpulver

1 tsk soda

Häll allt i en skål. Sätt sist i mjölet och blanda bakpulvret och sodan med mjölet. Rör sedan om allt till en trevlig smet. Man kan pensla brödet med t.ex. olja. Jag delade upp smeten på två formar som jag gräddade i 175 graders ugn i ca 30 minuter. Därefter täckte jag bröden med bakplåtspapper och lät dem gräddas ytterligare 15 minuter.

Jag blev glad i morse när jag kom ut till hönshuset och Gullviva kikade fram. Den kycklingen kan man lätt känna igen till skillnad från de andra.

Gullviva tillsammans med Margareta.

Hittills tre kycklingar.

Under några dagars tid har det kläckts inalles tre kycklingar. Åke-Orvokki har fått syskonen Viol(a)-Vidar och Ros(a)pigg. De två förstnämnda är ganska mörka i färgen medan Rospigg tillsvidare ser mera gul ut. Nu väntar jag spänt på att de ägg som Margareta lade sig på skall kläckas denna vecka.

Bildkvaliteten är inte den bästa, men här är Åke-Orvokki.

Stackars Gustaf har det inte lätt. Han vill gärna vara med och äta kycklingmat, men möts av argsint fräsande från hönorna och så fort han fått litet morgonmat i sig låter jag honom gå ut där han får vistas till sena eftermiddagen. Ensam är han ju också sen Isabella anslöt sig till mödragruppen.

Stolt far, som gärna skulle dela på maten med de små.

Kycklingarna är vansinnigt söta och oerhört svåra att få på bild. De pilar iväg med otrolig fart och vill inte alls stanna upp för att posera för mig. Det verkar som om hönorna skulle vara extra misstänksamma när jag har kameran med och högljutt varna de små för att visa sig. För att alls få se dem måste man sitta stilla ganska länge innan ett huvud sticks fram här, ett annat där. Hönorna kluckar precis som tuppen och plockar små smulor mat som de låter falla framför kycklingarna. Idag såg jag till och med en av de små plocka mat ur Margaretas mungipa. Och det tycks inte spela någon roll vems barn det egentligen är. Här deltar alla med liv och lust i uppfostrandet.

Snövit med Rospigg.

Fortfarande ligger de alla i en hög. En dag hade Snövit flyttat litet på sig, men hon verkar nog ovillig att helt och hållet lämna ruvredet.

Snövit gör sig riktigt bred för att kycklingarna skall rymmas under vingarna.

Ruvningsrapport III.

Förvirringen avtar ingalunda, åtminstone inte hos mig. Möjligen har hönorna bättre koll på vad som sker. Det som skulle vara den sista veckan av ruvningen gick under ett mycket sammanbitet kämpande. Snövit och Margareta tycks ha kommit överens om hur de skulle ha det och låg sida vid sida, medan Gustaf och Isabella firade glada dagar ute i solskenet.

Dag 21 förlöpte utan att något hände. Alla säger att kycklingarna skall börja pipa inne i äggen, men inte ett ljud hördes. Man vill ju inte heller lägga örat tätt intill en väsande och argsint pickande höna. Men så vid dag 21 + 2 tyckte jag mig se en trasig äggskalsbit mellan de två som ruvade. När jag senare på dagen stack in huvudet såg det definitivt ut som om något som rörde sig under Snövit. En näbb stack fram, två pigga ögon – och visst var där en kyckling. Inte gul och dunig utan tvärtom ganska mörk i färgen. Han, det ser ut som en han, hade inte mycket glädje av sin nyfikenhet för Margareta kommenderade honom raskt i skydd under sig. Nu har jag flera gånger försökt få en bild av underverket, men nej. Margareta beter sig som en gammaldags sträng skolfröken med stramt bakåtkammat hår och skarp blick. Här skall ingen komma och gulla med hennes egen pojke, Åke-Orvokki.

Här kikar Åke-Orvokki fram under Margareta, t.v. ett ägg, det vita t.h. är Snövit.

Ingendera hönan verkar vilja ge upp ruvandet och till på köpet har Isabella också satt igång. Jag hade läst att dvärg-kochin är mycket ruvvilliga – men att de är så ivriga anade jag inte. Varför köpa en ruvningsmaskin för dyra pengar när man kan ha en liten höna som själv reglerar lämplig temperatur och fuktighet och till på köpet åtar sig uppfostran utan extra ersättning? I sommar skall vi bygga ut deras utrymme och då är prioritet ett att redena kan avskiljas så att man har koll på vem som ruvar vad. För nu har Isabella under ruvningens gång också värpt och Margareta är som järven på att få alla ägg under sig så visst finns det att ruva på ännu. Nån till kyckling skulle ju också gärna få kläckas.

Isabella längst t.v. tyckte att hon också skulle ruva.

Ruvningsrapport II

Ja, klokare blir jag inte – på de ruvande hönorna alltså. För några dagar sedan beslöt sig Margareta att även hon skulle ruva. Hon damp alltså ner på den ursprungliga värpplatsen och låg där platt och sur. Ett tag när hon var uppe och sträckte på benen såg jag att hon roffat åt sig ett av Snövits märkta ägg. Skamlöst! Efter det har det varit ett ständigt gräl om äggen och vilken plats man får ligga på.

Tätt tryckta till varandra ligger Snövit och Margareta och ruvar.

Margareta och Isabella har bidragit med egna ägg så man tycker där skulle finnas tillräckligt för de två mödrarna in spe, men nej. Margareta tog Snövits plats, dit hon ju med möda och besvär flyttat sina ägg. Och inte bara det, hon flyttade också sina egna ägg dit så Snövit hade ett tomt rede där hon envist låg och ruvade uppå intet. 

Jag flyttade de omärkta äggen under Margareta och försökte försvara Snövits rätt till de märkta äggen som, om de alls kommer att kläckas, bör vara de första. Då såg jag hur Margareta envetet försökte skuffa med sitt huvud under Snövit för att få henne att flytta på sig. Ilsket försvarade Snövit sig under argt morrande och skrik och med fjädrarna på ända. Nu har jag gett upp och de ruvar nu hur de vill och vad de vill. Jag antar att Margareta är högre i rang och därför ostraffat kan bete sig som hon vill. Därför misstänker jag också att hon kommer att lägga beslag på kycklingarna. För riktigt ser det inte ut som om det skulle vara frågan om två systrar som i kärlek ruvar fram en gemensam familj. Nu är det bara en vecka kvar till D-dagen, sen vet vi mera.

Medan de två andra ruvar kan Isabella tillsammans med Gustaf njuta av det härliga vädret som plötsligt strömmat in över landet.