Ägg i redet.

Femåringen påpekade häromdagen att tuppen Gustaf och hönan Snövit länge uppehöll sig i hönshuset och tillsammans under stillsamt kackel studerade ett rede där. Vi undrade naturligtvis vad de månne kan ha för kuckel ihop. Mycket riktigt, någon dag senare låg det ett litet vitt ägg i redet. Kycklingarna är bara en dryg månad så jag tycker det gott kunde ha dröjt litet innan de började värpa igen. Risken är överhängande att de åter får för sig att börja ruva.

Violas fjädrar växer snabbt och hela hon verkar rundare än tuppkycklingarna.

Det roar mig att tuppen så uppenbart vill visa var det kan vara bra att lägga ägg. Men han månar väl om att hans gener går vidare. Samvaron med kycklingarna går bra men emellanåt måste han ingripa när pojkarna allt för mycket tuppar sig. Det är framför allt Gunnar som provocerar de andra till bråk och så far de med fart runt i hönsgården.

En av tuppkycklingarna med rätt röd kam och ganska outvecklad fjäderdräkt. 

Nu är det sommar!

Nu har alla hönorna fått flytta till sina sommarhus. De var inte helt nöjda över att fångas in, men nu njuter i alla fall alla. De större hönorna, som hade pickat sin inhägnad helt fri från gräs njuter av att kunna ströva runt och göra fynd i det höga gräset. Små hönorna kan vara ute allesammans, både hönor och kycklingar. Jag försöker fortfarande komma underfund med hur många av kycklingar som är hönor och hur många som är hönor. Jag tror mig ha identifierat fyra hönor och två tuppar. Numera heter Gullvivan Gunnar och lille Benjamin som kläcktes sist är verkligen en han.

Fördelen med olika hus är att jag i lugn och ro kan tömma vinterhusen och tvätta dem. Det är nämligen rätt så tungt att skyffla ut strö och boss, men härligt när man på hösten kan erbjuda hönsen ett rent hus.

Tamhönans ursprung står att finna i djungelhönan. Här ett modernt exemplar.

Gullvivan har blivit Gunnar med en tydlig växande kam.

Viol-Vidar är däremot med största sannolikhet en Viola.

Första gången ute.

Snart blir de äldsta kycklingarna en månad. De är inte mera gulliga små dunungar utan börjar se ganska ruggiga ut.

Här är de ännu ursöta.

Idag beslöt sig hönorna för att det skulle vara dags för familjen att gå ut. Jag var inte hemma närde beslöt sig för att presentera världen för sin barn, men ut kom de säkert helt elegant, in var värre. Vinterhönshuset, där de ännu bor, har en mycket brant stege ner till marken som inte riktigt är anpassad för små kycklingben.

Fundersamma kycklingar står i gluggen till hönshuset.

På kvällen fick jag helt enkelt lyfta in kycklingarna medan hönorna oroligt kacklade och gick an. I morgon skall de få flytta över till sommarhönshuset där det är lättare förde små att ta sig in och ut.

Åke-Orvokki som är äldst är redan så stor att den kan flyga upp på sittpinnarna. Jag är ganska så säker på att det är en Orvokki. Den har nämligen börjat sprätta och det gör ju hönor medan tupparna mera går värdigt runt och övervakar sin flock. Jag tror också att Gullviva, den enda gul-vita kycklingen, är en tupp. Kammen har vuxit betydligt och han springer runt och provocerar de andra till slagsmål. När Gustaf äter kan Gullviva komma löpande och ställa sig just under hans näbb. En gång såg jag honom försöka nappa mat ur sin fars mun! Gustaf stelnade till och stirrade länge på den lilla fräcka avkomman.