Bin och andra insekter.

Jag tycker om att allt emellanåt strosa runt på Akademen (Akademiska Bokhandeln). Tyvärr är den inte mera vad den varit, desto gladare blev jag när jag för någon vecka fick syn på Galen i insekter av Dave Goulson som tidigare gett ut boken Galen i humlor. Den boken läste jag på engelska, men det är nog bra mycket lättare att läsa om djur och natur på sitt modersmål. Jag måste ändå titta i min flora eller mina insektböcker för att få helt klart för mig hur en t.ex. en ängsskallra ser ut, eller för den delen de olika fjärilar han beskriver.

Nässelfjärilen är på tillbakagång. I min barndom kom de ofta in på hösten och övervintrade hängande i taket i det tomma sommarhuset. Vanligare är nu påfågelögat vars larver i år har kal ätit nässelstånden.

Det här är alltså en bok för alla vänner av natur. Med humor och kärlek till de insekter som vi kanske inte alls lägger märke till, beskriver Goulson småkrypens magiska värld. Och magisk tycks den vara med bland annat de konstigaste ritualerna för att uppnå det alla strävar efter – fortplantning. Vem visste att dansflugshanarna ger sina honor riktiga bröllopsgåvor i form av små döda insekter som omsorgsfullt virats in i silke. Tänk vilken glädje när man öppnar ett sådant paket! Hanarna ger inte sina gåvor åt vem som helst, de vill ha en så stor hona som möjligt (en fördel i naturen för hon har större möjligheter att lägga flera ägg). För att se stora ut och därmed ha en möjlighet att få gåvan har honorna utvecklat svullna ben och ser då större ut. De stackars hanarna blir alltså lurade.

Att bli lurad är ändå ingenting mot de risker de arma bönsyrsehanarna tar. Honan är betydligt större och starkare och hanen vet aldrig hur hans närmanden skall sluta. Hon kan känna sig hungrig och därför plötsligt besluta sig för att bita huvudet av hanen. Huvud eller inte, konstigt nog tycks hanen ändå kunna genomföra parningsakten. Så honan går segrande ur det hela, hon blir mätt och kan nu fortplanta sig.

Pärlemofjäril.

I slutet av boken beskriver Goulson initierat hur såväl honungsbin som humlor och andra vilda bin drabbats av de neonikotinoider som allmänt används som bekämpningsmedel inom jordbruket. Det är inte så att de genast blir förgiftade och faller döda ner, men deras nervsystem och hjärna påverkas, vilket leder till att de får svårt att hitta mat och finna vägen hem igen. När det kommer mindre mängder mat in i boet eller kupan minskar drottningen äggläggningen och småningom leder det till att samhället kollapsar. Dessutom tycks växterna ta upp bara någon procent av giftet medan 80-98% hamnade i jorden. Som växtskydd är det alltså inte alls så effektivt och Goulson visar också hur de här gifterna i åratal blir kvar i jorden.

Vad gäller den massdöd av honungsbin som drabbat USA måste man också ta i beaktande hur bisamhällen där skjutsas runt hela landet till enorma odlingar, för att i tur och ordning pollinera allt från mandelträd, äpplen, blåbär och pumpaodlingar. Förutom att det med all sannolikhet stressar samhällena att flytta runt hela tiden betyder det här också att bina äter oerhört ensidigt. Det kan ha en betydelse för deras välmående.

Honungsskörden 2016.

Detta har verkligen varit ett katastrofår. Nödår och svälten står för dörren. I alla fall får jag inga nålpengar från honungsförsäljningen. Usla 17 kilo har vi slungat. Det är ju inte bara vi som är drabbade, hela landet kommer att ha brist på inhemsk honung. Så har det också varit ett trist väder här. Solen har lyst med sin frånvaro och när t.ex. hallonen blommade då regnade det så att bina inte ville ut för att samla nektar. Till detta skall ju läggas blåsten som alltid ligger på här. De små liven har väl gjort vad de kunnat. De skall nog vara mycket tacksamma för att vi nu försett varje kupa med en rejäl sats sockervatten (20 kg socker/kupa). Nu skall de väl överleva vintern, får vi hoppas. Hungriga var de, för de har slurpat i sig blandningen i oanad hastighet. Vi har släpat hem enorma mängder med sockerpaket. I fjol köpte vi en färdig blandning, men i år har vi blandat själva. Dels blev det billigare då sockret bara kostade 0,47 cent per kilo och dels måste man köra närmare två timmar efter blandningen. Medan jag stått och kokat vatten för att blanda ut sockret har jag funderat på om sockervattensångor eventuellt har en positiv inverkan på hyn. Sötare måtte man ju i alla fall bli J.

Inte har skörden annars heller varit något vidare. Först de senaste veckorna har våra växthustomater mognat, likaså ärterna. Morötterna blev ganska så små och rödbetorna ännu mindre. Löken är så genomvåt att det är frågan om den alls kommer att torka för vinterförvar. Men ogräset det har vuxit och frodats och det tycker hönsen om att få att picka och sprätta i.

Äppel har vi fått som aldrig förr. Det är ändå knappast något att skryta med för alla andra har också massvis av äpplen. Små är våra äpplen. Även här märker man av det mulna vädret. Vi mustade drygt 110 kg och fick en härlig, men ganska syrlig, must. Det är ett roligt sätt att ta vara på sina äpplen och enkelt också. Maskinen pressar och sen sitter man bara där och låter saften rinna ner i de medhavda flaskorna. Vi hade för få flaskor, men det var inget problem musteriet sålde flaskor så många man ville ha.

Färdigt packade äpplen som väntar på transport.