Fasornas natt.

Så är det dags för nyårsafton, en kväll som för många hundar som kan vara en enda lång utdragen pina. Melissa har allt sedan den första valpsommaren varit rädd för åska och raketer. Det är följden av en traumatisk upplevelse av en åskknall som oväntat brakade loss över henne när hon följde med pojkarnas fotbollsspel på gräsmattan. Också maskinpistolsknatter är skrämmande (vi bor så att militären periodvis har manövrar i närheten). Sprängbuller får henne att spänt lystra. Däremot har hon aldrig på jaktprov eller jakter reagerat på hagelgevär, annat än i positiv anda.

Rädslan för åska har bara förvärrats med åren. Nu kan hon på sommaren börja darra bara det blåser upp och börjar regna. Det har hänt att jag kommit hem från jobbet och insett att här har det åskat för Melissa är en enda snörvlande, grymtande, snoende liten varelse. Cora bryr sig däremot inte alls om de här ljuden.

Melissa sommaren 2007.

Vi har prövat det mesta, bl.a. spelat skivor med de skrämmande ljuden. Melissa är ju inte dum, hon skiljer mycket väl på skivans ljud och det verkliga, hur högt man än låter skivan dåna på. Dessutom påverkar förmodligen åskan henne också genom förändringar i lufttryck och ljus. Under sommaren har vi prövat att ha en dosa i väggen som sprider feromoner, det har eventuellt gjort henne litet lugnare. Dessutom har vi prövat med homeopatiska medel. Det gör att hon somnar snabbt, men inte har det helt hjälpt mot darrningarna och dreglandet. Förutom i somras när jag gav ett piller mitt under morgonåskan. Ingenting hände, vilket inte var så konstigt för pillren skall ges innan det hela bryter ut. Till min stora överraskning var Melissa lugn som en filbytta när åskan återkom på kvällen, vilket aldrig har hänt. Kan pillret ändå ha haft en inverkan?

Nu stundar då årets höjdpunkt då man skjuter raketer hej vilt. Eftersom Finland fyller 100 år kan vi säkert se fram emot en väldigt smällande. När vi tidigare bodde inne i staden var det under nyåret en pina att gå ut med Melissa för man visste aldrig när och var det skulle smälla. Somliga busfrön roade sig med smällare redan dagen innan. Det här har blivit bättre sedan vi flyttade ut på landet, men också här skjuter många raketer. Vi kurar bakom fördragna gardiner och med musik på.

Trots detta tillönskas alla ett GOTT NYTT ÅR.

God Jul 2016

Julen står och väntar bakom dörren. Om man är helt tyst kan man höra den tissla där ute. Det kan ju också vara regn för snön lyser med sin frånvaro och det är beckmörkt nästan dygnet runt. MEN vi går mot ljusare tider och i går visades faktiskt ett avsnitt av Trädgårdsmåndag i TV (ja, jag vet att det var torsdag i går, men trots allt). Så vår skall det väl bli, men innan dess julafton med alla dess fröjder.

Till julen hör julbockar av alla de slag och i år har vi fått vår alldeles egna som håller vakt på farstubron. Först byggde H. ihop en stadig stomme som förhoppningsvis kan användas i flera år.

Sedan gällde det att klä den med granris. Och om jag själv får säga det så tycker jag den blev helt bra.

Till sist vill jag önska alla läsare en riktigt skön och fridfull jul!

Cora och televisionen.

Cora har alltid varit väldigt intresserad av djurprogram som kommer i TV. Med stort intresse följer hon med all världens djur. Tecknade går också fint bara det är händelserikt. Tillsammans ser vi på alla de där vackra naturprogrammen som oftast slutar med att något trevligt djur man fått följa med och fäst sig vid brutalt blir uppätet. Till favoritprogrammen hör ändå ett om en tik som får valpar. Det har vi faktiskt råkat se flera gånger och varje gång sitter hon helt fascinerad framför TV:n.

Jag har inte tidigare haft en hund som varit så fascinerad av TV. Ledigt sitter Cora, eller ligger i min famn, och följer koncentrerat med ända upp till 10-15 minuter. Byts bilden till någon tråkig människa slappnar hon av, men dyker det igen upp ett djur är hon fullt koncentrerad. Melissa bryr sig ytterst sällan om TV-program och då är det snarast något ljud som fångar hennes uppmärksamhet.

Härom veckan blev jag ganska förvånad när Cora bänkade sig framför TV:n för att koncentrerat följa med riksdagens frågetimme. Visserligen är hon en klok hund, men att så intressera sig för politik verkade litet konstigt. Bilden är inte heller speciellt sprittande, ett mötesutrymme, folk som ibland stiger upp och talar och ministrar på rad (i den mån de är närvarande). Vad kunde det vara som fångat hennes intresse? Plötsligt insåg jag att hon tittade på kvinnan i nedre hörnet som tolkade talet till teckenspråk. Våra hundar är ju tränade i att lyda också handtecken och nu funderade nog Cora på vad människan egentligen ville, skall jag springa till höger eller till vänster?

Snövit har flyttat.

Under höstens lopp har jag med oro sett hur utbudet på dvärgkochin har dumpat marknaden. Det har gått så långt att folk till och med varit beredda att ge bort sina hönor. Därför har jag varit ganska nöjd över att jag själv lyckades sälja tre av kycklingarna till ett helt rimligt pris. När jag så för en knapp vecka sedan fick kontakt med ytterligare en köpare var jag genast beredd att sälja ännu en kyckling. Jag ser nämligen framför mig en vår med ivrigt ruvande hönor och hur vi helt översvämmas av små kycklingar. Det visade sig sedan att köparen egentligen ville ha två och då beslöt jag, att förutom Orvokki, också sälja Snövit. Vi har ju Gunnar som tupp och Snövit är hans mamma så kanske det kan vara klokt att litet minska på inaveln.

När jag har sålt av mina djur brukar jag be om att få en rapport om hur det går för dem på det nya stället, tre av fyra köpare har uppfyllt min önskan. De två kycklingar jag sålde tidigare i höst fick mycket beröm för sitt trevliga och nyfikna sätt. Den senaste köparen berättade att hon har värphöns i en avdelning och dvärgkochin tillsammans med Alho-lantrasen i en annan. Tydligen finns det ett litet hål mellan avdelningarna och där hade Snövit trängt sig genom in till värphönsen. Där låg hon sedan och värpte i all sköns ro. Värphöns är inte alltid så vänliga mot nykomlingar, men det hade tydligen Snövit struntat i. Nu lär hon få välja fritt på vilken sida hon vill vara.

Här är ännu största delen kvar.

Jag var litet avundsjuk för att Snövit värpt på det nya stället. Vi har nämligen inte sett till ett enda ägg sen den 14 oktober. Alla har ruggat så det stått härliga till. Men samma dag jag fick veta att Snövit värpt lade också Margareta ett ägg och nu har även de stora hönorna kommit igång så julen är räddad. Om man nu vill ha just ägg till julen.