Fastän
eftermiddagarna redan börjar vara ljusare och man ibland kan känna en föraning av vår i luften är det
rätt dunkelt när jag vid halv åtta-snåret om morgnarna vandrar iväg med
hundarna. Därför såg jag inte riktigt vad de båda här i veckan
reagerade på. Något låg i snön några meter från vägen. Melissa gick fram och
nosade på, vad det nu var, som stack upp ur snön. Eftersom hon inte satte
tänderna i det tänkte jag att det inte kunde vara en död hjort. På hemvägen när
det redan blivit ljusare klev jag genom snön för att studera fyndet. Ett
hjorthorn var det som låg där. Det är, med tanke på hur mycket jag rör mig ute
i skogen, förvånansvärt sällan jag hittar horn. Melissa har tidigare hämtat
några åt mig, men av någon anledning ville hon inte ta det här i munnen. Helt
färskt var det, med litet blod vid ”snittytan”. Det är säkert fel benämning,
för något snitt är det ju inte frågan om utan hornen faller av sig själva. Det
måste kännas ganska märkligt för en hjort eller älg när den plötsligt tappar
hornen och huvudet blir så mycket lättare. Förskräckt skulle jag bli om det
plötsligt ramlade ner något stort från mitt huvud. Det här hornet vägde knappt
590 gram, sen har ju hjorten ett likadant på andra sidan men det har vi inte
lyckats hitta.
|
Det här hornet vägde 588 gram. |
Melissa
hämtar villigt och med stolthet horn och skallar till mig. Dem har jag
naturligtvis införlivat i min naturaliesamling. En naturaliesamling består, som
man av ordet kan förstå, av föremål från naturen. Bland annat Svenska
vetenskapsakademien har ända från grundandet haft en naturaliesamling. I samband
med det första mötet 18 augusti 1739 skänkte ledamoten Jonas Alströmer en svamp
till Akademien som blev startskottet för samlingen. Huruvida svampen var av
sådan konsistens att den kunde sparas länge förtäljer inte historien. Fart tog
samlandet först 1748 då drottning Lovisa Ulrica donerade ett ovanligt stort
getingbo från Drottningholm till samlingarna. Efter det här fick Akademien ta
emot flera, också stora, donationer. Det gläder mig att drottning ville ta vara
på getingboet, jag har också ett sådant i min samling som därutöver består av
bland annat upphittade ormskinn och som sagt hjortskallar. Däremot är det långt
kvar till de kuriosakabinett som var populära på 15– och 1700-talen. Där
brukade man förvara bland annat varulvständer och drakblod, vilket inte är så helt
enkelt att få tag på idag.
Melissa
har också sedan späd ålder målmedvetet kunnat söka sig hem genom skogen. Ibland
när jag gått på okända områden har jag, då det varit dags att vända hem, tvekat vilken väg vi riktigt kommit. Då är det bara att lugnt följa Melissa för hon
vet. Därför vågade också F. gå djupt in i en relativt obekant skog, i trygg
förvissning om att Melissa hittar hem. Så kom det sig att han gick rakt på en
hjortskalle med hornen i behåll. Inte för intet är han sin mors son och förstod
att det här var frågan om ett fynd av rang. I triumf hämtades det hem, helt rent
från kött och skinn, men ganska smutsigt och grönt efter att länge ha legat
ute. Eftersom det numera är närmast brottsligt att inneha vätesuperoxid hittade
vi på en lättare lösning för att få skallen vit. Vi sodablästrade den och
resultatet blev helt bra.