Viola ruvar.

Hela förra veckan visade Viola, en av fjolårets kycklingar, tecken på att hon gick i ruvningstankar. Hon låg tätt tryckt i korgen jag har som värprede och fräste när Gunnar kom nära. Men när jag kom med maten då hoppade hon ur korgen för att äta och därefter sätta sig bland de andra hönorna på ”lekpinnarna” och glömde därmed saligen bort sina ägg. På eftermiddagen kunde hon komma ihåg dem igen och sov sedan natten i korgen. Jag plockade undan några av dvärghönsens tidigare ägg och märkte dem i väntan på att på att hon verkligen skulle lägga sig ordentligt på dem. Dessutom ställde jag den fyrkantiga korgen på kant och efter viss tvekan godtog Viola det. Avsikten med det var att kycklingarna kan ta sig ur redet.

På lördag gick jag till hönshuset i akt och mening att smuggla in fem ägg under Viola. Med ett skri flög hon upp, annat var det med Snövit som i fjol bara fräste och spottade åt mig men envist låg kvar. Plockade bort de tre ägg som låg där och satte dit fem väl märkta ägg. Efter en stund återvände Viola till redet och tittade misstänksamt på äggen. Sen rullade hon raskt bort ett. Ha tänkte jag, hon kan uppenbarligen räkna. När jag någon timme senare tittade till henne hade hon ändå rullat in det förlorade ägget under sig. Nu återstår att se om det om tre veckor blir några kycklingar för de här äggen har några dagar varit i kylskåpet innan jag satte dem under henne.

Hjorthorn.

Fastän eftermiddagarna redan börjar vara ljusare och man ibland  kan känna en föraning av vår i luften är det rätt dunkelt när jag vid halv åtta-snåret om morgnarna vandrar iväg med hundarna. Därför såg jag inte riktigt vad de båda här i veckan reagerade på. Något låg i snön några meter från vägen. Melissa gick fram och nosade på, vad det nu var, som stack upp ur snön. Eftersom hon inte satte tänderna i det tänkte jag att det inte kunde vara en död hjort. På hemvägen när det redan blivit ljusare klev jag genom snön för att studera fyndet. Ett hjorthorn var det som låg där. Det är, med tanke på hur mycket jag rör mig ute i skogen, förvånansvärt sällan jag hittar horn. Melissa har tidigare hämtat några åt mig, men av någon anledning ville hon inte ta det här i munnen. Helt färskt var det, med litet blod vid ”snittytan”. Det är säkert fel benämning, för något snitt är det ju inte frågan om utan hornen faller av sig själva. Det måste kännas ganska märkligt för en hjort eller älg när den plötsligt tappar hornen och huvudet blir så mycket lättare. Förskräckt skulle jag bli om det plötsligt ramlade ner något stort från mitt huvud. Det här hornet vägde knappt 590 gram, sen har ju hjorten ett likadant på andra sidan men det har vi inte lyckats hitta.

Det här hornet vägde 588 gram.

Melissa hämtar villigt och med stolthet horn och skallar till mig. Dem har jag naturligtvis införlivat i min naturaliesamling. En naturaliesamling består, som man av ordet kan förstå, av föremål från naturen. Bland annat Svenska vetenskapsakademien har ända från grundandet haft en naturaliesamling. I samband med det första mötet 18 augusti 1739 skänkte ledamoten Jonas Alströmer en svamp till Akademien som blev startskottet för samlingen. Huruvida svampen var av sådan konsistens att den kunde sparas länge förtäljer inte historien. Fart tog samlandet först 1748 då drottning Lovisa Ulrica donerade ett ovanligt stort getingbo från Drottningholm till samlingarna. Efter det här fick Akademien ta emot flera, också stora, donationer. Det gläder mig att drottning ville ta vara på getingboet, jag har också ett sådant i min samling som därutöver består av bland annat upphittade ormskinn och som sagt hjortskallar. Däremot är det långt kvar till de kuriosakabinett som var populära på 15– och 1700-talen. Där brukade man förvara bland annat varulvständer och drakblod, vilket inte är så helt enkelt att få tag på idag.

Melissa har också sedan späd ålder målmedvetet kunnat söka sig hem genom skogen. Ibland när jag gått på okända områden har jag, då det varit dags att vända hem, tvekat vilken väg vi riktigt kommit. Då är det bara att lugnt följa Melissa för hon vet. Därför vågade också F. gå djupt in i en relativt obekant skog, i trygg förvissning om att Melissa hittar hem. Så kom det sig att han gick rakt på en hjortskalle med hornen i behåll. Inte för intet är han sin mors son och förstod att det här var frågan om ett fynd av rang. I triumf hämtades det hem, helt rent från kött och skinn, men ganska smutsigt och grönt efter att länge ha legat ute. Eftersom det numera är närmast brottsligt att inneha vätesuperoxid hittade vi på en lättare lösning för att få skallen vit. Vi sodablästrade den och resultatet blev helt bra.