Hönsaffärer.

Jag lade i början av sommaren ut en bild av de små hönorna på Face Book. Väldigt förvånad och smickrad blev jag när jag efter några dagar blev kontaktad av en kvinna som frågade om jag säljer avelsägg. Jag – avelsägg! Självklart var jag beredd att börja samla ihop sådana ägg. Under en veckas tid fick jag ihop 15 ägg som sedan avlevererades på en bensinstation. Köparen hade kört i hela två timmar för att få mina ägg! Med stor spänning väntade jag på resultatet. Det skulle ju vara genant om Gunnar inte gjort sitt. Men visst hade han skött sig och av de 15 äggen kläcktes det 12 små kycklingar.

Våra kycklingar har vuxit enormt och har redan en tid nog gått under benämningen unghöns. De tre har intensivt hållit ihop och tröstat varandra när hönorna gett dem tjuvnyp eller Gunnar hänsynslöst jagat de två tupparna. Jag hade redan hittat ett recept på en god hönsbuljong med tanke på tupparna, men gjorde ändå ett försök att få Ettan och Pricken sålda. Regina håller jag självfallet. Och verkligen, det lyckades. Ettan, den vita tuppkycklingen, åkte för någon vecka sedan långa vägar till Joensuu i östra Finland, en resa på knappa 6 timmar. Han fick ett bra hem där han placerades med en grupp lavendelfärgade hönor. 4-åringen begrät hans avfärd för just vita kycklingar tycker hon speciellt mycket om. Jag tröstade med att kanske vi får nya vita kycklingar nästa vår.

Ettan flyttade till Joensuu.

Också Pricken lyckades jag placera. Han blev tupp i en flock med Mille Fleur-höns. Varför raserna skulle blandas framgick inte. De sista dagarna jag hade honom kvar var Gunnar efter honom i ett. Det var betydligt lugnare i flocken medan Ettan ännu var kvar. Honom hade Gunnar tolererat som kompis helt intill sig när de åt, men Pricken jagade han bort. Det var bra att han nu fick en egen flock för så fort jag packat in honom i transportlådan började han gala. 

Också Pricken slapp bli buljong.

Sorkar i rabatten.

I våras när jag tog itu med att gå igenom den stora rabatten framför vårt hus blev jag ganska snopen. Ogräset som skulle bort kom upp hur lätt som helst, men inte bara det, också rosor och annat som skulle växa där följde elegant med upp i luften. Rötterna var helt avgnagda och när jag tittade närmare efter såg jag att det gick en stor gång tvärs genom rabatten. Sorkar av något slag hade uppenbarligen varit i farten. Också andra rabatter hade fått påhälsning av de ovälkomna djuren liksom en del av odlingsbassängerna i köksträdgården.

Jag ville inte lägga ut gift eller gräva ner fällor som man också kan göra. Grannen berättade att hon satt vitlökar i gångarna och då flyttade djuren – uppenbarligen till oss. Vitlöksknepet fick mig att tänka på att det kanske var på grund av sorkarna som det, när vi köpte stället, växte vitlök precis överallt i köksträdgården. Det upptäckte vi först efter att snön smultit och kanske en vitlöksodling mot sorkar inte är det bästa försäljningsargumentet. Jag har fört en envis kamp mot vitlökarna, i hopp om att kunna odla även annat, nu får jag mitt straff.

En bekant rådde mig att lägga strömmingar i ingångshålen, vilket jag också gjorde. Nu läste jag i en trädgårdstidning att man skall hälla spadet från en surströmmingsburk i hålet. Det förstår jag kan vara ett verksamt trick, för det luktar ju vedervärdigt. Förmodligen åt sorkarna bara tacksamt upp mina strömmingar. Nu ser vi fram emot surströmmingsfest så att vi har något att hälla av. Kanske också hjortarna drar sig för den lukten.

Det knepet som jag stannade för var att sätta flaskor på en järnpinne och sticka ner den i sorkgången. Det skall förorsaka tråkigt buller i gångarna när flaskorna vajar i vinden. Det ser onekligen litet konstigt ut med ett antal vinflaskor ”på tork” i trädgården.

Modern konst eller sorkskrämma?

Bin i skorstenen.

Vi har en skorsten vars eldstad revs på 1970-talet och således sedan dess stått oanvänd. I omgångar har där bott bin utan att vi fått klart för oss varifrån de kommit. Senaste sommar var det en av grannens svärmar som slog sig ner där, de överlevde inte länge och nu har skorstenen stått obebodd. 

Jag har ofta funderat på hur det ser ut inuti skorstenen och idag kom jag äntligen till skott. Efter stränga order om att jag inte får klättra upp på egen hand fick jag hjälp med att baxa upp en stege på taket, för skorstenen är oväntat hög. Sen var det bara att klättra upp först för en stege och sen för en till. Plockade bort de tegelstenar som lagts som regnskydd på rökkanalerna och tittade ner. Den ena kanalen var helt tom, förutom en hel del spindelväv, och det var nästan svindlande att kika ner i den. I den andra var det däremot fullt av vaxkakor. De var alla tomma, men visade att där under en lång tid varit mycket aktivitet. Om de första bina bosatt sig långt nere har de kanske haft litet nytta av den värme som huset avger, för periodvis har vi haft "underhyresgäster" i flera år.

För att nå upp till skorstenen krävdes det en stege.

Vi har inte störts av att det funnits bin där eftersom vi ändå inte haft någat att elda i, men om man får en bisvärm i skorstenen lönar det sig att tända eld i spisen så att svärmen söker sig till en annan plats. Om bina hunnit börja bygga rikligt med vaxkakor är det bara sotaren som kan få bort dem.

När jag lyfte bort tegelstenarna som skyddade rökkanalerna mötte den här synen mig.

Jag hoppas att våra egentliga bikupor inte skall gapa lika tomma vid sommarens slut. Just nu ser det inte så lovande ut med kyligt väder, blåst och regn. Men vädret kan man inget göra åt, det är bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa.

När jag tog bort litet av de översta vaxkakorna såg jag att de fortsatte långt ner.