En larv och en blomma.

Världen är full av de mest märkvärdiga små kryp. Sedan barnsben har jag intresserat mig för fjärilslarver och periodvis fött upp dem i glasburkar för att sedan antingen släppa dem fria inför puppstadiet eller sett dem förpuppas och sedan krypa ut som färdiga fjärilar. Häromdagen såg jag på vår trappa en oerhört grann fjärilslarv. En grann larv betyder att själva fjärilen är mycket anspråkslös. Så var också fallet med den här larven med det poetiska namnet lönnaftonflyet (Acronicta aceris). I Finland förekom den sparsamt i sydväst innan den helt och hållet försvann på 1970-talet. Numera förkommer den igen på Åland och längs kusten. Larven lever, som av namnet framgår, främst av lönnblad.

En ny bekantskap, en lönnaftonflylarv.

Lönnaftonflyfjärilen ser betydligt anspråkslösare ut. Foto: Wikipedia.

Jag vet inte om det beror på avsaknaden av gröna fingrar eller om sommarvädret ställt till det, men av mina sommarblommor som jag omsorgsfullt sådde i juni har det just ingenting blivit. Bara vid vår utedusch växer det bra och det kan knappast bero på att det skulle ha varit så torrt på andra ställen.. Där växer både väldoftande luktärter och en ny bekantskap, Törnrosas kjortel (Rochdochiton atrosanguineum) som också är en klängväxt.

Ser den inte fin ut, Törnrosas kjortel?

Sedan jag skrev om orangeriet har allt självfallet stått stilla. Visserligen hämtades glasen hit i förrgår, vilket förstås gladde oss och fick våra förhoppningar att stiga. Segt är det, mycket segt.

Orangeriet än en gång.

Jag förstår ju nog att hantverkare tackar ja till alla jobberbjudande de får, men när man står där och väntar på avtalad tid och ingen syns till då är ju förståelsen litet mindre. Var och en tycker förstås att just dess tidtabell är den viktigaste i världen. Vårt orangeri skulle vara färdigt till midsommar, nå det var nog helt överoptimistiskt. Först i augusti har trävirket sågats upp och hyvlats. Efter det har H. målat alla ribbor på alla sidor. Det tar också tid. Tid har det dock funnits för efter att trävirket levererades har inga hantverkare synats till. Just när adrenalinet stigit till ohälsosamma höjder dyker de upp för en dag och den största känslan man känner är tacksamhet.

När drängen inte är verksam tar naturen över. Här har humlen börjat klättra upp längs den onvända krattan.

Senaste vecka började det hända på allvar. Trävirket är uppe och för att hålla oss riktigt lugna har det också dykt upp tre glasskivor som förmodligen i något skede skall läggas på taket. Det finns alltså hopp och att vi kanske redan någon kväll kan sitta där och mysa och se hur solen går ned.

Nytt hönshus.

När någon på nätet ber om råd angående sitt hönshusbygge brukar standardsvaret vara "bygg tillräckligt stort, du kommer ändå att vilja utöka din flock". Men man kan också tänka sig att man håller sig med flera hönshus. Sedan det blev klart att svärföräldrarnas sommarställe skulle säljas har jag kastat giriga blickar på lekstugan som fanns där. I lyriska ordalag beskrev jag för H. vilket fint sommarhus det skulle bli för hönsen. Trots att han inte alls var entusiastisk gav han efter och förberedde en flytt av lekstugan till oss.

Först användes kofot och starka armar för att lyfta av taket. Sedan sågades verandan bort och därefter delade vi på väggarna av i två olika delar, litet som att bygga med duplo.

Visserligen stack delar av huset ut över kanterna på flaket, men vi skulle ju bara köra omkring 20 kilometer.

Här hemma gick det enkelt att lyfta de två väggdelarna på plats. Jag var mycket skeptisk till hur vi skulle orka lyfta taket tillräckligt högt. Jag trodde inte att den präktiga bobcaten skulle få upp taket i rätt höjd.

Allt gick dock mycket elegant och taket kom tryggt på plats. Nu återstår finishen, några lister saknas, en trappa för hönsen och hönsamor samt själva inredningen med sittpinnar och reden. En hönsgård måste vi naturligtvis också bygga. Huset skall tas i bruk först nästa år så det brådskar inte ännu.