Våra Orpington höns.

Äntligen är de här, våra nya hönor. Jag har inte varit riktigt nöjd med den finska lantrasen Alho, trots att de skall vara mycket benägna att ruva har våra envist vägrat att lägga sig ner på sina ägg. Vis av skadan visavi att utöka flocken med ett antal nya höns beslöt jag mig för att starta med en helt ny liten flock. Alhona, Cleopatra, som det sista året inte alls värpte samt Albertina slaktades och ligger nu i frysen i väntan på kommande middagar.

Jag har läst och studerat och funderat över vad jag vill ha och beslöt mig slutligen för Orpington höns som både blir stora och som värper relativt bra, ca 170 ägg per år. Dessutom skall de också vara villiga att ruva. Hur det riktigt blir med den saken är något osäkert för jag köpte dem från en gård där de föder upp enbart Orpington och detta sker i relativt stor skala i äggkläckningsmaskiner. Det här betyder att man på just den här gården strängt taget inte har någon uppfattning om hönornas ruvlust. Jag håller tummarna för att flocken småningom växer på naturlig väg.

Orpington hönan avlades fram av engelsmannen William Cook, f. 1849. Han blev intresserad av hönsuppfödning redan som tonåring, men först 1886 lyckades han utveckla den första Orpington hönan uppkallad efter hans hemort Orpington i Kent. För att få fram den nya rasen korsade Cook svart Minorca med svart Plymouth Rock, lade till litet Langshan och ur denna bland utvecklades dagens Orpington. Den var till en början svart, vilket var en fördel i det smutsiga och sotiga London. Cook avlade vidare och fick ca 1890 fram både en vit variant och den gyllene färgen som allmänt kallas buff. Den buff-färgade hade dock i bakgrunden helt andra raser än den svarta, nämligen Hamburg, Cochin och Dorking. I mina öron låter det som om den därför skulle vara en skild ras, men den räknas som en färgvariant av Orpington. Han utvecklade också en Orpington-anka, men den har inte blivit lika populär som hönan.

Louise, eller om det är Beatrice, det är inte lätt att se skillnad.

Orpington hör till de tunga hönsraserna och växer långsamt. De har väldigt små vingar och flyger därför dåligt så det bör vara enkelt att hålla dem inhägnade. Våra ”små” hönorna hämtade jag hem i söndags. Små är de verkligen inte, men de är bara 9 veckor så det är ju frågan om kycklingar. Ut har de inte vågat gå och först i natt har de sovit på pinnarna, i stället för i en enda hög i en vrå.

Lord Melbourne med en av splash-hönorna.

När man får nya höns i huset gäller det ju att hitta på namn och att lära resten av familjen vem som är vem. En brittisk ras bör väl ha namn med anknytning till regionen? En höna är svart, vilket fick mig att tänka på drottning Victoria som alltid gick svartklädd efter att prins Albert avlidit. Så Victoria blev det. Nu har vi relativt nyligen sett en TV-serie om den unga drottning Victoria och lord Melbourne så tuppen uppkallades efter honom. Ännu tre hönor skulle få namn så jag studerade Victorias barn (hon var själv enda barnet annars skulle jag ha använt någon systers namn) där hittade jag Louise och Beatrice. De namnen rimmar så bra och därmed fick de två splash-hönorna heta så (spättad är visst den term som används för färgen i Sverige). Den sista hönan, som är blå precis som lord Melbourne, fick namnet Helena, som också var en av Victorias döttrar. Hon, drottningen, lär förresten ha varit en förskräcklig mor något jag hoppas inte skall följa med namnet.

Victoria, en splash-höna samt Helena som är en blå höna.

Något är på gång.

Det är nästan så att man inte tror att det är sant, men något är på gång i orangeriet. Senaste vecka jobbades där flitigt i hela dagarna tre. Vi gladde oss förstås och tänkte att flitens lampa skulle lysa även denna vecka. Men icke sa Nicke. Men så, efter en arg e-mail från H., så har det idag börjat hända igen. Allt skäl för jag kan tänka mig att det inte är det roligaste att lägga glas på taket när det regnar och regn har det lovats för de kommande dagarna.

Jag frågade försynt hur det är tänkt att glasen skall tvättas. Åtminstone just nu är de fulla av fingermärken. H. svarade glatt att det får jag ta hand om försiktigt klivande längs med trävirket. Aldrig i livet gör jag det. Fönstren får vara otvättade tills vi har en hop vigulanta och långbenta tonåringar som kan ta hand om det.

Men visst ser man att det nu håller på att bli någonting. Få se om vi skall få dörrarna gjorda innan kölden är här så att man kan ställa till med invigningsfest.