Om hjortar än en gång.

Jag har blivit kontaktad av en jägare på Åland som visste berätta varför hjortarna väljer att gå åt mina trädgårdsträd när det kliar på huvudet. Enligt honom, eller egentligen enligt Jägarens uppslagsbok, gnider eller fejar hjortdjuren sina horn mot träd för att få bort den s.k. basthuden som täcker de nyutväxta hornen. Basten lossnar oftast nerifrån och blir hängande från hornspetsarna som våta blodiga slamsor. Hjortdjuren gör sig av med dem genom att gnida eller slå av blasten mot buskar och träd. Ibland äter de sedan upp dem. Jag antar att om de inte gör det så ser andra djur till att de försvinner. Jag har i varje fall, trots att här vimlar av hjortar, aldrig hittat basthud hängande i någon buske. Under fejandet upptar det benvita hornet barkens garvämnen. Genom en oxideringsprocedur i luften får hornen sin mer eller mindre mörkbruna färg. Kan det då vara så att ädelträd har en annan sammansättning av garvämnen än vanliga skogsträd och att de därför framstår som mera lockande?

Hjort fotograferad i vår trädgård senaste år när det fanns mycket fallfrukt.

Alla frågetecken är ändå inte uträtade. Nu, på senhösten, fäller hjortarna sina horn och i januari när dagarna blir längre börjar det växa ut nya. Varför har de nu, för några veckor sedan,skrubbat huvudet mot trädet? Kan det vara så att det börjar kännas konstigt när hornen är på väg att lossna och det driver hjortarna till vår trädgård för allmän "hornmanikyr"?

Hjortar i trädgården.

Det har sina sidor, det här att bo på landet. Åtminstone om man helt snålt vill hålla på sina egna odlingar och inte dela dem med skogens vilda djur. Och det vill man ju, hålla dem för sig själv. Jag har tidigare klagat över sorkar i rabatten och nu är det hjortarna som är föremål för mina klagomål. Just nu tycks det vimla av hjortar och rådjur i våra trakter. Man ser dem dagligen och överallt. Speciellt flitigt verkar de röra sig över fältet som ligger nedanom orangeriet. Havren är tröskad och nu äter de spillsäd. Innan tröskan hade gjort sitt såg det ganska roligt ut när bara ett par, eller flera, hjortöron stack upp i havren. Nu ser man dem helt och hållet och i orangeriet har man en ganska bra utsikt över deras förehavanden.

Mera spännande än hjortar är ändå älgarna. Några dagar hade vi en älg som lugnt strosade runt på de stora jordgubbsodlingarna och förmodligen betade av plantorna. En eftermiddag fick jag på min hundpromenad uppleva hur två relativt unga älgtjurar stod och brottades lekfullt med varandra. De var så upptagna av varandra att det tog en lång stund innan de märkte att de hade publik. Sådana iakttagelser är verkligen spännande, men hjortar i trädgården – nej tack.

Vår köksträdgård är omgärdad med ett stängsel på ca 120 cm. Det håller både hjortar och harar utanför, bara sorkarna härjar där hej vilt. Den övriga delen av tomten har alla som vill tillgång till. Ogenerat strövar hjortarna över backen. Hararna mumsar tulpaner och buskar och lämnar efter sig underbara lortar som hundarna formligen dammsuger upp. Men varför hjortarna, som har tillgång till hela skogen och alla träd där, envisas med att skrubba sina huvuden mot våra ädelträd begriper jag inte. Ger barken ifrån sig någon speciellt bra doft eller ger själva trädet ett annat motstånd än en simpel skogsbjörk eller strandal? Varför kan de inte, om det skall vara ett ädelträd, välja vår plommondunge som hotar ta över hela backen med sina rotskott? Jag skulle inget ha emot att de tog livet av de träden. Se här ett ämne för en pro gradu avhandling, om det inte tidigare undersökts.

Så här vill jag inte att hjortarna skall behandla mina träd.

När vi flyttade hit fanns det strumpbyxor med människohår bundna vid diverse träd. I ladugården hittade jag en hel plastkass fylld av hår. Om det är något jag har svårt med så är det håravfall, så det kastade jag bums bas bort. Nu har jag funnit ett nytt tips – fårull. På en av gårdarna jag besökte under den åländska skördemarknaden fick man plocka åt sig ull som skulle läggas ut i trädgården för att hålla bort hjortdjur. Ännu har jag inte prövat. Jag har däremot tidigare använt ull som täckmaterial. Det fungerade helt bra och kråkorna var också glada. Den använde ullen i sitt bobygge. Förmodligen har kråkungar aldrig legat så bekvämt som det året.

Honungsåret 2017.

Det är alltid lika spännande när man på vårsidan skall se hur bikuporna har övervintrat. I år hade de flesta kuporna varit ute och tömt tarmen redan i början av februari, vilket fick mig att litet bekymra mig för hur det nu skulle gå. Skulle maten räcka ända till våren? Det gjorde den uppenbarligen för fyra av de sju samhällen som jag invintrat. Ett var från början alltför litet och borde nog ha slagits samman med ett starkare, men varför de andra dog vet jag inte.

I maj hade vi faktiskt +20 grader och de överlevande samhällena kom bra igång. Med tanke på att vi året innan, det formidabla katastrofåret 2016, bara fick 17 kilo honung såg jag nu med tillförsikt på framtiden. I mitten av juni noterade jag i min biodlardagbok att aktiviteten var våldsam och att samhälle nummer 5 precis som året innan var ganska så aggressivt. En vecka senare skriver jag att det varit ostadigt och att det gäller att pricka in kontrollen av kuporna när det inte regnar. Då visste jag ju inte att så skulle det fortsätta hela sommaren. Det var kallt och ostadigt och skörden såg ut att bli klen.

För att undvika svärmning delade jag på två samhällen med lyckat resultat. I juli kunde jag konstatera att det trots köld och regn skulle bli ett bättre honungsår än året innan. En svalare sommar gör att blomningen blir längre. Men det får ju inte vara så svalt att ingen är ute och flyger. Jag tycker det var förrehumlor i farten i år och knappt en geting såg vi till. Rätt fick jag ändå gällande skörden, när vi väl slungat allt hade vi 92 kilo och det är inte illa för våra förhållanden.

Hönornas goda morgonmål, säd av olika slag och drönarlarver. Mums!

Hela sommaren använde jag mig av drönarramar och skar bort de täckta drönarcellerna. Dem satte jag i frysen och nu äter hönorna dem med god aptit. Jag tycker att varroakvalstren faktiskt minskat jämfört med tidigare år. Jag brukar nämligen pilla fram drönarlarverna ur sina celler och då ser jag om det finns kvalster eller inte. Varroa bekämpar jag också genom myrsyra i augusti efter skattningen och oxalsyra i december när det blivit köldgrader.