Tuppens galande.

Sedan den senaste rapporten har Knut avancerat i flocken. Han inledde ju sin bana genom att sova i värpredet, för att därefter sitta på den nedersta pinnen. En kväll när jag kom för att släcka var hela Knut försvunnen. Var fanns tuppen!? Vi har råttor under hönshuset så det rann genom min skalle att nu har råttan tagit stackars lilla Knut. Men så stack han försiktigt fram sitt huvud mellan två bastanta hönsmadammer, om man nu kan tala om bastanta hönor då det gäller dvärg kochin. Varje kväll sitter han nu där lyckligt inklämd mellan hönsen.

En råtta har gnagat på hönsens tröskel.

Hela flocken beter sig för övrigt annorlunda efter att Gunnar flyttade bort. Han måtte ha skrämt upp hönsen med hemska kvällssagor för under hans regemente var de alltid mycket noggranna med att hålla sig långt från mig och flaxade ibland skrikande omkring. Så flyttade Gunnar bort och hönsen beslutade sig för att jag var prima vara och kommer nu frimodigt fram för att se vad jag har att bjuda på.

Lord Melbourne är en hejare på att gala. Han sätter igång så fort han uppfattar att jag är i antågande. Den första gången han fick svar av Knut nästan studsade han till. En ny röst! Prövande gol han igen och fick ögonblickligen ett gällt svar från andra sidan väggen. Nu har han redan vant sig vid den unga konkurrenten.

Jag läste en artikel om hur tuppen klarar av det ibland öronbedövande ljudet då han gal. En biolog vid Antwerpens universitet i Belgien, Raf Claes, började fundera på den ljudvolym en tupp kan prestera och hur tuppen själv kan undgå att bli döv. Genom att fästa små mikrofoner intill tuppens öron kunde forskarteamet mäta ljudvolymen på galandet. Det framgick då att tupparna i medeltal kom upp till 130 decibel, visserligen bara i 1-2 sekunder, men ändå. De högljuddaste nådde volymer på 143 decibel. Det finns alltså allt skäl för hönspigan att inte luta sig fram mot tuppen när han gal för ljudet motsvarar en situation där man står mitt bland startande jetplan och det vill väl ingen göra.

Där människan småningom blir döv för att innerörats hårceller minskar eller förstörs, där har tuppen det bättre förspänt. För när tuppen har näbben helt öppen, vilket den ju har medan den gal, tillsluts en fjärdedel av dess hörselgång så att mjuk vävnad täcker halva trumhinnan. Tuppen hör alltså sitt eget galande mera dämpat, kanske de därför ibland klämmer i för kung och fosterland.

Redan på en halv meters avstånd till den vilt galande tuppen är ljudet betydligt svagare, vilket förmodligen räddar de stackars hönornas hörsel. Men om olyckan ändå skulle vara framme har hönorna en andra chans för till skillnad från hos däggdjuren kan fåglarnas hårceller i viss mån förnyas. Tänk vad allt man kan lära sig för att man har några hönor.

Hönan som gol.

Jag konstaterade tidigare att våra orpingtonhöns lugnat ner sig efter att de börjat värpa, vilket antagligen är en hormonell reaktion. Men nu har det hänt märkvärdiga ting hos de små hönorna. Vår högt älskade tupp, Gunnar, flyttade för en dryg vecka sedan till en flock som behövde en vit avelstupp. Jag tyckte det kändes bättre så här än att ta livet av honom. Det sägs att lantrashönorna klarar inavel väldigt bra. Knappast har man heller tidigare aktivt letat efter nya tuppar. På gårdarna har hönsen naturligt förökat sig och någon tupp har man alltid hållit sig med utan att desto närmare bekymra sig för saken. Jag antar, utan att kunna bekräfta saken, att alla de framavlade raser som numera finns inte lika bra tål inavel. Ett tecken på inavel är bl.a. att djuren blir mindre, att kycklingarna dör och att fötterna på dem är deformerade. Därför är det bra att med två års mellanrum skaffa nytt blod i flocken genom att byta tupp.

I en vecka var vi alltså utan en dvärgkochin tupp. En morgon när jag hämtade mat åt hönsen hörde jag lord Melbourne gala som han brukar göra. Döm om min förvåning när jag från dvärghönsen som satt på sina pinnar fick höra ett svar. Isabella och Viola hoppade genast ner för att inspektera matkoppen, men varje gång lord M. gol kom det ett tydligt galande läte från, ja från vem kunde jag inte avgöra, men från någon av de tre andra hönorna. ”Kaaka kaa”. Det var verkligen inte frågan om något vanligt hönsakackel utan melodin var helt tydligt som en tupp. Jag skulle inte själv tro det om jag inte hört det med egna öron. Någon ansåg tydligen att det krävdes ett svar på lord M:s påstående fastän att det inte fanns en tupp som kunde ta på sig den rollen.

Knut är inte slät som de andra kochina vi har utan friserad och ser därför så ruffsig ut.

Så igår flyttade Knut in i huset (tjugondag Knut, därav namnet). Det blev inget varmt mottagande han fick, men han får helt skylla sig själv. Efter att jag hade släppt ut honom från transportburen for han runt som en galning och anföll hönorna och pickade dem i huvudet. Hönorna skrek och klagade i högan sky. När jag på kvällen släckte ljuset satt hönorna på sina vanliga platser uppe på pinnarna medan Knut låg nere i den vrå där hönsen inrett sitt värprede. Döm om min förvåning när jag i morse fann ett ägg under honom! Här var det verkligen upp och ner vända världen. Hönan gal och tuppen värper! Eller var det ett utslag av ömma faderliga känslor när han sett ett ensamt ägg ligga och bli kallt när fruntimren bara tänkte på sin skönhetssömn? Hur som helst var det helt lugnt i hönshuset idag efter att Knut mött dagen med ett ganska så gällt galande. Hönorna förstod att det var en tupp som flyttat in och inte en allmän galning som råkade ha vägarna förbi.

Lugn och ro.

De senaste dagarna har vi haft svag köld och ett tunt lager snö. Det känns helt annorlunda att gå med hundarna på en tidig morgonvandring i skogen när månen lyser och snön också ger ljus. Visserligen har ju dagarna också blivit längre sedan jul, men på morgonen är den förlängningen inte märkbar.

I orpingtonflocken har det stora lugnet lagt sig. I alla rasbeskrivningar står det att orpingtonhöns är så lugna och trevliga. Mina har varit rätt stirriga och förskrämda sökt sig i en vrå när jag gjort mina sysslor i hönshuset. Ingen har vågat drömma om att närma sig matkoppen så länge jag varit där. Jag utgår från att lugnet kom i och med att en del av dem blev könsmogna. Lord M gal för fulla muggar och kluckar ivrigt när maten kommer, här kommer godis verkar han säga. De åter också med god aptit trots att jag är helt bredvid. 

Victoria och Louise värper regelbundet, men har nog inget hum om var de förväntas värpa. Man får gå försiktigt i hönshuset för det kan ligga ett ägg mitt på golvet (Louise). Victoria har lagt ett ägg i badkaret, som ju innehåller sand, aska och annat skönt för en höna att bada i, ett i en vrå som hon bonat åt sig som ett litet rede och idag hipphurra i det som jag avsett som rede för dem. I början kunde det på morgonen ligga ägg under sittpinnarna. Det berodde nog på att behovet att värpa kom innan ljuset tändes och de kunde komma ner från pinnarna. Även om lord M styr och ställer som en hel karl så har jag inte sett honom intressera sig för var äggen skall värpas. En god tupp visar hönorna vilket ställe som kan duga som rede. Parningen är inte heller ännu riktigt på topp. I början landade han helt fel på hönsen, men det ser ut att gå mot det bättre.

Först efter flera månader hos oss lärde de sig att gå upp på pinnarna för att sova. Helst samlades de i en klunga invid fönstret, vilket en aning bekymrade mig med tanke på att det är en ganska kall plats. Nu går de upp fast de har sena nattvanor, först efter kl. 22 är de alla uppe på sina sovplatser.