Denna märkliga
höst har solen de senaste veckorna hållit sig väl dold bakom molnen. En grå
fuktig trasa tycks ha lagt sig över oss och effektivt hållit solen gömd. Men
idag har det verkligen varit solsken och det med besked. Under de två första
veckorna har solen i våra trakter visat sig i drygt 4 timmar så avbrottet i det
grå var välkommet.
I
hönshuset har pappa Knut visat en viss irritation över sina söners
framfusighet. Morgonen börjar ofta med att Albert gal sitt brandalarms gal
varpå det bakom väggen hörs flera röster. När jag kommer in till de små sitter
de alla i rad på pinnen, när så en ungtupp gal sträcker Knut på sig och spanar
ner längs raden ”vem var det”, tycks han säga. Jag brukar öppna luckan ut i
samband med att jag ger dem mat och numera kommer småpojkarna genast ut för
pappa Knut vill ha sina hönor för sig själv när han på morgonen markerar vem
som är TUPPEN i huset. När Kalle tog sig för att inte bra gala utan också
försöka para sig var det bara att ta bort honom för att undvika större
sammandrabbningar.
Jag
tycker det är enklast att plocka ut den som skall slakats på kvällen då alla
sitter på pinnen. Det är släckt i huset och själv har jag en pannlampa så jag
ser vilket djur jag plockar med mig. Det går lätt och behändigt och man
undviker onödigt flaxande och jagande. Själva slakten sköter H. om. Trots att
jag försöker att inte fästa mig vid tuppkycklingarna kan jag ändå inte låta bli
att tycka att de är något speciellt med dem. De är i mina ögon större personligheter
än hönorna. När tuppen väl är slaktad har jag inga svårigheter att ta hand om
kroppen. De här små (Kalle vägde 420 gram
flådd och urtagen) som skall bli en ingrediens i en köttgryta brukar jag flå.
Det går ganska enkelt och man får mer eller mindre hela fjäderdräkten av på en
gång. Också om det går rätt lätt med slakt och urtagning är det inte någon
favoritsysselsättning, men när vintern står för dörren måste man se till att
det råder lugn i hönshuset. Tidigare år har jag lyckats sälja tupparna, men nu
kläcktes de så sent på året att ingen har behov av någon ny tupp. Så två
slakter återstår ännu.
Roligare än slakt är det att både dvärg kochina och orpparna har börjat värpa igen. Efter en paus
på ca tre månader började båda flockarna producera ägg. Det känns väldigt bra
för de ägglösa månaderna kändes tröstlöst långa. Och har man höns drar man ju
sig det längsta från att köpa butiksägg.
