Vår
orpingtonflock består av (drottning) Victoria och hennes hovdamer. När de
flyttade in hos oss hade de sällskap av Lord Melbourne som nog var ståtlig men
väldigt vimsig av sig – varnade för allt som rörde sig. När han blev sjuk
flyttade den helvita prins Albert in. Nu skulle väl kärlek uppstå tänkte jag.
Men nej, Albert tänkt med på sitt eget välbefinnande och såg noga till att han
fick äta i lugn och ro. Hönorna verkade närmast undvika honom. När han så
började anfalla mig när jag kom med maten var hans dagar räknade. Visserligen
blev det blodvite bara en gång, men det är obehagligt när en stor och tung
orpingtontupp gör sitt bästa för att nypa och klösa dig.
Yxan kom
fram och så var Albert ett huvud kortare. Jag har tidigare flått slaktfåglarna,
men den här gången hade jag värmt vatten i en gammal stor gryta. Efter att tuppen
hängt en stund doppade jag den i grytan så att fjäderskruden blev genomblöt.
Det var förvånansvärt lätt att sedan plocka den. Fjädrarna lossade hur lätt som
helst, så den metoden kan jag verkligen rekommendera.
Nu var
det dags att hitta en ny tupp. Mina erfarenheter av orpptuppar var ju inte så
bra. En vimsig och en ilsken. Så när det dök upp ett erbjudande om en
kopparfärgad marantupp slog jag till. Maranerna är sirligare än orpparna och
det är kanske lika så bra. Efter att Albert avlidit (i riktiga världen alltså)
klädde sig drottning Victoria alltid i svart. Hon sörjde honom djupt, men fann
någotslags tröst hos John Brown som, om jag inte missminner mig helt, var
hennes tjänare. Därför kunde man ju ha trott att det var Mr Brown som flyttade
in i hönshuset, men det var helt fel. Den franska tuppen heter Jean-Claude och
har visat sig vara en mycket het älskare. Ibland blir jag helt generad när jag
ser hur han håller på. Han är en utmärkt tupp, låter hönorna äta först och
håller då vakt, varnar bara vid verkliga behov. Hela flocken har blivit mycket
lugnare och hönorna också mera tillitsfulla.
 |
| Jean-Claude den kopparfärgade maranen. |
