Den förbannade plasten.

När ukasen kom om att nu skulle alla sortera plast i hushållen började jag plikttroget lägga undan plastskräp såsom brödpåsar, gurkans omslag, den tomma smörasken m.m. Jag blev nog överraskad över hur mycket plast man släpar hem. Alldeles lätt är det inte heller att vid sina inköp undvika plastemballage. Tyvärr finns det inte riktigt nära oss något plastinsamlingskärl, så det gäller att komma ihåg sin sopsäck när man har vägarna förbi ett sådant.

En sak är plast i hushållet som ändå förr eller senare under ordnade förhållanden finner sin väg till soptippen, långt värre är det som virvlar runt i naturen. Vår tomt gränsar till ca 100 hektar åkermark som till en stor del upptas av jordgubbsodlingar, till stor glädje för invånarna i våra bikupor. Plantorna ligger i långa rader täckta av en brun plast och det återfinns också på helt andra ställen. Jordgubbsodlaren beskyller traktens hundar för att rusa runt på odlingarna och med sina klor förstöra plasten. Nu har jag aldrig sett någon hund springa direkt i odlingarna, nog på de skördade spannmålsåkrarna. Däremot har jag sett älgar och framför allt hjortar gå runt bland plantorna och mumsa i sig av det gröna. Det är klart att deras klövar ställer till med stor förödelse. Plasten blir också skörare av väder och vind. Tvärs över åkrarna går en väg som jag tillsammans med Cora flitigt frekventerar. Den här våren beslöt jag mig för att plocka bort av de plastbitar som vinden för med sig från jordgubbsodlingarna. Och nog har jag fått plocka! Om alla de corona-motionärerna som de senaste månaderna vandrat där skulle ta ett plastskräp varje dag skulle dikena och vägrenarna snart vara städade. Som det nu är kämpar jag i ensamhet mot den förbannade plasten, cigarettfimpar åker också med och ölburkar m.m.

Också på vår egen tomt har vi drabbats av plasten. Inte bara hade de tidigare ägarna använt bron upp till rian/ladan som avstjälpningsplats. På bägge sidor om den hittade vi gamla glödlampor, skor, ansjovisburkar, förpackningar för färdigmat och plast, plast. Äckligt! Först försökte jag städa upp det hela, men det blev övermäktigt så nu har jag gömt det under lövhögar och ris. Kommande arkeologer får något att studera. I jordbruket uppstår mycket plastsäckar och dem hade ägarna utnyttjat när blomrabatterna anlades. De omges alla, och det finns många, av plast. Förmodligen har tanken varit att man skulle hålla ogräset borta. Men ogräs är så illistigt att det skickar ut frön om det inte kan komma vidare med sina rötter. Ogräs finns det alltså övernog och plast. När man klipper gräs rivs det sönder i små bitar för det sticker upp här och där.

Plast prydligt lagt runt en stor gran! Varför den behöver det skyddet kan jag inte begripa.

I år upptäckte jag att det också finns svart plast begravt i det lilla skogsområde som hör till tomten. Som en hök var jag där för att ta bort det. Men det låg delvis ordentligt under jord och då det dessutom var uppenbart att det innehöll en gömma av annat än bara plast fick det vara för denna gång. Kanske jag tar mig i kragen och gräver upp det nån dag. Men jag tycker det är väldigt äckligt att hitta skor, BH:n och annat som grävts ner. I färskt minne har jag också den krigstida granat som jag för något år sedan grävde upp i hönsgården. Det gäller att vara försiktig när man rör sig på så att säga okänd mark.

Plastgömma hittad i skogen.

Pollen i alla de färger..

Det är bråda tider i bikuporna när bina på våren hämtar hem pollen som larverna skall matas med. Nu är behovet av pollen extra stort när alla lager i kupan redan tömts och drottningen igen har börjat lägga ägg. Pollen innehåller proteiner, men också vitaminer, mineraler och olika slags enzymer. Näringsinnehållet varierar beroende från vilken växt det har tagits. Bin har på sina bakben något som kallas pollenkorgar, fast jag brukar tala om pollenbyxor. Genom att blanda pollenet, eller frömjölet som ger en vision av lättflyktigheten, med nektar och saliv formar biet klibbiga klumpar som förs hem till kupan. Ett starkt bi kan bära upp till 25 milligram pollen.

Bina kommer på våren hem tungt lastade med pollen.

Det är inte bara näringsinnehållet som varierar utan också färgen. Ofta kan man på våren se humlor med stora gula pollenklumpar vid bakbenen. Också bin bär hem sådana till kupan. Häromdagen såg jag flera bin som kom hem med alldeles blå klumpar, närmast som en blåsippa eller en scilla. Vad var nu detta? Jag visste nog att pollen kunde skifta i olika gula toner över till röda, men blå? Efter litet studier fann jag att just scillan ger blått pollen. 

Den här scilla-arten ger ett vackert blått pollen.

I kupan kan man se pollen i alla regnbågens färger. Sparris och snödroppen ger rött pollen medan krusbär och både vit- och rödklövern har brunt. Bl.a. från äppelblom och maskrosor får pollinerarna det gula pollenet. Hasselblom ger ett grått pollen liksom hallon vars pollen ändå är mera mörkgrått. Man kan gissa sig till var bina varit genom att se på deras fulla pollenbyxor, men naturligtvis ger ett så enkelt studium ingen säker indikation på växten. Å andra sidan kan man se sig om i sin omgivning, det som blommar nu där hittar man säkert bin. Hos oss har maskrosorna just börjat blomma, i varje fall några enstaka modiga. Äppelträden har ännu bara små bladknoppar så det tar nog några veckor innan de står i blom. En envis kall blåst håller temperaturen nere trots att det är solsken.