Min jättepumpa.

 Nu är det bråda tider när allt det man med kärlek och ömhet sått och vårdat skall skördas. I år har jag bl.a. satsat på jättepumpor. Inspirerad av engelska TV-serier där de i små gemytliga landsbyar mellan morden ställer till med grönsaks- och blomutställningar tänkte jag få fram vår bys finaste jättepumpa. Beställde en påse med frön. Det visade sig vara fem stycken, varva fyra grodde. Efter att de fått växa till sig inne tills de hade 4-5 blad var de färdiga för utplantering. Jag hade gjort en blandning av mull, gamla löv och hästgödsel och där planterade jag mina fyra små pumpaplantor. Egentligen skulle de väl härdas och bäras ut på morgonen och in på kvällen, men det hoppade jag över. Till en början hade de väv över sig som skydd både mot köld och solens strålar.

Här ligger pumpan och växer nästan så man hör det.

Familjen häpnade över hur mors pumpor spred sina revor över ett allt större område. De som ansvarade för gräsklippningen hade stränga order att göra stora lovar kring odlingen. Missade litet att de under växtperioden skall gödslas en gång i veckan. Däremot gick det inte att ta miste på att vatten skulle de ha. Slarvade man med det började bladen sloka. Läste att de kunde behöva 10 liter per vecka. Det var båg, tio liter per dag var närmare sanningen. Därför togs varje regndag emot med jubel – inget släpande med vattenkannor.

En del av pumpskörden.

Sist och slutligen blev det en jättepumpa, som väger närmare 23 kg. Den skall 10-åringen få gröpa ur till Halloween. Jag föreslog att hennes lillebror kunde flytta in i pumpan sen så stor verkar den vara. De övriga 10 pumporna blev mindre ”bara” 7-10 kg. Några skall också de användas till Halloween. De andra blir pumpsoppa eller kanske paj. Mos förslog någon, men där är jag inte riktigt på det klara med när det används. I stället för potatismos kanske. Hönorna kan säkert picka rent en del av skalen. Just nu har vi dem inomhus där de får mogna till sig. De finns litet överallt så man kan säga att vi bor i ett pumphus.

Till sist undrar jag vem som hade sitt finger med i spelet när den här tomaten utvecklades.

Signe har namnsdag.

 Idag 23 augusti har Signe namnsdag. Eftersom namnet i Sverige först förekom mera allmänt i Skåne kanske det har ett danskt ursprung. Vanligast var det i början av 1900-talet, men har blivit populärare igen. I Finland är och har det varit ganska ovanligt.

Signe och hennes jämnåriga syskon Gerda och Ester har förvånat mig genom att vara de som först har gått in för natten. Det betyder inte att de har varit tidiga, runt kl. 22 har de tyckt att det varit lämpligt att söka sig upp på pinnarna. Efter en stund har Hjalmar följt deras exempel, medan Anastasia en stund virrat omkring innan även hon gått in. Däremot har de vuxna hönorna Ellen och Marjatta envisats med att vilja sova ute. Det har alltid sina risker så varje kväll har jag lyft in Ellen och då har Marjatta insett att det är bättre att söka sig till de andra.

Nu har de flyttat till sitt vinterkvarter och inte ännu riktigt vågat sig ut på äventyr i den förvuxna gården. De har också ett betydligt större utrymme inne så det går ingen nöd på dem.

En annan sak som förvånat mig är att det uppges att Tyrnävähöns inte är speciellt ruvvilliga. Alla de gamla finska stammarna måste ju ha ett gammalt ursprung och har klarat sig fram till våra dagar på små bondgårdar där man haft en liten flock med höns för husbehov. Nog måste de ju ha ruvat för att överleva fram till idag. Jag kan inte tänka mig att det på den finska landsbygden var speciellt vanligt med hemgjorda kläckningsmaskiner. Skulle man inte ha föredragit att hönorna skötte den delen i stället för allt besvär med att själv stå för kläckning och skötsel vid sidan av allt det andra dagliga arbetet? Hur som helst skall det bli spännande att se om de här kommer att visa intresse för att ruva. Än så länge är det bara det bara Marjatta, speciellt hon, och Ellen som värper. De andra borde börja vid ca 24 veckor så det blir i oktober.