Signe ruvar!

Nu trillar de goda nyheterna in. Valpen som jag skrev om senast återvände hem efter två nätter i skogen. På något märkvärdigt sätt hade den hittat hem till sin egen gård där en bur med filt och mat väntade på den. Nu är den alltså välbehållen hem och alla kan dra en suck av lättnad.

Den andra nyheten kommer från hönshuset där Signe beslutat sig för att börja ruva. Det här är inte alls en optimal årstid och skulle det ha varit frågan om en dvärg kochin skulle jag ha tagit bort äggen. Kycklingarna förväntas kläckas vid årsskiftet.

Signe närmar sig åtta månader och började värpa i början av november. Eftersom hon är så ung hade jag inte alls förväntat mig att hon skulle börja ruva, eller för den delen någon av Tyrnävä-hönsen. De är goda värpare men endast 1-2 av tio är intresserade av att ruva. Det finns dock stora skillnader mellan olika släktlinjer och flockar. Marjatta hade haft en kull innan hon kom till oss så jag hade små förhoppningar om att hon nog skulle kunna börja ruva.

Signe ligger tätt på sina ägg.

Jag har genomlyst äggen och det ser ut att finnas liv i dem. Signe valde förstås den plats där de alla envisats med att värpa, på golvet. De har allesammans ratat mina fina reden. Nu har jag fått en del att värpa på ett annat ställe. Hjalmar var genast där och inspekterade mitt arrangemang och godkände det under högljutt beröm. Nån/några värper ännu hos Signe och därför måste jag kolla hur många nya ägg som tillkommer under dagens lopp. Den första gången var hon väldigt upprörd, men nu tycks hon ha insett att jag nog lämnar ägg kvar hos henne. Nu har jag inte haft någon möjlighet att kontrollera vems ägg hon ligger på, till det är de alla allt för lika. Därför skall det bli extra spännande att se vilka färkombinationer som uppstår. Hjalmar är ovanligt ljus toffefärgad, medan tre av hönorna är ganska mörka.

Den förhoppningsfulla fader.

Jungfrukammaren, som bl.a. har använts av Ellen när hon inte velat sova med de andra, inreds nu för att ta emot Signe och hennes små. Hoppas bara att allt går bra. Där får de vara i fred den första tiden, men nog så att alla kan se varandra, och har det också varmare än i det övriga utrymmet.

När valpen försvinner.

Den senaste veckan har halvan byn gått runt och spanat efter en 12 veckor gammal Bordercollie valp som sprungit bort efter att den blivit skrämd på sin egen gård. Tre timmar efter att den rymt hade en granne sett den på sin gård, men när denne ropade på den stack valpen iväg. Spårhundar kallades till hjälp, men de tappade spåret rätt nära oss. Ägaren satte ut valpen bur med mat i för att locka den till sig, men ingen hade rört maten. Det är rätt problematiskt när valpar rymmer, dels är inkallelsen inte ännu på plats, dels är de rätt dåligt orienterade trots att det rör sig om den närmaste omgivningen. Det är kanske inte heller det bästa sättet att folk trampar runt i skogen på jakt efter den. Den är säkert så skrämd och uppriven att den inte i första taget närmar sig okända människor. Ett sätt att försöka locka på borttappade hundar är också att grilla korv i det område där man tror att hunden rör sig. Doften borde locka den till grillplatsen. Vi har haft minusgrader på natten, så prognosen är inte direkt god för en så liten.

Det hela fick mig att tänka på den gången Melissa blev så fruktansvärt rädd för åskan, en rädsla som bestod livet igenom. Melissa var ungefär lika gammal som den borttappade bordercollievalpen. Pojkarna var ute på gräsmattan och spelade fotboll och Melissa var med dem. Fotboll var något hon älskade att vara med om. Den här gången kom det som en blixt från klar himmel, helt bokstavligen, utan förvarning om antågande åska ett sådant dunderbrak att Melissa i rasande fart sprang till den s.k. Lillstugan där vi då bodde. Jag var inte där utan i ett ärende i det större huset. När Melissa inte hittade mig rusade hon till lusthuset där vi ofta åt lunch, ingen matte där heller. Pojkarna hade då larmat mig och när valpen och jag möttes var hon helt hysterisk. Hon satt i min famn och bara skakade och slutligen kastade hon upp. Nu senare har jag funderat på om jag förstärkte hennes rädsla genom att trösta henne i stället för att hurtigt säga ”ibland brakar det, men det är inte farligt”. Melissa hade i alla fall förstånd nog att söka upp mig i stället för att rusa iväg ut i skogen.

Melissa 3 1/2 månad gammal med kompisen Joey.

Visst är det skönt att bo på landet men bara idyll är det inte. Grannens katt hittades död för något år sedan, eventuellt ihjälbiten av ett lodjur. När två hästar rymde från sin gård gick alla man ur huset och letade efter dem. Det slutade tyvärr mycket olyckligt. De hade båda gått ner sig i ett kärr inte så väldigt långt från hemmet och hittades döda.

Maktövertagande?

 Härom kväll visade det sig att Elvis inte var uppe på sovpinnen när jag kom för att släcka. Sur och mycket trumpen gick han nedanför pinnarna där alla de andra satt. Ingen såg ut att vilja bereda plats för honom och han är ju ändå den som bestämmer i hönshuset. Tycker han själv i varje fall. Surt tittade han på den ena av småtupparna som satt och gonade sig på hans plats. Hur understår du dig att göra så, tycktes Elvis säga. Får man inte välja sin plats med milda metoder så måste man ta till mera lumpna grepp. Sagt och gjort, Elvis tog ett hopp upp på den nedre pinnen och så gav han hönorna, som redan slagit sig till ro, tjuvnyp och pickade dem i huvudet. Ner kom en ungtupp, inte den som tagit hans plats men ändå, samt några av hönorna. Det var inte tillräckligt för Elvis. Jag vill sitta på min egen sovplats! Nu rymdes han i varje fall upp på den eftertraktade översta pinnen och genom att buffa och knuffa och picka tog han sig fram till sin plats. Till och med Elvira tvingades ner och hon hör ändå till de högts rankade hönorna. Det blev inget maktövertagande denna gång, men trumpna bufflar är inte så populära.

Kronprinsen som mycket liten.

Hos de ”stora” hönorna är det ett ståhej om morgnarna. När jag tänder hoppar ofta någon höna ner och Hjalmar efter. Sen inte bara jagar han de hönor som kommer ner utan han hoppar upp till de som är mera tröga på morgonen och ännu vill ta det lugnt. Han buffar och trampar runt och säger alldeles tydligt att nu är det verkligen dags att stiga upp. Hönorna verkar inte riktigt uppskatta hans virila tag så tidigt på dagen, men nu har jag kommit till vad som lugnar honom. I mattråget lägger jag överst litet gott som får honom på andra tankar, grynost t.ex. Ser han god mat får han genast bråttom att locka hönorna att äta och sen råder frid och ro.