Vargavinter

 

Nog har det varit kallt, brr. Vi har flera dagar haft -20^o. Idag är det ”bara” -10. Mängder av snö har vi också fått, så mycket att det inte gått att ordentligt ploga med den lilla Avanten. En ordentlig väg finns det ändå till hönshuset och vedlidret, men Cora tycker inte om att ha så få platser att kvällskissa på. Att kissa i djup snö är inget för henne. Jag har slitit med att vräka ner snö från hönsgårdarnas nättak, vis av erfarenhet då stora delar en snörik vinter av den knäcktes under snömängderna. Det är ett besvärligt arbete för jag når inte till alla ställen. Man kan gå under nätet under dunka till det och nu när det är fluffsnö faller den ner genom nätmaskorna, mycket av den hamnar antingen i ens ansikte eller i nacken.

Som tidigare år har jag fått kämpa med att hålla det varmt i hönshuset, speciellt hos dvärghönsen. Där har jag kalla vintrar till natten stängt av deras utrymme med en trasmatta. På det sättet har alla värme koncentrerats till ett mindre utrymme. Nu har det inte gått, för två av dem har fått för sig att de skall ruva. Det är Elvira, förstås, och hennes syster Musti som helt lämpligt lagt sig i var sitt rede, men de står litet kallt under vargavintern. Och vi skall INTE ha kycklingar just nu. H. tycker att det är orättvist att de stora nog fick ruva, men inte de små hönsen. Men man kan inte alltid få som man vill. Jag vet att mitt arbete om några veckor på ett otrevligt sätt kommer att störa min fritid och då är det bäst att det inte finns nykläckta kycklingar som skall ha extra omvårdnad. Därför ber jag Elvira återkomma senare på våren, men ännu tycks hon inte lyssna till min maning utan pilar blixtsnabbt tillbaks till redet om jag lyfter henne därifrån.

Otello studerar Figaro.

Tyrnäväkycklingarna håller på att lämna sitt söta duniga påskkycklingsstadie. De är nu två veckor gamla och jag letar ivrigt efter tecken för att kunna könsbestämma dem, men det är inte alltid så lätt. Från början tänkte jag att Otello är en tupp och fortfarande tror jag att det stämmer. Han har en tydligt framträdande kam. Nu har Figaro också fått en liknande kam, så månne inte också han är en tupp. De andra tre skulle då vara hönor. Ser man till fjäderskruden tycker jag inte man ser någon som helst skillnad. Alla har lika långa vingfjädrar och likadana små tofsar längst bak. Det gäller att vänta och se. 

Tosca i bakgrunden Carmen.

Jag gillar att tänka i teman och denna gång är jag vad gäller namnen inne på operor.  I kycklingburen piper följaktligen Rigoletto, Carmen, Tosca, Figaro och Otello. Man kan ju hävda att något av dem är ett typiskt flick- eller pojknamn, men det tänker jag inte låta mig störas av när könet väl framgår.

Rigoletto, som säkert kommer att börja likna Anastasia.

Otello.

Tyrnävä-kycklingar.

På nyårsdagen märkte jag att Signe vänligt småpratade med någon som uppenbarligen låg under henne. Så spännande! Slutförde de sista arbetena med jungfrukammaren. Eftersom väggarna är kompostgaller måste det sättas på tätare nät så att inte kycklingarna skulle förirra sig ut till de vuxna hönorna. En värmelampa sattes upp liksom också en vattenautomat för Signe och matbehållare för henne.

Följande dag tog jag en korg, spände på en pannlampa och begav mig i arla morgonstund till hönshuset för att flytta Signe och de små till jungfrukammaren. Hon kunde kanske ha legat ett dygn till på sin gamla plats, men eftersom Hjalmar tycker att alla hönor raskt skall stiga upp på morgonen (även den som ruvar), var det bättre att flytta henne i ett tidigt skede. Sagt och gjort medan de andra ännu satt på sovpinnen flyttade jag först Signe och sedan de två kläckta kycklingarna samt fyra okläckta ägg. Hon accepterade genast det nya redet, nu var det bara att vänta på fler kycklingar. Ytterligare tre ägg kläcktes under dagens lopp. Det sjätte ägget visade sig ha varit obefruktat.

Nu har vi två kycklingar som är gulskiftande med en svart kil på huvudet, en svart, en mörkgrå och en som skiftar mera i mörkbrunt. Hoppas nu att de inte alla är tuppar. Det skall bli väldigt intressant att se vilken de slutliga färgerna blir. Jag hade litet hoppats på någon som skulle likna den svagt gula Hjalmar. Vi får se vad det blir nästa gång.

Rockad hos dvärghönsen.

Det började med att småtupparna rök ihop så att blodet formligen sprutade. Det är aldrig roligt att tvingas slakta och därför har jag skjutit upp det in i det längsta. Det är visserligen inte jag som slaktar, det sköter H. om, men inte heller han är speciellt road av det. Visst har jag vetat att vi inte kan ha tre tuppar i flocken, men som sagt slakten har skjutits på, trots att tupparna nu var ca 10 månader gamla. Jag tog slagsbultarna på bar gärning och skilde snabbt åt dem. De placerades i var sin bur i väntan på att H. skulle komma hem och sköta sin andel. Så återstod ”problemet” med Elvis. Han och de tre äldsta hönorna kläcktes i samma kull. Helsyskon var de inte, men säker kunde jag inte vara på den saken. Fast det tycks vimla av lediga tuppar, finns de inte till hands just när man behöver dem. Eftersom tupparnas spermier kan leva i hönorna i upp till tre veckor, eventuellt ännu längre, tänkte jag att det kunde vara förnuftigt att få in nytt blod i flocken innan ruvningssäsongen på allvar sätter igång. En stilig tupp gick min näsa förbi, men sen dök det upp en gul tupp och till och med på under en timmes bilfärd från oss.

På nyårsaftonen flyttade Pippin den lille in hos oss. Gula dvärg kochin är inte så vanlig här i Finland. Elvira som varit vackert gul har efter den senaste ruggningen blivit närmast smutsgul när de mörkare färggenerna börjat ta över. I flocken har vi också Hedda som är svagt, svagt gul. Hennes gula färg har snarast förstärkts.

Ofta brukar hönsen vara mycket tröga med att lämna sina transportlådor, men Pippin kom utfarande som skjuten ur en kanon. Hönorna tittade förvånade på honom, vem var nu detta. Flytten var nog stressig för efter att han sett sig omkring en stund ställde han sig vid vattenautomaten och drack och drack. Hedda ställde sig snart bredvid honom och drack också hon. Bara varma sommardagar brukar våra hönor dricka så, men hon ville väl visa sin sympati för nykomlingen. Han är bara fem månader så hönorna uppfattar förmodligen inte honom som en tupp ännu. Uppenbarligen har han varit mycket lågt i rang i sin förra flock för han nappar nervöst åt sig av maten och vågade äta först när hönorna var färdiga.

Sen var han också med att komma upp på pinnen. Elvira höll honom sällskap tills hon fick honom upp bredvid sig på pinnen. Ännu gal han inte, så med beaktande av det har hönorna verkligen tagit emot honom på ett positivt sätt, men han har gjort ett parningsförsök. Där var det mera iver än kunnighet för han gjorde en snopen kullerbytta över hönan.