Fågelinfluensan närmar sig.

Sedan senhösten har fågelinfluensan härjat i bl.a. Danmark och södra Sverige. I januari 2021 upptäcktes en ovanlig hög dödlighet bland både vildfasaner och en fasangård i Janakkala. I februari har man upptäckt en drabbad knölsvan i Helsingfors. Följande fall var en duvhök som hade förts till kliniken för vilda djur vid Högholmens djurpark. Den visade sig ha fågelinfluensa med den påföljden att inte bara den, utan alla andra fåglar som vårdades på kliniken måste avlivas och utrymmena måste desinficeras grundligt.

Enligt myndigheterna bör man se upp med följande tecken som tyder på sjuka djur, d.v.s. att de äter och dricker mindre och att äggproduktionen minskar samt naturligtvis att dödligheten ökar. Äggproduktionen kan ju helt naturligt variera och ökad dödlighet får väl var och en att inse att något är på tok i flocken. Nu gäller, precis som förr om åren, strikta utegångsförbud från 1.2–31.5. Frågan är om man i år tvingas förlänga utegångsförbudet. Det skulle självfallet vara väldigt trist. Min uppfattning är ändå att hönsägare i Finland snällt följer påbuden. De finns ju där för att skydda våra fjäderfän och jag tror faktiskt inte att hönsen själva går runt och längtar efter att få komma ut. De må vara läraktiga och ha ett gott minne, men jag tror inte att de kan känna längtan.

Carmen, Figaro, Rigoletto, Tosca och Otello. Jag tror fortfarande att Figaro och Otello är tuppar.

Kycklingarna har nu blivit sju veckor och är verkligen inga småttingar mera. Efter den turbulenta tiden när Signe och de små fick tillträde till resten av flocken har det blivit mycket lugnare. Kycklingarna visar fortfarande stor respekt för Hjalmar och pilar, när han närmar sig dem, iväg till sin gömma under granriset. Under veckan har Signe kommit till att det är bra trist att sova i en hög på golvet med kycklingarna. Nu sitter hon på översta pinnen bredvid Hjalmar. Hur hon nu sedan har fått den favören. Ofta har hon haft någon kyckling bredvid sig och då håller hon moderligt sin vinge över den. Det ser ofantligt rart ut. Det måtte gräma Anastasia att kycklingar nu plötsligt sitter överst för där ryms inte hon och därför får hon hålla till på en lägre pinne. Hon har under dagarna sträng uppsikt över kycklingarna och är nog beredd att kämpa för att inte tappa i rang till dem.

Fast vi bara är i februari håller mina granskott i frysen på att ta slut. Hönsen äter dem begärligt, så dem får jag nog plocka ännu mer av i vår. Bären är också nästan slut, men så hade vi också ett uselt vinbärsår senaste sommar. Förutom värpfoder och sädesblandningar får hönorna vid varje måltid också något litet annat om det så är bara en riven morot. Litet roligt skall det finnas att leta efter i matkoppen.

Tuppen jagar kycklingarna.

Jag har varit litet bekymrad över Hjalmars beteende. Signe visade tydligt att tre veckor i kycklinginhägnad var alldeles nog för henne. Hon gjorde flera försök att ta sig därifrån. Jag tvingade henne ändå att vara där en vecka till, innan jag öppnade buren så att hon tillsammans med kycklingarna kunde förenas med resten av flocken. Man skulle ju kunna tro att det hade räckt med full insyn till kycklingarna, men nej här skulle rangordningen göras klar för alla och en var. Det började med att Hjalmar luggade Signe ordentligt sen pickade han kycklingarna som skrek hjärtskärande. Det var väl mera en markering än i avsikt att dräpa. Man får vara tacksam över att den här sortens uppfostran inte mera är gångbar bland människor och man skall ju akta sig för att förmänskliga djuren, men litet synd tycker jag ändå om de små.

Jag har läst om tuppar som välvilligt servera mat åt kycklingarna, så icke Hjalmar. När Figaro försiktigt försökte sig på en matbit bredvid pappa blev han omedelbart bortkörd. Därefter gick Hjalmar med värdiga steg mot de andra kycklingarna och visade tydligt att de inget har att göra nära honom.

För att kycklingarna skulle ha något skydd har jag arrangerat grankvistar på olika ställen i hönshuset. Vad trevligt tyckte hönorna som trodde att det var meningen att de skulle värpa där. Nu får jag leta ägg bland kvistarna. När kycklingarna gömmer sig där kan Hjalmar sticka in huvudet och glo strängt på dem. Vet hut, ungar!

Tosca i granrisgömman.

Därför har det varit litet oroligt i hönshuset under den gångna veckan när hackordningen skulle etableras igen. Det är tydligt att Anastasia som är yngst av de vuxna hönorna står lägst. Också Signe, som försöker hitta sin plats i flocken, kör bort henne. Ja, allra lägst är förstås kycklingarna. Ester är Hjalmars favorit, men det betyder inte att hon har speciellt hög rang bland de andra. Främst är Ellen och Marjatta, de två äldsta. Efter en vecka verkar det som om rangordningen skulle vara ganska etablerad och Hjalmar behöver inte mera direkt jaga efter kycklingarna – de vet sin plats.

Det skall bli spännande att se vad slutfärgen blir på Carmen. På ryggen är hon närmast svart.

Kycklingarna äter fortfarande huvudsakligen kycklingfoder. Det serverar jag åt dem i den tidigare kycklingburen där de också sover under mamma Signe. Sen får jag vakta noga att inte de andra smyger på dem. Speciellt Ellen och Hjalmar vill gärna komma dit och snaska av kycklingarnas mat, trots att de har egen mat. Gör de det är det slut på friden för de små och de jagas undan. De har förstått att om de går in under mig där jag sitter på huk så är de skyddade. Det innebär jag får vara väldigt försiktig när jag börjar röra på mig. Tråkigt om jag skulle råka trampa på någon.