Stackars Carmen

 

Ibland går det verkligen inte som på Strömsö. Vi packade sent en kväll ihop hönsen i sina transportburar för att flytta dem till vintervistet. Vi gör det i allmänhet när det blivit mörkt för att det då är lättare att lyfta dem från pinnarna. H. stod inne i hönshuset och stuvade dem i burar och därefter bar jag bur efter bur till bilen. Nu råkade sig så att en av burarna inte var tillräckligt noggrant stängd. Luckan öppnade sig och ut störtade en höna. Tack och lov hann jag blixtsnabbt slå fast luckan så att inte allesammans lyckades fly. Den som rymde var som uppslukad av mörkret. H. åkte iväg med sin hönslast och jag blev med Cora ännu en natt på landet i hopp om att hönan skulle dyka upp följande dag.

Här råder ännu frid och fröjd. Sandbad där H. trodde det skulle växa nytt gräs.

På morgonen syntes ingen höna till. Jag lockade och krälade runt i bär- och rosenbuskar. Letade under alla hus som en liten höna kunde rymmas under. Ingenting! Så kom Cora ut och plötsligt fick hon sniff av någonting i syrenbersån, som jag helt hade förbisett. När jag såg hennes svans vifta visste jag att nu doftar det fågel. Tyvärr fanns där bara en hög med fjädrar. Räven, som jag sett redan i början av sommaren, hade fått sig ett skrovmål. Egentligen tycker jag att det är bättre så än att hon länge ensam skulle ha strövat runt i skogen. Bedrövad blev jag dock när jag insåg att det var Carmen som varit så frihetsälskande. Hon hör till dem som kläcktes vid årsskiftet. Som 12-åringen uttryckte det ”hon som alltid var så pigg och glad”. När hon såg mig ute kom hon alltid rusande över gräsmattan i hopp om något gott. Extra besvärligt var det att gå med mat till hönsgården när hönsen på eftermiddagen skulle inom lås och bom, för Carmen gick alltid precis framför mina fötter och risken var stora att jag skulle snava över henne. Nu sörjer jag henne.

Mängder av bärfisar.

 

I år tycks det finnas ovanligt mycket bärfisar. De heter faktiskt så och både luktar och smakar verkligt äckligt. De härjar runt på mina rödvinsbärbuskar och är förmodligen anledningen till att bärklasarna ser medtagna ut och är delvis förtvinade, de kan nämligen både suga vätska från olika växter och från bär. Eftersom skörden ser så klen ut har jag tänkt plocka bara åt hönsen, men det är inte roligt när man inser att nu tog jag tag i en bärfis och känner den vidriga lukten. De sprutar ut en vätska för att mota bort rovdjur, i detta fall mig, och den vätskan innehåller små mängder cyanider.

Överhuvudtaget tycker jag att det i år funnits massor av skadeinsekter. De har härjat vilt bland mina krusbärsbuskar och en svartvinbärsbuske ser helt förstörd ut, kanske samma bärfis är syndaren också i det fallet. Många har fått se sina äppelträd angripna, men våra förskonades från försommarens angrepp. Däremot har äpplena, de små som nu mognat, mask. Hunden äter dem med glädje och också hönsen får av dem. Jag funderar på att riva en del och frysa dem för att under vintern ha något extra åt hönsen.

Då jag kokade svartvinbärssaft tog jag vara på bären som ju var helt tömda på saft och frös in dem i portionspåsar. Först hade jag provat med att ge en liten portion åt hönsen för att se om de skulle äta av det. Efter att misstänksamt först ha synat sin måltid slukade hönsen det, så visst lönar det sig att frysa in resterna. Det är ju dessutom så lätt att sleva upp det ur saftmajan.