Ibland går det verkligen inte som på Strömsö. Vi packade
sent en kväll ihop hönsen i sina transportburar för att flytta dem till
vintervistet. Vi gör det i allmänhet när det blivit mörkt för att det då är
lättare att lyfta dem från pinnarna. H. stod inne i hönshuset och stuvade dem i
burar och därefter bar jag bur efter bur till bilen. Nu råkade sig så att en av
burarna inte var tillräckligt noggrant stängd. Luckan öppnade sig och ut
störtade en höna. Tack och lov hann jag blixtsnabbt slå fast luckan så att inte
allesammans lyckades fly. Den som rymde var som uppslukad av mörkret. H. åkte
iväg med sin hönslast och jag blev med Cora ännu en natt på landet i hopp om
att hönan skulle dyka upp följande dag.
Här råder ännu frid och fröjd. Sandbad där H. trodde det skulle växa nytt gräs. |
På morgonen syntes ingen höna till. Jag lockade och krälade runt i bär- och rosenbuskar. Letade under alla hus som en liten höna kunde rymmas under. Ingenting! Så kom Cora ut och plötsligt fick hon sniff av någonting i syrenbersån, som jag helt hade förbisett. När jag såg hennes svans vifta visste jag att nu doftar det fågel. Tyvärr fanns där bara en hög med fjädrar. Räven, som jag sett redan i början av sommaren, hade fått sig ett skrovmål. Egentligen tycker jag att det är bättre så än att hon länge ensam skulle ha strövat runt i skogen. Bedrövad blev jag dock när jag insåg att det var Carmen som varit så frihetsälskande. Hon hör till dem som kläcktes vid årsskiftet. Som 12-åringen uttryckte det ”hon som alltid var så pigg och glad”. När hon såg mig ute kom hon alltid rusande över gräsmattan i hopp om något gott. Extra besvärligt var det att gå med mat till hönsgården när hönsen på eftermiddagen skulle inom lås och bom, för Carmen gick alltid precis framför mina fötter och risken var stora att jag skulle snava över henne. Nu sörjer jag henne.