Skördetider II

När hösten kommer kan man tidiga morgnar se hur älvorna har hängt upp sitt byk till tork.

Jag läste i dagens Västra Nyland en kolumn under rubriken Äppelstress. Det var en betraktelse över den stress som kan drabba en i skördetider när allt mognar och man skall safta, sylta, lägga in, frysa, torka och ta vara på allt. Även om jag själv är en ekorrsjäl av stora mått tycker jag inte det är så farligt om en del, eventuellt en stor del, blir kvar i trädgården eller skogen. Det mesta tas till vara av djur som kanske behöver det bättre än vi. I vår trädgård har vi haft besök av både mårdhund och hjortar som har ätit av fallfrukten. De vilda djur som kommer in på vår gård gör det nog på egen risk. Hundarna driver med hård hand, eller kanske snarare genom ett gräsligt skällande, bort alla oinbjudna gäster.

Så här fint blommade de gamla träden i våras.

I år har vi, liksom mången annan, haft enorma mängder äpplen. Vi plockade hel del. Det såg ut som om de rödaste och finaste fanns högst upp och det kändes ganska äventyrligt att balansera ute på en gren som eventuellt skulle kunna ge efter. Nästa år måste jag ha någon yngre som kan klänga uppe bland grenarna. Sammanlagt plockade vi 50 kilo och det förde vi till ett musteri. Jag tyckte att 50 kg lät ganska mycket, men det var ju ingenting. En person kom släpande med 200 kilo. När äpplena pressas får man, litet beroende på äppelsort, ungefär hälften av mängden i form av saft. Nästa gång äppelskörden blir stor skall jag plocka mera, för saften försvinner i rasande takt.

Skörden blev fin. Till det bidrog säkert bina men kanske också att vi varsamt ansat träden eftersom de länge hade fått stå utan skötas.

Det är klart att jag fröjdar mig åt att ha äppelsaft av egna frukter, lingonsylt av bär jag plockat själv och löken som torkat färdigt på loftet. Det finns en stor tillfredsställelse i att ha fyllda förråd. Är det kanske ett arv från förfäder som levde i ett samlarsamhälle? Numera tenderar människan ändå mer att samla på sig allt möjligt onödigt och inte jordkällaren full av rotfrukter. Säkert skulle jag också koka sylt i större mängder om det fanns någon som åt av den. Svartvinbärssaft kokar jag bara vartannat år och det räcker mer än väl till. Det är ingen idé att fylla ladorna om maten inte har någon åtgång. Därför försöker jag också se till att frysen töms innan följande skörd skall in. Fast det skall erkännas att vi har torkade trattkantareller som vid det här laget nog är ganska gamla. Inte vill jag kasta dem heller efter allt besvär med att rensa och sedan torka dem. Nu väntar frysen på att älgjakten skall ge resultat och att fåren skall slaktas. För att allt skall få plats har hundarnas övningsobjekt = kråkor och fasaner fått ge vika för bättre kött och getts vidare till personer med unghundar.

Gullök, rödlök, vitlök och schalottenlök.

Biodlarens vedermödor

I måndags träffades biodlarna för att lära sig mera om amerikansk yngelröta – en av de många sjukdomar bin kan drabbas av. Yngelrötan orsakas av en bakterie (bacillus larvae). Den här otäcka bakterien kan bilda sporer som motstår alla sorter av angrepp. De överlever både stark hetta och stark köld, uttorkning och antibiotika. Dessutom kan de överleva i upp till 70 år i ett dvaltillstånd. Tydligen finns den här yngelrötan i nästan alla bigårdar, men det är inte alltid den verkligen bryter ut. Om den gör det måste man förstöra samhället. Det görs genom att man gräver en ordentlig grop och tuttar eld på hela kupan. Askan skall sedan täckas över att så att andra bin inte kan komma åt resterna. Honungen påverkas tack och lov inte alls av den här sjukdomen, det är ynglen som drabbas.

För att motverka yngelrötan skall man alltid varje år smälta ner de använda vaxramarna. Det betyder förstås mera arbete för biodlaren, men också friskare bin. Alla kupor skall också tvättas med t.ex. Virkon S eller tryckspruta. Har man träkupor kan de brännas.  Man har också odlat fram bin som har anlag för stor städiver. De har nämligen större motståndskraft mot sjukdomen. Jag är så glad att jag inte är ett bi, för till skillnad mot hemulen i ”Vad tror du att det hände sen” är städning inte min största fröjd.

Förutom yngelröta finns det i Finland åtminstone sex olika virus som kan angripa bin. Virusen sprids bl.a. genom den trafik av s.k. paketbin (en låda med ett litet bisamhälle) som skickas mellan länder i Europa. Eftersom handeln är fri är det ganska svårt att förhindra spridningen av olika sjukdomar.

Efter det här föredraget kände man sig ganska dyster. Då det dessutom visade sig att två av de nyblivna biodlare, som liksom jag gick kursen i fjol, plötsligt utan synbar orsak förlorat alla sina bin i augusti kändes det ännu värre. Att samhällena gick under kan ju bero på svaga drottningar. En biodlare hade under sommaren flera gånger fått lov att byta drottning för att hennes drottningar av någon orsak dog. Två personer hade fått samhällen förstörda av getingar som tydligen matar sina egna larver med bin, men de är också ute efter honungen.

Nu är jag ganska betänksam – hur skall det gå för mina samhällen. De tre gamla kuporna har dragit ner all sin vinterföda, men alla de tre kuporna som bildades av svärmar har varit mycket dåliga på det. Man kan ju inte heller tvångsmata dem om de i sitt oförstånd inte förstått att fylla förråden inför den annalkande vintern. Det gäller nu att vänta och se vad som händer nästa vår. Litet orolig är jag allt.

Nya invånare i hönshuset

I augusti köpte jag några unghöns. De har får vistas skilt från de övriga eftersom de gamla hönorna inte har tagit emot dem speciellt hjärtligt. Jag läste att tuppen börjar acceptera unghönsen när de börjar värpa och då bör de bli en del av flocken.

Den ena är en gökfärgad höna av rasen Maran. Det är en så kallad kombinationsras, det vill säga den är både en god köttras och en bra värphöna. Rasen härstammar från den franska byn Maran. För mer än 100 år sedan började man där korsa mera anspråkslöst byggda höns med köttiga asiatiska raser. På det sättet fick man hönor som både producerade ägg och som också gav kött. Det speciella med äggen är att skalet är närmast mörkbrunt. De finaste lär se ut som choklad. Hönorna är gökfärgade som vår eller svarta.

.

Jag har för mig att Maranerna ruvar ganska gärna. Eftersom hönan är klumpig kan hon inte ligga på allt för många ägg. Risken är stor att hon ligger eller trampar sönder dem. Kycklingarna ses väl efter av hönan och växer snabbt, de är jämförelsevis tåliga och robusta av sig, men blir fullt befjädrade relativt sent. En höna börjar värpa vid en uppnådd ålder av cirka 6 månander.

Rasen sägs ha ett lugnt temperament, men kan vara något skygg.

Det finns mycket att förundra sig över i hönshuset. En kväll när jag följde med deras kvällsbestyr fick jag se hur en höna kämpade för att få ha tuppen för sig själv. Hon satt med honom på översta pinnen. En annan höna stod på pinnen nedanför och ville upp på andra sidan om tuppen. Det kunde fru nr 1 inte acceptera. Hon knuffade tuppen i sidan tills han makade på sig så att nykomlingen inte rymdes upp bredvid honom. Därmed gav höna nr 2 för en stund upp försöket och tuppen återvände till sin plats i mitten.

Här betraktar fru nr 1 oroligt omgivningen medan tuppen lugnt har slagit sig till ro.

Den andra hönan beslöt sig sedan för ett nytt försök. Fru nr 1 puffade tuppen i sidan - ingen reaktion. Han tyckte väl att det var okej med en höna på andra sidan också. Då steg fru nr 1 upp och satte sitt huvud i sidan på tuppen och puffade så envist att han måste flytta på sig och den andra hönan fick ge upp alla försök till att sova bredvid honom. Vem kunde tro att hönor kan vara så sluga.

Livsnjutare

Underbara dagar har vi fått uppleva nu i september. Nog har det varit en märklig sommar – först så kallt i juni, sedan värmebölja i juli följt av ett stadigt regnande i augusti och nu sommarvärme långt in i höstmånaden. Fast det var trist med det myckna regnandet i augusti var jag ändå glad. Nu har vi vatten i brunnen. Senaste år sinade den och vi fick hämta vatten från jobbet, vilket i längden blev besvärligt. (Tur att vi har en utetupp). Sen upptäckte vi att det finns ett allmänt vattentag i byn för törstande själar. Få se hurudan vintern skall bli. Jag tror jag aldrig sett så mycket rönnbär som i år. Det finns ju olika talspråk gällande mängden rönnbär och den kommande vintern. Jag håller på att mycket rönnbär innebär en sträng = kall vinter. Om det också innebär en snörik vinter är en annan sak.

Djuren har också njutit av det fina vädret. Bina flyger fortfarande flitigt omkring fast det knappast finns mycket i naturen för dem att hämta. De suger med fart i sig det sockervatten vi ger åt dem. Jag är en flitig kund i de butiker som har billigt socker. Ni kan inte tro hur mycket sockerpriset varierar. Det billigaste jag hittat kostar 85 cent kilot och det dyraste 1.39.

Njuta av livet kan man göra på många sätt. Till exempel genom att gå i skogen en vacker höstdag. Det är så otroligt tyst och lugnt. Sen får man ha överseende med älgflugorna. Melissa njuter då hon får åka båt. Här sitter hon och njuter av alla dofter som fyller luften.

Också hönorna har njutit. När jag kommer med maten på morgonen och samtidigt öppnar luckan åt dem pickar de hastigt i sig de bästa godbitarna innan de tågar ut.

Där solen värmt bäst har de grävt en skön badgrop åt sig. Höns, och andra fåglar med, tar gärna sandbad. Det hjälper dem att hålla fjäderskruden ren. Det var svårt att få en bra bild av den badande hönan. Dorian ställde sig ideligen i vägen och ville uppenbarligen att hans fru inte skulle fotograferas under sina badbestyr. Här ligger hon i bakgrunden och ser närmast ut att vara döende. Men hon njuter och jag svär på att hon försökte lägga sig på rygg och riktigt skrubba sig.

Bevattning

Det här med att klättra på tak har aldrig riktigt varit min grej. Framför allt att ta klivet från stegen upp på taket eller ännu värre klivet från taket ner på stegen är något jag gruvar mig för. Men om taket måste vattnas så måste det. Då är det bara att klättra upp på sina skakiga ben. Sedan började det förstås regna någon dag senare. Ännu är plantorna glesa, men nästa år skall de ha spritt sig så att taket ser grönt ut.

Här växer bl.a. ett slags veronica.

Smultron på det sluttande planet.

Gräslök.

Toivola goes green

Så var det då dags för det nybyggda garaget att få ett gröntak. Vi hade planerat att dagen samtidigt skulle bli ett skolnings- och demonstrationstillfälle för intresserade landskapsarkitekter och trädgårdsplanerare. Föreläsningen hölls inne i garaget. Den gamla stenbron, som finns kvar som en påminnelse om den jättelada som stod på garagets plats när vi flyttade hit, fungerade som en utmärkt utkikspost när den praktiska delen inleddes. Man kan inte ha 25 entusiaster samtidigt uppe på taket så en del arbete var gjort på förhand.

Först gjordes ett normalt vattentak av filt. På det lades dränerande styroxplattor och ett fibertyg. Växtunderlaget består i huvudsak av krossat tegel. Den blandningen skall hjälpa växterna att behålla fukten, men också släppa igenom regnvattnet i lagom stora doser.

Omkring 30 olika arter planterades. Där finns självfallet olika sedumarter, men också liten blåklocka, gråtimjan, kattfot, gräslök och smultron. Om någon annan än fåglarna får glädje av de ätbara arterna är tveksamt. Det skall bli mycket spännande att se hur växtligheten utvecklar sig.

Än ser taket inte mycket ut för världen. Eftersom det varit varmt och torrt måste vi nu upp på taket för att vattna. När växterna väl rotat sig sköter de sig själv.

Hönsmat

Hönor äter praktiskt taget allt, utom lök och avokado. Fisk i stora mängder kan ge smak åt äggen. Torkad fisk lär man kunna ge i större mängder än färsk. Nån sade sig torka fisken i vanlig ugn men det har jag inte provat på.

Jag låter våra hönor ha fri tillgång till värpfoder (och förstås kalk). Det har visat sig att de i första hand äter matrester från rikemans bord och först i andra hand pickar i sig av det industriella fodret. Nu är vi ett tvåpersoners hushåll så det blir inte speciellt mycket mat över. Helt ekologiskt är det inte heller, men betydligt mer etiskt än många som har ekologisk äggproduktion. Det är lätt att koka lite mera pasta eller gröt. Brödkanter äter hönorna förstås gärna, men råg skall man undvika för att hönsen inte skall få diarré. Och för mycket vete gör dem tjocka. Men månne det inte är med höns som med människor – måtta i allt och ät en balanserad kost.

När jag härförleden var på genom resa i Stockholm råkade det vara bokbord längs hela Drottninggatan – och den är lång. Ett noggrant botaniserande av utbudet ledde till ett fynd, Fjäderfäskötsel av Sune Träskman från år 1953. Han konstaterar att husbehovshönserierna långt matar sina hönor med köksavfall. Jag tycker det låter trevligare med matrester. Det viktiga med avfallet är i alla fall, säger Träskman, att det inte innehåller ruttet kött eller för stora mängder koksalt. Det är knappast någon risk numera. Jag tror inte heller att jag kommer att mata dem med färskt blod som tydligen kan ges upp till 0,5 kg per hundra hönor. Nå, nu har jag ju också långt ifrån hundra hönor.

Lövruskor har jag hängt på tork i ladugården och på loftet. Att picka i dem ger sysselsättning för hönorna under vintern. Också nässlor och morotsblast har jag torkat. Läste att man kan frysa blasten från rotfrukter så det provade jag också på. 

Hönor tycker i allmänhet om bär. Ett år hade jag en höna som brukade följa med mig när jag plockade hallon på andra sidan vägen. Hon stod bredvid mig och hoppade för att nå upp till de lägsta bären. Jag tänkte torka röda vinbär åt dem, men avstod när jag insåg att man måste låta den elektriska torken pusta på i åtminstone ett dygn – det var varmt redan förutan det. Istället fyllde jag några askar med rödvinbärsklasar och slängde dem i frysen. Sen får man se om hönsen gillar det. De har i alla fall med iver pickat i sig de klasar som jag gett färska åt dem.

Hönorna tycker mycket om röda vinbär.

Rönnbär är lättare att torka. Det är bara att hänga klasar på tork. Och i år ser det ut att bli mycket rikligt med rönnbär (förebådar det inte en bister vinter?). Alla hönor är inte så förtjusta i rönnbär, kanske de säger som räven i fabeln ”surt”.