Cora är dräktig!

Nu är det bekräftat – Cora är dräktig. I går var vi på ultraljud och där kunde man se åtminstone fem små valpar. Det vill säga jag såg inte så mycket, men de som förstod bättre än jag sa att där fanns fem foster. Jag hade trott att man gjorde ultraljudet medan hunden stod. Men nej, Cora lyftes upp och lades i en sorts skumgummivagga där det var lätt att hålla henne på plats. Sedan rakades hennes mage och jag måste säga att sällan har man sett en så lurvig mage på en blivande ung mor. Vad som var vad i hennes mage blev dock höljt i dunkel för mig, men min viktigaste uppgift var också att hålla henne på plats inte att studera ultraljudsskärmen. En valp såg jag ändå mycket tydligt.

Jag fick med mig hem en säck med mat avsett för mödrar och valpar. Än är det inte dags att öka födointaget, men småningom kommer hon att behöva mera. Nu kommer det att bli en spännande tid framöver till den beräknade förlossningen i slutet av vecka 21.

Idag har jag varit och beskådat ett MH-test (= Mentalbeskrivning Hund) där Coras syster Kirppu (Chilihunters Law Cascabel) deltog. Det är ett test som används både för att beskriva egenskaperna hos en enskild hund och som ett underlag i avel. Meningen med testet är att beskriva hundens sociala förmåga, rädsla, aggressivitet och lekfullhet. Man vill se hur den enskilda hunden och/eller rasen i stort hanterar exempelvis överraskande ljud, hotfulla föremål som långsamt närmar sig eller hur den förmår samarbeta med främmande människor.

Coras syster Kirppu undrar vad det är för ett underligt test hon utsetts för.

Enligt Svenska Brukshundsklubben ser man i testet på hundens nyfikenhet, vilja och mod att lämna sin ägare för att undersöka det som nyss hänt och eventuellt vara aktiv med vad som kan ha uppfattats som skrämmande. Man beskriver även hundens intresse för att inleda eller besvara lekinvit med en funktionär på avstånd från ägaren.

Vad är det för en figur undrar Kirppu när hon ser individen som på bilden ovan spexar runt.

Det är rationellt för hunden att bli rädd om den utsätts för ett plötsligt hot, som i ett moment då en halare plötsligt dras upp framför hunden. Det är också viktigt att rädslan släpper när överraskningen/hotet upphör och att hunden slappnar av och kanske till och med visar nyfikenhet för det som skett.

I ett av de sista momenten studerar man hur hunden reagerar på hot, i det här fallet funktionärer utklädda till spöken. Kirppu stod hela tiden med ryggen vänd mot spökena och bara blängde på dem emellanåt. Jag undrar om Cora skulle tycka att det här momentet är helt naturligt. Hon ser ju oss ofta med bidräkterna på.

Hönorna ville inte gå ut.

I drygt en vecka har jag kämpat med att få hönorna att gå ut. De är ju så unga att de aldrig har upplevt hur det är att fritt gå ut och njuta av naturens håvor. De har tvärtom varit till ytterlighet misstänksamma och att bara slänga ut dem har inte varit att tänka på, så ängsligt har de uppträtt. Tuppen är, som en del herrar, mycket förtjust i bulle och det draget utnyttjade jag genom att lägga bullbitar längs den stege som går upp till luckan som för ut till hönsgården. När det fungerade och de plockade bullbitar under tuppens ledning lade jag bitar högre upp s.a.s. på tröskeln. För att nå dem måste de ta några steg upp på stegen. H. lyckades sedan med oändlig försiktighet sakta fösa ut Blanka och tuppen. När isen väl var bruten har Blanka de senaste morgnarna genast gått ut när jag öppnat luckan. Tuppen och Cleopatra har småningom försiktigt följt efter medan Albertina under ett förskräckligt högljutt kackel ”det är faaarligt” stannat inne. Hennes gräsliga larmande har lockat in de andra och jag har helt misströstat. Men idag har de varit ute allesammans och sprättat runt av hjärtans lust. Endast en häftig hagelskur tvingade in dem.

Tuppen är, fast han är stor och ståtlig, nog en riktig velour tupp. Jag rev den lilla bur som jag först hade Esmeralda i. När jag öppnade buren genom att ta bort kortsidan rusade Elrond fram mot den hög av hö som låg där, lade sig ner och kucklade och skvätte omkring små hödelar och hade sig till den milda grad och lät på alla sätt hönorna förstå att här fanns en alldeles utmärkt plats att värpa på. Blanka och Cleopatra stod bredvid varandra och såg ömsom på tuppen ömsom på varandra som om de tyckte att han inte var riktigt klok. När han rumsterat runt i höet en stund vart han nöjd och gick bort. Då gick Blanka fram till höet och pep precis som hönorna gör när de är färdiga att värpa, tydligen helt införstådd med tuppens uppmaning. Ingen har ändå värpt i höet så jag misstänker att förutom Albertina är det Cleopatra som värper. Vi har nämligen inte på länge fått tre ägg på samma dag.

PS Cora brukar alltid formligen sluka sin mat, men idag åt hon sitt morgonmål med viss tveksamhet. Morgonillamående? På fredag är det dags för ultraljud och då får vi veta om hon verkligen är dräktig.

Vaxsmältning.

I går hade vi ett underbart väder. Jag stod mest hela dagen med näsan i rabatterna och rensade bort gamla löv och kvickrot, som sprider sig hur jag än försöker bekämpa den. Naturligtvis måste jag även ta foton av de första ivriga vårblommorna. Det här måste vara ett ovanligt kallt ställe, blåsigt är det i varje fall, för blommorna är senare här än annorstädes.

Ett ställe i köksträdgården har jag reserverat för ögonfägnad. Till min förtvivlan kommer det, som en hälsning från de tidigare ägarna, ändå upp vitlökar bland alla vårblommor. Utan förskoning drar jag upp dem. Det kan ju inte vara meningen att vi skall ha vitlök i en sådan mängd att vi kunde täcka hela landets behov.

Bina tar tacksamt för sig bland de vårblommor som finns. Under varmare dagar är det full aktivitet i kuporna.

Idag var det dags för årligen återkommande vaxsmältningstalkot. Vi hade bilen fullpackad av ramar som vi på sensommaren slungat honung ur. Nu skulle vaxet smältas bort så att vi kan återanvända ramarna. Helst skall man inte sätta ramar med utbyggt vax i kuporna eftersom de kan sprida diverse sjukdomar. Än så länge orkar vi hålla på med att tråda ramarna och byta vax.

Det ser mer dramatiskt ut än det egentligen är. I det stora kärlet smälts vaxet bort.

Ramarna buntas sedan ihop i paket på 25 stycken och får koka i lut så att alla bobbor och basilusker dör. Jag tycker fortfarande det är häpnadsväckande hur många sjukdomar ett litet djur som ett bi kan drabbas av.

Efter luttvätten är det dags att spola av ramarna. Har man tur behöver trådarna som håller det nya vaxet på plats bara spännas, i värsta fall får man lov att tråda om och det arbetet borde nu börja göras.

Nej, se det snöar.

Det kliar i fingrarna av att få ta itu med vårbruket. Lövkrattningen kan jag gott avstå ifrån, men att få borra ner fingrarna i jorden och så allehanda frön, det längtar jag efter. Men idag snöar det. Det är ändå ingenting mot den snö som vräkte ner för en knapp vecka sedan. Stora vita flingor dalade ner praktiskt taget hela dagen och man trodde snarare att det var december än slutet av mars. Varje år är det samma sak, våren kommer inte utan bakslag. Ändå blir man så besviken, fast man vet och förstår att våren inte kan komma i ett nafs.

Otåligt väntar jag också på att få veta om Cora är dräktig. Hittills har hon varit sitt vanliga glada aktiva jag och inte visat några som helst tecken på att det finns liv i magen.

Likaså väntar jag på att se om bisamhällen verkligen skall klara sig tills naturen står i blom. H. har börjat spika nya ramar. Efter förra säsongen hade jag ju tänkt mig att det var det jag skulle göra under vintern, men så har det inte blivit. Nu måste vi i alla fall ta itu med att tvätta lådorna och snart är det dags för den stora vaxsmältningsdagen.

Kärlek i luften.

Den yngre av våra hundar, Cora, är ju en foder tik och därför har det hela tiden funnits vaga planer på att hon i något skede skall paras. När hennes löptid började den 7 mars kom beskedet att hon paras vid nästa löp på hösten. Men saker och ting förändrades och uppfödaren Tobina Nyman beslöt sig för att trots allt para henne nu. Därmed har en helt ny värld öppnat sig för mig.

Cora, Chilihunters Law Cayenne

Ingen skall tro att man på vinst och förlust beger sig iväg på parning. Nej, för att veta när ägglossningen riktigt äger rum mäts progesteronvärdet. När det visar på mellan 10 och 15 är det dags för parning. Coras progesteron var på onsdag bara 3,5. På fredag morgon hade det plötsligt skjutit i höjden och var 9,8. Det blev alltså brått med att fixa träff med hannen. Han var på väg norrut för veckoslutet så vi stämde träff på en bensinstation utanför Tammerfors. En parkeringsplats för långtradare är inte världens mest romantiska ställe för ett ungt par att träffas, inte ens för ett par hundar. Cora avvisade hanhunden, Kapu, varje gång han närmade sig, tills hon plötsligt efter ca 20 minuter, kom till att han verkade väldigt trevlig. Han blev helt förvånad över hur hon sedan krumbuktade för honom. När vi flyttade oss till en liten skogsdunge fick han lättare att komma åt henne och vips satt de fast i varandra. Nu följer ca en månad i spänd förväntan innan det är dags för ultraljud. Jag kommer att vaka som en hök över Cora.

Det är bra märkligt att hundar under parningen skall sitta fast i varandra. För Coras del tog den här fasen 10-15 minter. Kati håller Kapu t.v. och Tobina Cora t.h. 

Kapu hade länge funnits i åtanke som en lämplig hanne för Cora. Han är en riktig gentleman, av god familj (Waterfowler Captain) och tävlar redan i elit klass. Det var meningen att jag på försommaren skulle starta med Cora i öppen klass. Nu blir det förmodligen uppskjutet till hösten. Jag räknar med att hon skall vara i form för något prov i september.

Eftersom bägge hundarna har god arbetsintensitet och fungerar bra i all sorts terräng och i vatten förväntar vi oss att valparna kommer att utvecklas till goda arbetshundar.

Kapu ser helt glad ut efter välförrättat värv. Cora är redan trött på att tvingas posera.

Adjö Gullfia.

Gullfia har idag flyttat, inte till de sälla jaktmarkerna, utan till Aura utanför Åbo. Jag har redan en tid funderat på hur jag skall lösa ekvationen med Gullfia och hennes systrar när hönsen flyttar ut till sitt sommarhus. Där går det nämligen inte att hålla de två flockarna åtskilda. Jag har tänkt att kanske någon skulle kunna ta dem som sommarhöns, men då finns risken att de returneras på hösten. Värphybrider är inte precis det mest efter frågade bland hönsmänniskor.

Sista måltiden på Toivola.

Sedan såg jag på det utmärkta Munanetti, där man både kan efterlysa och sälja höns och hönsägg (där finns to.m. getter, lantras kor och grisar till salu, hittills har ändå jag mötts av ett strängt nej här hemma), att det var en person som i Aura efterlyste bruna eller svarta hönor. Hon var genast villigt att mot en rimlig ersättning överta min bruna flock.

När nu de bruna hönorna flyttat bort kommer äggproduktionen att minska drastiskt. De har tillsammans värpt 3-4 ägg varje dag. Egentligen har Blanka och Cleopatra godare ägg. Det beror kanske på att de värper relativt små ägg och att dessa i jämförelse med stora ägg innehåller mindre vita medan gulan är nästan lika stor.

Gullfia anar oråd när hon får syn på transportlådorna.

Esmeralda har flyttat in i det utrymme som de bruna hönsen huserat i. Hon får därmed bättre förhållande med riktig vattenautomat och stadiga sovpinnar. Hon genast sitt nya utrymme i besittning och verkade mycket nöjd. Blanka tittade däremot surt på henne och tycktes tänka att det är grönare på andra sidan staketet.

Våren kommer!

Nu smälter snön med rasande fart. Flera sträck med sångsvanar har dragit här förbi och i går kväll satt det en koltrast högt uppe i ett träd och drillade på det där underbara sätt som koltrastarna gör under vårkvällarna.

Ännu blommar inga vårblommor här, men rabarberknölarna sticker försiktigt fram. På den platsen låg för några dagar sedan snö! I trädgården växer vitlökarna för varje dag. Det är ganska märkligt att de kan överleva hela vintern i snö och kyla och sedan börja växa så fort snön ger vika.

Rabarbern sticker tidigt fram sina första knölar.

Idag beskar jag också äppelträden, eller snarare började jag med det jobbet. Våra äppelträd är gamla och vanvårdade. Vi har under de år vi bott här varje år beskurit dem och tagit bort både gamla grenar och vattenskott. Jag tycker mycket om att klippa med sekatören och vandrar lätt varv på varv runt trädet och knipsar än här än där. Mindre roligt är det att samla ihop det man klippt och föra bort det.

Man kan bara beundra den livskraft vitlöken visar. Tåligt bidar den sin tid under vinterns kyla för att sedan när våren kommer sätta en otrolig fart på tillväxten.

För några veckor sedan var jag på biodlarnas styrelsemöte och där vittnade flera om att deras bin redan varit ute och flugit. I dyster stämning kom jag hem och tittade på våra kupor där inte ett liv syntes. Idag var det dock annat ljud i skällan, eller snarare surr i kupan. I alla kupor flög yrvakna bin in och ut. När de kommer ut flyger de en bit ifrån kupan, vänder sig mot den och dansar på plats en stund. De kontrollerar hur hemkupan ser ut så att de säkert hittar tillbaka. Just nu har de vårstädning på gång och kastar ut de bin som dött under vintern. Också om bina klarat sig så här långt kan det ännu komma tråkiga bakslag om maten tar slut i kupan och det inte heller finns mat i naturen. Visserligen kan man tilläggsmata dem, men jag väntar ändå ivrigt på att vårblommorna skall sticka fram och att sälgen skall börja blomma.

Framför kuporna ligger det nu en hög med bin som inte har överlevt vintern. På våren skyndar sig bina att städa kupan för att ge plats för nya ägg och larver.