Den förbannade plasten.

När ukasen kom om att nu skulle alla sortera plast i hushållen började jag plikttroget lägga undan plastskräp såsom brödpåsar, gurkans omslag, den tomma smörasken m.m. Jag blev nog överraskad över hur mycket plast man släpar hem. Alldeles lätt är det inte heller att vid sina inköp undvika plastemballage. Tyvärr finns det inte riktigt nära oss något plastinsamlingskärl, så det gäller att komma ihåg sin sopsäck när man har vägarna förbi ett sådant.

En sak är plast i hushållet som ändå förr eller senare under ordnade förhållanden finner sin väg till soptippen, långt värre är det som virvlar runt i naturen. Vår tomt gränsar till ca 100 hektar åkermark som till en stor del upptas av jordgubbsodlingar, till stor glädje för invånarna i våra bikupor. Plantorna ligger i långa rader täckta av en brun plast och det återfinns också på helt andra ställen. Jordgubbsodlaren beskyller traktens hundar för att rusa runt på odlingarna och med sina klor förstöra plasten. Nu har jag aldrig sett någon hund springa direkt i odlingarna, nog på de skördade spannmålsåkrarna. Däremot har jag sett älgar och framför allt hjortar gå runt bland plantorna och mumsa i sig av det gröna. Det är klart att deras klövar ställer till med stor förödelse. Plasten blir också skörare av väder och vind. Tvärs över åkrarna går en väg som jag tillsammans med Cora flitigt frekventerar. Den här våren beslöt jag mig för att plocka bort av de plastbitar som vinden för med sig från jordgubbsodlingarna. Och nog har jag fått plocka! Om alla de corona-motionärerna som de senaste månaderna vandrat där skulle ta ett plastskräp varje dag skulle dikena och vägrenarna snart vara städade. Som det nu är kämpar jag i ensamhet mot den förbannade plasten, cigarettfimpar åker också med och ölburkar m.m.

Också på vår egen tomt har vi drabbats av plasten. Inte bara hade de tidigare ägarna använt bron upp till rian/ladan som avstjälpningsplats. På bägge sidor om den hittade vi gamla glödlampor, skor, ansjovisburkar, förpackningar för färdigmat och plast, plast. Äckligt! Först försökte jag städa upp det hela, men det blev övermäktigt så nu har jag gömt det under lövhögar och ris. Kommande arkeologer får något att studera. I jordbruket uppstår mycket plastsäckar och dem hade ägarna utnyttjat när blomrabatterna anlades. De omges alla, och det finns många, av plast. Förmodligen har tanken varit att man skulle hålla ogräset borta. Men ogräs är så illistigt att det skickar ut frön om det inte kan komma vidare med sina rötter. Ogräs finns det alltså övernog och plast. När man klipper gräs rivs det sönder i små bitar för det sticker upp här och där.

Plast prydligt lagt runt en stor gran! Varför den behöver det skyddet kan jag inte begripa.

I år upptäckte jag att det också finns svart plast begravt i det lilla skogsområde som hör till tomten. Som en hök var jag där för att ta bort det. Men det låg delvis ordentligt under jord och då det dessutom var uppenbart att det innehöll en gömma av annat än bara plast fick det vara för denna gång. Kanske jag tar mig i kragen och gräver upp det nån dag. Men jag tycker det är väldigt äckligt att hitta skor, BH:n och annat som grävts ner. I färskt minne har jag också den krigstida granat som jag för något år sedan grävde upp i hönsgården. Det gäller att vara försiktig när man rör sig på så att säga okänd mark.

Plastgömma hittad i skogen.

Pollen i alla de färger..

Det är bråda tider i bikuporna när bina på våren hämtar hem pollen som larverna skall matas med. Nu är behovet av pollen extra stort när alla lager i kupan redan tömts och drottningen igen har börjat lägga ägg. Pollen innehåller proteiner, men också vitaminer, mineraler och olika slags enzymer. Näringsinnehållet varierar beroende från vilken växt det har tagits. Bin har på sina bakben något som kallas pollenkorgar, fast jag brukar tala om pollenbyxor. Genom att blanda pollenet, eller frömjölet som ger en vision av lättflyktigheten, med nektar och saliv formar biet klibbiga klumpar som förs hem till kupan. Ett starkt bi kan bära upp till 25 milligram pollen.

Bina kommer på våren hem tungt lastade med pollen.

Det är inte bara näringsinnehållet som varierar utan också färgen. Ofta kan man på våren se humlor med stora gula pollenklumpar vid bakbenen. Också bin bär hem sådana till kupan. Häromdagen såg jag flera bin som kom hem med alldeles blå klumpar, närmast som en blåsippa eller en scilla. Vad var nu detta? Jag visste nog att pollen kunde skifta i olika gula toner över till röda, men blå? Efter litet studier fann jag att just scillan ger blått pollen. 

Den här scilla-arten ger ett vackert blått pollen.

I kupan kan man se pollen i alla regnbågens färger. Sparris och snödroppen ger rött pollen medan krusbär och både vit- och rödklövern har brunt. Bl.a. från äppelblom och maskrosor får pollinerarna det gula pollenet. Hasselblom ger ett grått pollen liksom hallon vars pollen ändå är mera mörkgrått. Man kan gissa sig till var bina varit genom att se på deras fulla pollenbyxor, men naturligtvis ger ett så enkelt studium ingen säker indikation på växten. Å andra sidan kan man se sig om i sin omgivning, det som blommar nu där hittar man säkert bin. Hos oss har maskrosorna just börjat blomma, i varje fall några enstaka modiga. Äppelträden har ännu bara små bladknoppar så det tar nog några veckor innan de står i blom. En envis kall blåst håller temperaturen nere trots att det är solsken.

Kycklingarnas vatten.

Idag har det både haglat och snöat så att backen legat helt vit. Vårblommorna kämpar på i kylan, för kallt har det varit den här veckan och t.o.m. nattfrost. Det kliar i fingrarna att komma ut i trädgården, men när det är kallt och blåser känns det inte lockande.

Några dagar kunde vi glädja oss åt de här krokusarna sen kom en hare eller hjort förbi och åt upp dem.

P.g.a. kylan har kycklingarna inte ännu kunnat vara ute. De har dessutom en sådan höjdskillnad ner till gården så de skulle inte lyckas ta sig upp tillbaka. Alltså öppnar jag luckan och låter de vuxna gå ut, därefter stängs luckan så att kycklingarna inte i misstag förirrar sig ut. Ofta turas Elvira och Skrållan om med att stanna inne med de små. Ibland blir de båda inne.

Då de första kullarna kycklingar kläcktes försökte jag ge dem vatten i olika kärl med låga kanter. I dem lade jag en sten för att inte någon lilleputt skulle drunkna. Det var väldigt besvärligt att hålla vattnet rent för hönorna är ena hejare på att sprätta och deras golvströ fyllde snabbt vattenbehållaren. I ett fick man byta vatten åt dem. Sen gick jag över till vattenbehållare för gnagare. Till en början var jag orolig för att kycklingarna inte skulle fatta galoppen, men med årets kull litade jag på att det skulle fungera och satte genast in vattenbehållaren. De tycks ha förstått genast och de vuxna hönsen dunkar också till behållaren allt emellanåt och visar exempel ”här skall man picka”. Nu när de är en månad gamla räcks de redan upp till de vuxnas vattenautomat.

När magen (krävan) är fylld med mat är det gott med vatten på.

Lever hönorna?

Jag har fått frågan om hönorna alls lever när det varit så tyst på bloggfronten. Visst lever de, men arbetslivet har krävt en oväntat stor del av mig och den misslyckade vinterruvningen tog litet musten ur mig. Nu lever vi ju i helt andra tider och också jag jobbar på distans och träffar just ingen. Det har blivit så märkligt tyst här sedan samhället kördes ner. Vårt ställe ligger precis under flygkorridoren västerifrån. Speciellt på morgnarna och eftermiddagarna har det varit en intensiv trafik. Nu är det helt stilla och luften fylls i stället av jublande fågelsång. En annan sak som har förändrats är tillströmningen av vandrare på våra skogsvägar. Tidigare mötte man sällan på hundpromenaden någon annan. Om man gjorde det var det oftast människor man sett flera gånger tidigare. Nu går här förbi helt okända personer som helt tydligt har hittat ett område att motionera på där det är glest mellan människorna.

Att vi verkligen lever i skogen visar mitt möte med älgen. Den stod och mumsade kvistar nere vid åkerkanten och lät sig välvilligt fotograferas. Däremot var det omöjligt att hinna ta en bild när Cora och jag mötte räven på vår eftermiddagslunk. Den blev lika förvånad som vi och slank sedan snabbt iväg.

I hönshuset piper fyra pigga kycklingar Petra/Peter, Pan, Demi och Moore. Det är självfallet Elvira som ruvat fram dem, denna gång med bistånd av Skrållan och Hedda som kläcktes i somras. Runt dem rör sig Poju och Silver, de tuppar som också hörde till sommarkullen. Jag har inte förmått mig att göra mig av med dem och de håller sig gärna på litet avstånd från Elvis. Nu får de då öva på att visa faderlig omsorg för Elvis ger blanka den i kycklingarna. Alla de andra hönorna ruggar så fjädrarna yr. Ägg har vi inte sett till på flera veckor så vi fick lov att köpa ägg på torget för att ha några till påsken.  

Opålitliga Lingon.

Puolukat som var så ivriga på att få ruva tillsammans med Elvira har visat sig mycket opålitliga. En morgon möttes jag vid dörren av två ivrigt tjattrande svarta hönor = Puolukat. De hade lämnat redet under nattens mörka timmar och Elvira hade inte kunnat rulla in äggen under sig. Jag höll tummarna för att kycklingarna kanske, kanske skulle klara sig trots att äggen kändes ganska kalla. Men så lyckligt gick det inte. En kyckling, som hade en underbar djup mörkgul färg, kläcktes på dag 23, men den dog följande dag. Av de andra blev det ingenting. Elvira ligger troget kvar och lingonen håller henne sällskap allt efter humör och lust. Emellanåt sover de hela natten uppe på pinnarna, eller så går de ut och förlustar sig med resten av flocken. Puolukka x 2 kläcktes i mars så kanske deras legära inställning till ruvandet beror på ungdomligt oförstånd. Nu ligger Elvira på några egna ägg, för hon måste ju få lön för sitt trogna arbete.

Den oförbätterliga värphönan Elvira.

 Elvira är verkligen en värphöna med stort V. Nu ligger hon på ägg igen. Hon hade en kull i mars och en kull i juli. Tidpunkten är usel, men hon ligger med känd envishet på sina ägg. Eller hennes är det ju inte, för vi har skaffat ägg av annan sort. Hon ligger på några lantrasägg och några aracuanblandningar. Precis som tidigare har hon sparkat ratat en del, som jag hittat nedkylda på golvet. Nu hoppas jag att hon håller resten under sig till det om en dryg vecka är dags för kläck. Elviras föredöme har lockat även systern Mustikka till ruvningsbädden. Hon var den olycksaliga hönan som i mars förlorade sin ena kyckling då Elvira helt skamlöst stal den av henne. Sällskap har de av Mustikkas ena dotter Puolukka. Det finns sammanlagt tre svarta hönor och eftersom jag endast med svårighet kan skilja dem åt heter de två yngre Puolukka (lingon). Lika som bär är de och i pluralis blir det då Puolukat. Emellanåt klämmer sig också Isabella och Regina ner i redet. Isabella är redan 4 år gammal så det är klent med värpandet, men varmt och skönt i redet.

Elvis övervakar Puolukoidens ruvning. Elvira som är vår enda buffärgade sträckte på benen när bilden togs.

Vi har tyvärr inte möjlighet att avskärma hönan som ruvar, vilket jag varmt rekommenderar. Om man bara har möjlighet att planera hönshuset så att det går att låta den ruvande hönan vara helt i fred är det bästa. Som vi nu har det introduceras kycklingarna genast de kan stå på egna ben för flocken och det har ju också sina fördelar. Hittills har den biten gått bra. Nu har vi visserligen litet tupptätt då jag inte förmått bestämma mig för vilken tupp jag skall behålla. Elvis, som är helt svart är huvudtuppen, men från sommaren har vi kvar Pärla (jag hoppades in i det längsta att det skulle vara en höna) och Poju.

Eftersom de dvärghönsen blir bara fler har vi fördubblat storleken på deras utegård. Där har de flitigt rört sig också de dagar då det legat ett tunt lager av snö på marken. Eftersom dvärg kochin har fjädrar längs benen och ner på fötterna blir de ganska smutsiga för vått har det varit denna höst. Det har regnat och regnat och den enda som är glad över det är grundvattnet vars nivå förmodligen är ganska bra vid det här laget.

Orangeriets förlängning.

Just lagom innan vintern blev vi klara med orangeriets förlängning. Det gamla växthuset från 1950-talet var ursprungligen ca 200 kvm och dess stomme av järn står fortfarande stadigt kvar. Det är klart att det utöver orangeriet på ca 70 kvm också måste byggasnågot annat. Ett hönshus har varit mitt stående förslag, men det har varje gång ratats. Nu blev det i stället en tillbyggnad där man t.ex. kan förvara krukor och annat nyttigt. Det är inte precis som om vi skulle lida brist av förvaringsutrymmen på gården. Snarare finns det övernog av dem. Förunderligt snabbt tenderar de att fyllas med allehanda nödvändigheter.

Tegelstenarna är återanvända liksom även takteglen. Vi har på tomten hittat massor av taktegel, alla prydligt travade i högar som under årens lopp täckts av mossa. Till höger ses en bit av orangeriet.

Dörren, som visat sig vara rätt sned, togs från den gamla bastun som står i ett hörn av tomten och med åren har börjat luta betänkligt. Det gäller att rädda det som räddas kan.

Hyllorna är gamla plankor från den inrasade ladan som fick ersättas med ett garage.