Hjortar i trädgården.

Det har sina sidor, det här att bo på landet. Åtminstone om man helt snålt vill hålla på sina egna odlingar och inte dela dem med skogens vilda djur. Och det vill man ju, hålla dem för sig själv. Jag har tidigare klagat över sorkar i rabatten och nu är det hjortarna som är föremål för mina klagomål. Just nu tycks det vimla av hjortar och rådjur i våra trakter. Man ser dem dagligen och överallt. Speciellt flitigt verkar de röra sig över fältet som ligger nedanom orangeriet. Havren är tröskad och nu äter de spillsäd. Innan tröskan hade gjort sitt såg det ganska roligt ut när bara ett par, eller flera, hjortöron stack upp i havren. Nu ser man dem helt och hållet och i orangeriet har man en ganska bra utsikt över deras förehavanden.

Mera spännande än hjortar är ändå älgarna. Några dagar hade vi en älg som lugnt strosade runt på de stora jordgubbsodlingarna och förmodligen betade av plantorna. En eftermiddag fick jag på min hundpromenad uppleva hur två relativt unga älgtjurar stod och brottades lekfullt med varandra. De var så upptagna av varandra att det tog en lång stund innan de märkte att de hade publik. Sådana iakttagelser är verkligen spännande, men hjortar i trädgården – nej tack.

Vår köksträdgård är omgärdad med ett stängsel på ca 120 cm. Det håller både hjortar och harar utanför, bara sorkarna härjar där hej vilt. Den övriga delen av tomten har alla som vill tillgång till. Ogenerat strövar hjortarna över backen. Hararna mumsar tulpaner och buskar och lämnar efter sig underbara lortar som hundarna formligen dammsuger upp. Men varför hjortarna, som har tillgång till hela skogen och alla träd där, envisas med att skrubba sina huvuden mot våra ädelträd begriper jag inte. Ger barken ifrån sig någon speciellt bra doft eller ger själva trädet ett annat motstånd än en simpel skogsbjörk eller strandal? Varför kan de inte, om det skall vara ett ädelträd, välja vår plommondunge som hotar ta över hela backen med sina rotskott? Jag skulle inget ha emot att de tog livet av de träden. Se här ett ämne för en pro gradu avhandling, om det inte tidigare undersökts.

Så här vill jag inte att hjortarna skall behandla mina träd.

När vi flyttade hit fanns det strumpbyxor med människohår bundna vid diverse träd. I ladugården hittade jag en hel plastkass fylld av hår. Om det är något jag har svårt med så är det håravfall, så det kastade jag bums bas bort. Nu har jag funnit ett nytt tips – fårull. På en av gårdarna jag besökte under den åländska skördemarknaden fick man plocka åt sig ull som skulle läggas ut i trädgården för att hålla bort hjortdjur. Ännu har jag inte prövat. Jag har däremot tidigare använt ull som täckmaterial. Det fungerade helt bra och kråkorna var också glada. Den använde ullen i sitt bobygge. Förmodligen har kråkungar aldrig legat så bekvämt som det året.