Monstergurkor.

I år har det varit si och så med skörden. Jag skall väl inte klaga eftersom den ekonomiska förlusten är försumbar. Mycket värre har bönderna det. I fjol regnade skörden bort och i år har den torkat bort. Torrt har det ju varit, jag orkade helt enkelt inte släpa på vattenkannor i den mängd som skulle ha behövts för en rimlig skörd. Potatis har vi fått, men ärterna torkade så fullständigt att man nu kan blötlägga dem direkt för en god soppa.

I växthuset har jag däremot troget vattnat. Vi har i år haft en gurksort som varit mycket taggiga. Ju mindre desto taggigare. Det verkar som om taggarna skulle slätas ut något när gurkan växt sig stor. Och stora har det blivit, väldiga. Jag misstänker att just den här gurkan inspirerade i forna dagar till den behändiga spikklubban som man kunde slå i huvudet på sin fiende. Eller så var det helt enkelt de här gurkorna som var vapnen i det så kallade klubbekriget.

De gurkor som inte hängt rakt upp och ner har slingrat sig som forntida vidunder längs marken. Genom att de blivit så stora har deras kärnhus också vuxit, men dem äter hönorna begärligt upp.

Om gurkorna har vuxit och i rask takt blivit "mogna" så har tomaterna satt vårt tålamod på prov. De har ju fått sol och värme, men det visade sig att just värmen eller snarare hettan stannar upp mognadsprocessen.

I veckor hängde det tomatklasar som nästan var färdiga, men först nu när det blivit betydligt svalare har de äntligen mognat. Just den här sorten var ändå inte speciellt god. Däremot tycker vi mycket om Tigrella, som har ett lite randigt skal.

Min favorit den gula Dansk export gick inte att få i år, men vi har provat på en sort som hette något med choklad, små och bruna och mycket goda.

 

Mycket tveksam är jag till de nästan svarta tomaterna. Kan de heta Black cherry? De är fortfarande stenhårda och jag undrar om vi får vänta till jul innan de blir ätbara.