Höken på taket.

Knappt hade jag tänkt tanken att vi i år förskonats från besök av höken innan det dök upp en. Den första gången, eller det första gången jag var medveten om vad som skedde, satt jag inne och råkade kasta en blick mot hönsgården. Där på taket satt en hök! Fick bråttom ut för att jaga iväg den. Dvärghönsen hade alla flytt in i hönshuset, medan tyrnävähönsen stod och tryckte i en vrå av hönsgården. Det är litet jobbigt att gömma sig nu när alla blad är borta.

När jag kommer med eftermiddagsmaten brukar en del av dvärghönsen gå ut, detta trots att de ju ser mig varje dag och vet att jag inte utgör något större hot. Hos de stora hönorna får man närmast se efter var man placerar sina fötter, så ivrigt trängs de runt en när man kommer med mat. 

Så igår när jag kom med maten pilade några dvärghöns ut ledda av ungtupparna Pan och Demi. Sen utbröt ett förfärligt kackel och alla kom instörtande och trängde ihop sig under bajsbrädan. Elvis som väntat på maten stack ut huvudet för att se vilken fara som hotade och började genast högljutt larma. Jag blev ju tvungen att gå ut och se efter vad det var som skrämde dem så. Där satt höken igen. Nu kan den inte komma in till dvärghönsens gård, men det kan ju inte de veta. 

Elvis

Hos tyrnävähönsen höll Hjalmar igång ett fasligt larmande allt medan hönorna stod hoptryckta bakom honom och gav ifrån sig ett svagt ”krrrr”. Plötsligt kom Ellen inrusande, hon hade väl inte hunnit med i svängarna och gömt sig någonstans i hönsgården. Hjalmar verkade inte alls intresserad av locka sina hönor till matbordet. Anastasia tyckte då med ungdomligt mod att serveras det mat gäller det att ta för sig. Först efter en stund blåstes faran över och lugnet lade sig igen.

Yr som en höna.

 

Lortig som en gris, hungrig som en varg och yr som en höna är välkända talesätt. Vargen är säkert ofta hungrig, det tvivlar jag inte på. Grisen är egentligen inte ett lortigt djur, men njuter av att få böka runt i marken och vem blir inte lortig av det. Nu har man ju kommit till att barn för att hålla sig friska borde böka mer i jorden, så det är inget fel med att böka. Yr som en höna? Ibland kan nog mina hönor verka helt yra i bollen, men oftast reagerar de ju helt riktigt. Det gäller att vara snabb i vändningen när höken anfaller. Att kackla upprört och springa omkring är också naturligt när grannens katt går förbi, men varför blir de helt till sig när jag passerar med en skottkärra?

Tamhönans historia började för omkring 7000–4000 år sedan i sydost Asien. Till en början hade man höns för olika religiösa ändamål och i tävlingssyfte (stridstuppar). Tamhönan spred sig långsamt med ungefär en kilometer per år. I Persien höll man sig med höns redan 500 år före vår tideräkning. Till Europa kom tamhönan under de första århundradena av vår tideräkning. I Finland och förmodligen även Sverige för riket var då ännu ett och helt, hade man ännu under 1700-talet hönor främst på slott och större herresäten. Där utgjorde hönorna snarare ett pittoreskt inslag i gårdsbilden än bidrog till hushållet.

Forskare vid Linköpings universitet har kommit till att våra tamhöns har mindre hjärnor än de vilda djungelhönsen. Forskare har fött upp vilda djungelhönor och under tio generationer valt ut de tamaste för fortsatt avel. Som jämförelsegrupp hade de hönor som var mest rädda för människor. Ett oväntat resultat av forskningen var att de tamaste hade mindre hjärnor, speciellt hjärnstammen där en primitiv del som har med stressreaktion att göra, i förhållande till sin kroppsstorlek. Genom olika test kom man till att den tamare gruppen hade lättare för att vänja sig vid olika sorters stressmoment. Just det att det hos djungelhönsen fanns individer som lättare blev tama hade förstås en stor betydelse för att tamhönan skulle utvecklas. Nästa gång hönsen yr i väg kan man glädja sig åt att det ändå är långt från sitt ursprung, djungelhönan.

Gerda och Ester har börjat värpa och får sova bredvid Hjalmar.

Nu funderar jag hur det står till med mina Tyrnävä-höns hjärnor. De är väldigt orädda och mycket nyfikna. När jag jobbat i hönsgården med att täppa till håligheter in under huset kommer de tätt intill och följer intresserat med ens små bemödanden. Speciellt Signe är oerhört nyfiken och kan picka i en med ett ”hallååå, jag är också här”. Den här stammen beskrivs också i allmänt som oerhört tama.

Hur är det med hundens hjärna i jämförelse med vargens? Här måste ha skett stora förändringar över tid. Jaktlabradoren med sin stora vilja att tjäna och behaga människan är långt från sin vilda broder. Jag tycker mig ha läst något om att människan i tidernas begynnelse valde ut valpar som inte hade något emot mänsklig kontakt.

Höstarbete.

 

Nu är hösten verkligen här efter en lång och varm september. I morse meddelade jag när jag tände hos hönsen att idag regnar det inte. När jag kom ut från hönshuset kunde jag konstatera att nej, det regnade inte, det snöade.

Hösten innebär också återkommande sysslor. De pelargoner som inte mera blommar har får flytta till ladugården i vinterförvar. Trädgårdsmöblerna har ställts undan, båtarna är upptagna. Jag har tvättat bikupornas lådor och sorterat de ramar som skall sparas för nästa säsong.

Till de jobbigaste sysslorna hör att kratta. Egentligen får löven gärna för min del ligga kvar på marken och småningom förmultna, men lönnlöven bildar så kompakta mattor att de måste krattas bort för att inte helt förstöra gräset. Nu har jag inspirerats till att samla löven i stora säckar för att under vinterns lopp bre ut dem i hönshusen. Jag har varit skeptisk med det där med plastsäckar, men på olika diskussionsforum bedyrar man att löven inte börjar mögla. Försöka kan man alltid för löven skall ju ändå samlas ihop och jag vet att om det bara lyckas bli hönorna jätteglada över att få krafsa runt bland dem. En del av löven skall läggas runt vinrankorna i orangeriet. Det skyddar rötterna bl.a. från tidig uttorkning då vårens solstrålar börjar värma igen. Den ena vinrankan som växer ute har fått nytt skydd för den (nuförtiden) ständigt pinande blåsten.

Två lastpallar bildar skydd för vinrankan.

En del av löven har hamnat på komposten där jag gjorde ett överraskande fynd. Där växte i september en mycket stor och kraftig tomatplanta. I något skede har vi kastat det vi rensat bort i orangeriet på komposten och så har ett tomatfrö börjat gro. Nu har den ju säckat ihop, men fin var den så länge värmen räckte till. 

På komposten blommade en tomatplanta sent i september.

Vi har för övrigt i år experimenterat med egna frön. Det vill säga det var frön från en ovanligt god tomatsort inköpt på Lidl. Nu blir ju resultatet av en sådan odling inte precis det samma som modertomaten, men vi hade faktiskt tur och de var urgoda. Nu har vi lagt undan litet frön för nästa år så får vi se vad det sen blir. Vi har enats om att nästa år skall det inte bli fullt så många busktomatplantor. Vi konsumerar hellre större tomater. Jättestora blev tomatsorten Black Russian. Det lär vara en kulturarvssort och som namnet säger från Ryssland. Faktiskt blev frukterna så stora att 11-åringen undrade om det verkligen var en tomat jag gav honom när han behövde en till matlagningen. En annan sort vi gärna odlat är Dansk export, med gula tomater. Men nu är det långt tills nästa odlingssäsong och man kan bara planera för den.

Tomaten från Lidl gav stora saftiga frukter.

Hönsgårds nytt.

 

I somras fyllde vår äldsta dvärgkochin-höna, Isabella, fem år.  Hon hörde till de allra första som jag köpte. Egentligen hade jag inte tänkt ta henne, men hon hade mobbats av de andra och mest fått sitta högt uppe under taket. Hos oss blev hon en av flocken och trivdes bra med de andra. Ännu i somras lade hon något enstaka ägg. Mycket rörde hon sig i par med Regina, den enda som är kvar av vår första kull med kycklingar. En dag i förra veckan satt Isabella i luckan ut till hönsgården och följde med vad de andra gjorde där ute. Du ser trött ut, så jag åt henne när jag passerade. Då visste jag inte hur rätt jag hade, för följande dag hittade jag henne död på den mest undanskymda platsen i hönshuset. På något sätt kändes det bra att hon dragit sig undan för att dö i stillhet i stället för att ligga där bland alla de andra.

Här är Isabella t.v. i sin krafts dagar där hon ruvar med Margareta och Snövit.

Nån dag senare upptäckte jag att Tyrnävä-hönan Marjatta haltade. Hon gick inte heller ut utan höll sig inomhus tillsammans med Ellen som trivs bra inne. Följde med det någon dag och kunde konstatera att hon inte ville stöda på det ena benet. Det är bara sorg och bedrövelse med hönsen tänkte jag då. En kväll plockade jag ner henne från sovpinnen och tog in henne för att undersöka benet litet närmare. Tvättade foten för att se om det eventuellt var något under foten som besvärade henne, men det verkade helt okej. Däremot var hon inte helt glad över att bli undersökt högre upp. Innan undersökningen hade jag läst på om höns och smärtstillande medel. Jag är ingen vän av att krampaktigt hålla liv i sjuka höns och än mindre av att ge dem antibiotika. Men visst vill ju även jag hellre se en frisk höna än att tvingas nacka den. Så jag gav henne litet Metacam som blivit över då Cora i somras fick sin klo opererad. Det kan jag säga, det är inte lätt att medan man har en höna i famnen försöka dosera medicinen i en minimal spruta och sen öppna näbben för att ge henne dosen. Slutligen var det fixat och jag förde henne tillbaks till hönshuset där jag förmodar att hon berättade skräckhistorier för de andra om vad hon upplevt. Följande morgon när jag kom in i hönshuset satt alla ännu på pinnarna så jag lyfte ner Marjatta. Antingen hon valde att ta stegen ner eller flyga ner skulle det belasta benet. Två dagar senare var hon helt som vanligt. Inget linkande, hon gick ut och allt var frid och fröjd. Nu tror jag ju att hon säkert blivit bra utan min insats, men å andra sidan kan man inte bara passivt se på hur en höna haltar omkring.

Med friskt ben trivs Marjatta ute igen. I vintergården finns det ännu en hel del grönt att krafsa runt i.

Tvestjärtar i kupan.

 

Av en god vän fick jag nyligen en bok som heter Handledning i praktisk biskötsel skriven av J.W. Lewerén. Trots att den är tryckt 1913 verkar det mesta vara hur aktuellt som helst. En del av de goda råden kanske ändå inte är helt dagsaktuella. Som t.ex. den om tvestjärten. När jag öppnar mina kupor ser jag ibland tvestjärtar som hastigt slinker iväg. Nu vet jag hur de skall bekämpas. Man lägger gamla utslitna skor vid kuporna! Dit in kryper tvestjärtarna på natten och så kan man enkelt göra sig av med dem. Om skorna lockar för att de utgör ett mörkt gömsle eller om den goda doften av välanvända skor utgör en lockelse framgick inte.

Om röveri under våren ger Lewerén följande råd: För att afhålla ens egna bin från att under de första flygdagarna om våren ofreda hvarandra, gifver man dem på ett soligt ställe, 40 à 50 meter framför biståndet, hvete- eller ärtmjöl. Detta tömmes i ett par tomma kakors celler och några celler fyllas med honungs- eller sockervatten, som ditlockar bina. Sen är det meningen att bina skall före hem mjölet. Eftersom de hålls strängt sysselsatta med det glömmer de bort röveriet.

Tydligen har jag inte heller varit riktigt på alerten när det gäller reningsflykten som hos oss ofta infaller i februari. På frusen snö lär bina inte stelna, vilket de alltså gör på nyfallen. Därför skall marken framför kupan beströs med hackelse, torvströ eller gamla mattor. Jag tycker nog att mina bin stelnat också på frusen snö, men vem vet kanske mattor gör susen.

Det här året var litet knepigt för bina. Först var det kallt i maj och samhällena kom trögt igång. Sen blev det väldigt varmt i juni och i juli var draget ganska magert. På en del ställen har man fått en normal skörd, medan den på andra varit helt usel. Vi fick hälften av vad vi fick i fjol. Uppenbarligen har pollinerarna ändå gjort sitt för det har funnits otroliga mängder blåbär, 11-åringen plockade 30 liter. Också hallon har det funnits mycket av. Däremot är det litet sämre ställt med lingonskörden, men det tror jag mera beror på kalhygge av ”mina” lingonmarker. Inte bara lingonen strök med nedtrampade av stora skogsmaskiner utan framför allt mina fina kantarellställen.

Litet bo jag sätta vill.

 

Litet bo jag sätta vill

Gård med trädgårdstäppa till

Liten åker till att grava

Vill jag uppå landet hava

Huset utan vank och brist

Fyra rum och förstukvist

skaldade poeten Elias Sehlstedt (1808–1874). Dikten kunde bra stämma in på mig själv, men nu hade jag faktiskt fåglar i åtanke. Eftersom jag jobbade på distans hela våren hade jag möjlighet att följa med fåglarnas bestyr på ett helt annat sätt än tidigare. Jag tror jag aldrig upptäckt så många fågelbon på vår gård som i år.

Det finns bon och så finns det bon. Somliga rafsar bara ihop litet kvistar och är nöjda med det. Andra bemödar sig verkligen och lägger ner tid på sitt bygge. Själv tycker jag att svalornas byggen ser så fina och durabla ut. Deras kvitter hör verkligen sommaren till. 

Trastar kan också bygga väldigt fina bon och gömma dem på de finurligaste ställen. 

Det här boet fanns väl gömt i en gran, omsorgsfullt och vackert byggt.

I år måste vi ändå ha haft besök av ett ungt och ganska så slarvigt koltrastpar. Först satte de igång med ett bygge på en vägglampa. Jag upptäckte det för att där plötsligt hängde ner något underligt skräp. 

Mindre lyckad boplats.

Nå, det misslyckades ju. Sen en dag undrade jag varför H. hade skräpat ner så på kökstrappan med mossa och diverse annat naturmaterial. Han påstod sig visserligen vara helt oskyldig, men jag hade mina misstankar. När jag så hittade en hög med liknande skräp nedanför ett fönster förstod jag att höja blicken och då såg jag att en koltrast byggt bo på den planka som liksom ett litet tak finns ovanför fönstret. Inte världens bästa plats för underlaget sluttade utåt. Därför hade det påbörjade boet rasat ner vid köksdörren. Den här gången hölls boet på plats. 

Litet vanskligt att bygga på det sluttande planet.

Vad tänkte den här bobyggaren på. Den har valt två ca 1 meter långa störar som stod lutade mot garageväggen. Hur öppet och hur osäkert som helst, men fint ombonat med ull att ligga på. Av spåren att döma blev det också ungar.

Min jättepumpa.

 Nu är det bråda tider när allt det man med kärlek och ömhet sått och vårdat skall skördas. I år har jag bl.a. satsat på jättepumpor. Inspirerad av engelska TV-serier där de i små gemytliga landsbyar mellan morden ställer till med grönsaks- och blomutställningar tänkte jag få fram vår bys finaste jättepumpa. Beställde en påse med frön. Det visade sig vara fem stycken, varva fyra grodde. Efter att de fått växa till sig inne tills de hade 4-5 blad var de färdiga för utplantering. Jag hade gjort en blandning av mull, gamla löv och hästgödsel och där planterade jag mina fyra små pumpaplantor. Egentligen skulle de väl härdas och bäras ut på morgonen och in på kvällen, men det hoppade jag över. Till en början hade de väv över sig som skydd både mot köld och solens strålar.

Här ligger pumpan och växer nästan så man hör det.

Familjen häpnade över hur mors pumpor spred sina revor över ett allt större område. De som ansvarade för gräsklippningen hade stränga order att göra stora lovar kring odlingen. Missade litet att de under växtperioden skall gödslas en gång i veckan. Däremot gick det inte att ta miste på att vatten skulle de ha. Slarvade man med det började bladen sloka. Läste att de kunde behöva 10 liter per vecka. Det var båg, tio liter per dag var närmare sanningen. Därför togs varje regndag emot med jubel – inget släpande med vattenkannor.

En del av pumpskörden.

Sist och slutligen blev det en jättepumpa, som väger närmare 23 kg. Den skall 10-åringen få gröpa ur till Halloween. Jag föreslog att hennes lillebror kunde flytta in i pumpan sen så stor verkar den vara. De övriga 10 pumporna blev mindre ”bara” 7-10 kg. Några skall också de användas till Halloween. De andra blir pumpsoppa eller kanske paj. Mos förslog någon, men där är jag inte riktigt på det klara med när det används. I stället för potatismos kanske. Hönorna kan säkert picka rent en del av skalen. Just nu har vi dem inomhus där de får mogna till sig. De finns litet överallt så man kan säga att vi bor i ett pumphus.

Till sist undrar jag vem som hade sitt finger med i spelet när den här tomaten utvecklades.