Sandbad.

Den här tiden på året har hönsen ganska tråkigt då de för det mesta måste hålla sig inomhus. Endast några dagar har vi haft så pass varmt att åtminstone dvärg kochina har velat gå ut. Därför är det viktigt att de har ett ordentligt sandbad där de kan vårda fjärdedräkten. Sand behöver badet förstås inte innehålla, det kan lika väl vara mull och litet aska. I år har mina fått bada i den allra finaste badstrandssanden. Sedan barnsben har jag fått höra att marken vi odlat på varit så lerig. Och det är den, man behöver inte alls gräva djupt förrän man kommer till ett hårt lager lera. Det är gammalt havsbotten. Därför blev jag i våras mycket förvånad när det plötsligt dök upp den finaste sanden när elbolaget beslöt sig för att elledningarna som gick över våra marker skulle grävas ner. Varifrån hade den sanden kommit? Det visade sig att där vår köksträdgård ligger där finns det lera, men börjar man gräva hundra meter längre bort ner i backen stöter man på fin sand. Så fin sand kan man ju inte låta gå till spillo. Därför fyllde jag i höstas flera ämbar med sand som grävmaskinen grävt upp för att använda i hönshuset. Nu var jag litet sent ute och det hade regnat rejält under hösten, sanden var därför väldigt fuktig. Nu har den stått i vårt badrum och torkat, bara galna hönsmadammer kan syssla med sådant. Hittills har inte de övriga i hushållet knorrat över den underliga lagringsplatsen.

I hönshuset gav Elvira till allmän förvåning upp ruvandet redan före jul. I början hade hon svårt att ge sig om hon upptäckte att någon annan värpt, då var hon genast där och lade sig på äggen. Det kunde gå rätt vilt till om ytterligare någon skulle värpa, naturligtvis vill de alla trängas i samma rede, äggen skramlade omkring när Elvira makade på sig. Matti-Matilda som kläcktes i våras har också börjat värpa. Tuppen tycks ha ett speciellt öga till henne för jag har flere gånger sett honom ligga i redet tillsammans med henne. Det ser mycket rart ut. Bland de hemtrevligaste ljuden som finns är förresten hönsens småprat när jag på morgonen satt ner deras matbyttor. De pickar ivrigt under ett stilla kuttrande, medan jag städar undan nattens lämningar.

Hos dvärghönorna bytte vi fönster i höstas. De hade tidigare ett enkelt fönster plus ett genomskinligt plexiglas. Nu tog vi bort plexit och satte i stället in ett innerfönster som var överlopps i ladugården. Det har haft en stor betydelse för värmehållningen. När det blir varmt igen skall vi nog byta det andra fönstret de har på samma sätt.

Kycklingar till jul?

 Mitt svar på rubrikens fråga är nej tack. Vi har bitande kallt här. Igår kväll var det -18, men i morse ”bara” -12. En tråkig nordlig vind gör att det känns ännu kallare. Nu gäller det att hålla ett öga på värmen hos hönsen. I natt hade vattnet frusit hos de små. Igår kokade jag en god gröt åt dem, men små spagettin, havregryn, ägg och ärter. Tyrnävähönsen kastade sig över det och åt med god aptit, med dvärghönsen ställde sig mycket skeptiskt till serveringen. Småningom gick det nog ner hos dem också.

Hjalmar visar åt hönorna hur man skall vifta med vingarna för att komma ner från pinnarna.

Signe som fick en kyckling i somras gjorde redan tidigt på hösten ett nytt försök. Jag tyckte inte att det var en god idé med fler kycklingar mitt under ruggningsperioden och oväntat lätt gav hon upp efter att jag envist hade plockat bort äggen. För någon vecka sedan började hon igen ruva, men än mindre vill jag ha kycklingar vid juletid, när det kan vara hur kallt som helst. Lika lätt fogade hon sig i sitt öde även denna gång. Men det gäller ju nog att hålla sig på god fot med henne, eftersom hon tycks vara den enda av lantrashönorna som överhuvudtaget är intresserad av att ruva. Elvira ruggade först, började sedan småningom värpa, men bara några gånger innan hon lade sig till rätta i redet. Hon är envis som den, så att få henne att sluta ruva är verkligen en kamp. Jag ber båda två att återkomma på vårsidan.

Nu när det är så här kallt är luckorna in stängda och tillvaron blir ju ganska trist och enahanda när hönorna inte kan gå ut. Det är inte bara frågan om att inte kunna, de vill inte heller gå ut. Då är det bra med olika ställningar där de kan sitta på dagen, ett kålhuvud att hacka på eller som idag då de fick resterna av pumpan vi åt till lunch. Det skalet håller dem sysselsatta medan de pickar det helt rent.

Nu sänker sig mörkret över oss.

Hela senaste vecka gick jag varje morgon redan kl. 7 på morgonen ut med Cora. Det som såg ut som beckmörker när man tittade ut var inte alls såå mörkt när man väl kom ut. Men nog var det mörkt den tiden, vilket förstärktes av att vi bor vid en väg utan gatubelysning. Jag tycker det är riktigt vilsamt att gå ute i mörkret och tystnaden. Så länge folk inte kör med vinterdäck hörs inte heller de stora trafiklederna så tydligt och den tiden på morgonen har den värsta rusningen inte ännu kommit i gång. Nu har vi än en gång övergått till vintertid och vips blev det ljusare morgonen. När vi dessutom har haft en ovanligt varm höst har det varit riktigt skönt.

Där jag njuter av skymning och mörker där vantrivs grannen som bor ca 500 meter från oss. De har närmare 40 (!) utelampor som lyser nästan dygnet runt. Man skulle tro att det är frågan om ett litet flygfält. Det är inte tu tal om att det är en sorts ljusförorening. När man passerar dem är det lätt hänt att man blir fullständigt bländad och då har de ändå inte ännu fått ut sina juldekorationer.

De allra flesta individer på jorden behöver självfallet ljus i en eller annan form. Ljuset styr fysiologiska processer såsom hormoncykler och dygnsrytm. För mycket ljus kan ändå ha negativa effekter för både människor och djur. Nattaktiva djur som de flesta däggdjur, groddjur och t.ex. fladdermöss är beroende av mörker eller bara ett svagt ljus för att överleva. Lätt är det för mig att säga att vi skall leva utan massor av utebelysning, för jag rör mig sällan ute i mörkret annat än då med hunden. Men litet kan man ju tänka efter, därmed inte sagt att jag inte snart skall sätta upp några ljusslingor vid ytterdörren. För det är ju trots allt ganska mysigt med litet ljus i mörkret.

Rå honung, vad är det?

Jag stötte på en bekant som berättade att hon hade köpt en burk rå honung. Jag undrade vad hon menade med den benämningen och fick förklaringen att honungen inte hade hettats upp, inte heller hade man tillsatt socker i den. Jag utbrast att ingen i Finland säljer upphettad honung, inte heller tillsätter man socker. Enligt EU-bestämmelser får man inte kalla produkten honung om man ändrat på sammansättningen, det vill säga tagit bort något eller tillsatt något, t.ex. socker. Honungen i sig är söt nog och behöver verkligen inget tillsatsämne.

Termen rå honung kommer från USA där det är vanligt att man pastöriserar, det vill säga snabbt hettar upp, honungen för att ta kål på diverse mikroorganismer och göra honungen helt flytande. Samtidigt förstör man många av de goda egenskaper som honung har. I Finland har Livsmedelsverket Evira slagit fast att man inte får saluföra något under namnet rå honung. En orsak var att benämningen rå honung inte ingår i förordningen om honung. Man kan ju också konstatera att termen är vilseledande och snarast ett marknadsföringstrick.

I Finland menar man med rå honung den honung som bina inte ännu har täckt med vax därför att den är för fuktig. Det är med andra ord honung som även bina tycker är rå och inte ännu klar för längre tids lagring. Slungar man sådan honung kommer den inte att hålla så länge som täckt honung. I Sverige kallar man uppenbarligen nyslungad, men inte filtrerad honung för rå honung, vilket kan leda till ytterligare begreppsförvirring. Så gott som alla biodlare silar eller filtrerar sin honung. Det här görs för att få bort vaxbitar och annat skräp som kan ramla ner i honungen när man slungar den. Det betyder inte att konsistensen på själva honungen på något sätt skulle förändras. Om man har en småskalig biodling är filtreringen sannolikt inte lika noggrann som hos större producenter, mycket beroende på att man inte har tillgång till samma slags maskiner. Vi slungar för hand och silarna vi använder är två, en med grövre hål och en med finare, i metall. Överhuvudtaget är ju biodling ett hantverk där man månar om att producenterna, det vill säga bina, skall ha det så bra som möjligt.

Stackars Carmen

 

Ibland går det verkligen inte som på Strömsö. Vi packade sent en kväll ihop hönsen i sina transportburar för att flytta dem till vintervistet. Vi gör det i allmänhet när det blivit mörkt för att det då är lättare att lyfta dem från pinnarna. H. stod inne i hönshuset och stuvade dem i burar och därefter bar jag bur efter bur till bilen. Nu råkade sig så att en av burarna inte var tillräckligt noggrant stängd. Luckan öppnade sig och ut störtade en höna. Tack och lov hann jag blixtsnabbt slå fast luckan så att inte allesammans lyckades fly. Den som rymde var som uppslukad av mörkret. H. åkte iväg med sin hönslast och jag blev med Cora ännu en natt på landet i hopp om att hönan skulle dyka upp följande dag.

Här råder ännu frid och fröjd. Sandbad där H. trodde det skulle växa nytt gräs.

På morgonen syntes ingen höna till. Jag lockade och krälade runt i bär- och rosenbuskar. Letade under alla hus som en liten höna kunde rymmas under. Ingenting! Så kom Cora ut och plötsligt fick hon sniff av någonting i syrenbersån, som jag helt hade förbisett. När jag såg hennes svans vifta visste jag att nu doftar det fågel. Tyvärr fanns där bara en hög med fjädrar. Räven, som jag sett redan i början av sommaren, hade fått sig ett skrovmål. Egentligen tycker jag att det är bättre så än att hon länge ensam skulle ha strövat runt i skogen. Bedrövad blev jag dock när jag insåg att det var Carmen som varit så frihetsälskande. Hon hör till dem som kläcktes vid årsskiftet. Som 12-åringen uttryckte det ”hon som alltid var så pigg och glad”. När hon såg mig ute kom hon alltid rusande över gräsmattan i hopp om något gott. Extra besvärligt var det att gå med mat till hönsgården när hönsen på eftermiddagen skulle inom lås och bom, för Carmen gick alltid precis framför mina fötter och risken var stora att jag skulle snava över henne. Nu sörjer jag henne.

Mängder av bärfisar.

 

I år tycks det finnas ovanligt mycket bärfisar. De heter faktiskt så och både luktar och smakar verkligt äckligt. De härjar runt på mina rödvinsbärbuskar och är förmodligen anledningen till att bärklasarna ser medtagna ut och är delvis förtvinade, de kan nämligen både suga vätska från olika växter och från bär. Eftersom skörden ser så klen ut har jag tänkt plocka bara åt hönsen, men det är inte roligt när man inser att nu tog jag tag i en bärfis och känner den vidriga lukten. De sprutar ut en vätska för att mota bort rovdjur, i detta fall mig, och den vätskan innehåller små mängder cyanider.

Överhuvudtaget tycker jag att det i år funnits massor av skadeinsekter. De har härjat vilt bland mina krusbärsbuskar och en svartvinbärsbuske ser helt förstörd ut, kanske samma bärfis är syndaren också i det fallet. Många har fått se sina äppelträd angripna, men våra förskonades från försommarens angrepp. Däremot har äpplena, de små som nu mognat, mask. Hunden äter dem med glädje och också hönsen får av dem. Jag funderar på att riva en del och frysa dem för att under vintern ha något extra åt hönsen.

Då jag kokade svartvinbärssaft tog jag vara på bären som ju var helt tömda på saft och frös in dem i portionspåsar. Först hade jag provat med att ge en liten portion åt hönsen för att se om de skulle äta av det. Efter att misstänksamt först ha synat sin måltid slukade hönsen det, så visst lönar det sig att frysa in resterna. Det är ju dessutom så lätt att sleva upp det ur saftmajan.

Påverkar hettan ruvningen?

 

Vilken sommar vi har! Sol, sol vareviga dag, inte en tillstymmelse till regn. I år har man verkligen kunnat tala om en stekande sol. Hunden har legat utsträckt i hela sin längd och försökt svalka sig så gott det har gått. Hett ute, hett inne. Just nu har vi nåtts av svalare väder, men det lär bara vara tillfälligt. Mot slutet av veckan skall det bli varmare igen.

I trädgården växer allt så det knakar, men så har jag också vattnat kopiösa mängder. Däremot har det gått sämre hos hönsen. Signes ägg visade sig vara obefruktade så jag bytte ut dem mot nya, men misstänker att också de är obefruktade. Jag tycker det är konstigt för hon ruvade ju framgångsrikt fram kycklingar vid årsskiftet. Kan hettan påverka befruktningen? Hos dvärghönorna har tre hönor med superruvaren Elvira i spetsen haft kimpparuvning och med nästan lika klent resultat. Ett ägg envisades de med att sparka ut ur redet så det fick jag lov att plocka bort. Två ägg försvann spårlöst. Jag undrar om inte de var obefruktade och kanske gick sönder varpå hönorna åt upp hela härligheten. Men i veckan hade det en dag kläckts en liten kyckling. Jag hittade den tillsammans med Elvira ute i hönsgården. Hon hade gått ut för att sträcka på benen, bajsa och kanske äta litet. Kycklingen hade följt efter och sprang förtvivlat efter sin mor. Jag vet inte hur länge de hade varit ute i hettan, men säkert någon timme. När jag hade fått in dem i hönshuset igen var den lilla kycklingen helt slut och låg stilla med slutna ögon. Jag befarade det värsta, men efter att ha vilat ut under Elvira var den följande dag hur pigg som helst. Det sista ägget i redet hade ett hål och när jag tittade närmare låg det en död kyckling i ägget. Så ingen lyckad ruvning här heller. Jag undrar om hettan gjorde att det blev onormalt hett under hönan. Svar på frågan har jag inte lyckats hitta, men om det nästa gång blir en bra kull, kan man ju anta att hettan hade någonting med saken att göra.