Skördetider

Det råder alla tiders värmebölja. Man kan bara pusta och göra ingenting. Redan en tid har vi i alla fall kunnat plocka kantareller. Den svåra hettan har förstås gjort att svamparna inte växer så mycket. Plötsliga åskregn under de senaste dagarna har i alla fall hjälpt upp situationen. En dag kom det 5 mm regn på en kvart och för några dagar sedan 10 mm på en dryg timme. De kantareller jag plockade idag var av helt okej storlek. Min gamla faster brukade säga att efter att man sett en kantarell växte den inte mera. Det ligger något i det. Man kan få syn på ett par små kantareller, återkomma efter ett par dagar och de är allt fortfarande lika små. Jag misstänker att kantareller har ett känsligt själsliv och drar sig undan efter att de upptäckts. Sopparna är mycket mer robusta. De skall plockas genast. Väntar man blir de bara fulla av mask.

Kantareller har ju den fördelen att de år efter år återkommer på samma platser, för att sedan plötsligt en dag inte alls finnas där mera. Det här gör dem lätta att plocka. Det har blivit populärt att träna hundar att hitta kantareller. Jag har tyckt att det är onödigt just för att man har sina speciella ställen där man vet att svamparna växer. En annan sak skulle det vara om man lärde upp hundarna att hitta murklor eller t.ex. stensvampar. Det borde ju också vara möjligt.

Cissi 1997-2006

Det är inte helt sant att jag inte haft nytta av hund i fråga om kantarellplockning. Före Melissa kom i huset hade vi en dalmatiner, Cissi. Det var världens glupskaste hund. Man kunde inte lämna någon mat framme utan att hon var där och åt upp det. Hon t.o.m. lyfte ner kastruller och fat, ibland med katastrofala följder, från diskbordet. Dalmatinern skrattar, speciellt när den blir ”generad” så att tänderna syns, vilket ser ganska lustigt ut. När Cissi kom från köket och svansade och skrattade väldigt då visste man att nu hade hon hittat på något fuffens. Hennes glupska läggning gjorde att hon började leta efter kantareller så fort hon märkte att det var någonting jag var intresserad av. Man såg genast när hon fått vittring på svamparna och då gällde det att skynda sig för hon nappade blixtsnabbt alla hattarna i egen mun. Så skall ju inte en riktig kantarellhund fungera. Hon unnade ingen annan mat, t.o.m. marsvinets hö kunde gå ner om det gällde. Tack vare Cissi hittade vi i alla fall flera nya kantarellställen som än idag ger skörd.

Litet om att flytta stockhus

Vi har en lekstuga av gedigen stock som stod på en litet tokig plats. Det fina med stockhus är att man kan ta ner dem, flytta dem och bygga upp igen, litet som med lego. Genom att flytta lekstugan öppnade vi upp insynen från gårdsplanen till trädgården som därmed blev en tydligare del av helheten. Det är viktigt att stockarna märks tydligt så att man vet vilken stock som skall ligga var. Eftersom vi skulle måla lekstugan invändigt var det bara att rita på stockarna.

Med ett så litet hus som en lekstuga krävs det inte heller en massa muskel- eller maskinkraft för att riva och bygga upp. Det hela gick ganska lätt fast lekstugan är så stor att en vuxen också kan ha nöje av att sitta där.

Efter att huset flyttats och byggts upp igen rödmyllade vi det, men tyckte att något saknades. Pricken över i:et blev ett gröntak som i år ser verkligen fint ut. Gröntak kräver en del av de underliggande konstruktionerna, bl.a. tyngden blir ju en annan än med ett filt- eller plåttak. Dessutom kräver växtligheten både dränering och ett växtunderlag. Det får jag återkomma till när garaget som är under uppbyggnad får sitt gröntak. Växtligheten består av olika sedumarter. Man får det levererat i form av en rulle som läggs ut precis som när man anlägger en gräsmatta på rulle. Björkar och andra träd som plötsligt sticker upp bör man ta bort, men annars kräver taket ingen tillsyn.

Så här såg lekstugan ut i fjol på sin nya plats.

Fördelen med gröntak är att de, förutom att vara snygga, också suger upp regn och sedan långsamt avger vattenmängden. Det här har man i flera europeiska städer insett. Vid störtregn, eller långvariga regn, undviker man översvämningar om allt vatten inte på en gång når marken. Därför är gröntak rätt vanliga i Mellaneuropa.

Bilden är inte den bästa, men kanske man får en uppfattning om hur gröntak kan se ut.

ALO1

Hurra! Cora har fått en 1:a i nybörjarklass. Den här gången låg provplatsen i Laukaa, en ort i närheten av Jyväskylä. Eftersom jag bara hade fått en reservplats till provet och Tobina skulle starta med Nova, Coras syster, hade jag lovat sköta Valo och valparna. På lördag kväll blev jag uppringd av provets sekreterare som undrade om jag kunde starta eftersom en plats blivit ledig. Då befann jag mig redan hos Tobina. Cora hade jag med mig för vi hade under lördagen tränat med de två systrarna. Tack och lov hade jag också, för säkerhets skull, tagit med Coras papper = registeringsbevis och intyg över hennes vaccinationer. Efter en del funderande beslöt vi att jag stannar för att ta hand om valparna och Tobina startar förutom med Nova också med Cora (vi äger henne tillsammans).

Provet inleddes med ett skott medan man närmade sig domaren. Sedan skickades hunden på ett sök och Cora återvände snabbt med en kråka. Själva provområdet låg vid en vattenfåra som var 10-15 meter bred. En dubbelmarkering kastades så att den första fågeln hamnade i vattnet men bakom växlighet så att hunden inte såg nedslagsplatsen. Den andra fågeln kom på torra land, på samma sida där hunden fanns. Det här medförde inga problem för Cora. Dirigeringsviltet, en kricka, låg gömd i strandvattnet på andra sidan fåran. Här var utförandet kanske inte glänsande. Tobina och jag använder litet olika kommandon och sätt att skicka ut, men också den fågeln levererades i hand.

Provet i sig var inte svårt, men för många hundar visade sig söket trots allt vara det, trots att terrängen inte var speciellt utmanande. Två fåglar låg nere i vattenbrynet och en var gömd på andra sidan vattenfåran. Den hämtade Nova, men inte Cora. De övriga en fasan, en kanin och en kråka låg sedan på torra land. Båda hundarna hämtade in fem vilt och till allmän glädje var båda klara för att skickas på spår. Spår har vi inte tränat på mycket länge så det fick gå på gamla meriter. Men inte var det någon svårighet för hundar som använder näsan bra. Nu har alltså både Cora och Nova en ALO1 och vi kan börja träna för nästa års starter i öppen klass. Ett stort tack till Tobina som åtog sig att starta med Cora.

Cora tillsammans med Melissa

PS Valparna mår bra och växer. Flera börjar redan öppna ögonen och de visar alla goda takter och rör mycket på sig.

Det går bättre för tuppen

Tuppen börjar acklimatisera sig och blir allt tamare. Nu äter han redan från min hand. Fortfarande håller hönorna ett vakande öga på honom och tycker att han skall hålla sig långt borta när de äter. Ännu har han inte blivit man och herre i huset genom att börjat gala. De som överlät honom till mig påstod att han gol och att de därför måste de avstå från honom. De bodde i ett tätt bebyggt småhusområde och grannarna ville inte väckas av galande tuppar. Vi sover alltså ännu ostörda på morgnarna.

Till en början hade vi som vattenbehållare ett fat stående i ett bildäck. Däcket syns i bakgrunden. Fatet kunde inte välta men nackdelen var att hönsen lätt smutsade ner vattnet. Nu har jag köpt en vattenautomat som tycks fungera ganska bra. Jag tror att det ändå i vinterhönshuset skulle vara bra med något som man kan hänga i taket, eller på väggen.

Här har hönorna ätit sig mätta och samlats runt vattenautomaten. Dorian smyger sig försiktigt fram för att få äta. Två hönor lyfter på huvudet och ser misstänksamt på honom.

Medan hönorna dricker pickar Dorian hastigt i sig av maten.

Tuppen har kommit

I går hämtade jag hem en ung tupp till vår lilla hönsflock. Det är frågan om en lantras tupp av typen Savitaipale. I Finland finns det flera olika grupper av lanthöns. De har oftast fått namn efter den ort där man ”hittat” dem. Lanthönsen har överlevt på gårdar som inte i första hand eftersträvat en hög produktion och inte heller ett speciellt utseende. Man trodde på 1960-talet att lanthönsen helt försvunnit, men på enskilda gårdar har man alltså hittat av dem. Ofta har det varit i sista stund man räddat de olika lantraserna. Just Savitaipale, som är en av våra vanligaste lanthöns, hittades 1974. Den varierar i färg från vitt till helt svart, medan röda individer inte alls finns. Idag finns det ett forskningsprogram för att bevara de olika lantraserna och mängden lanthöns är på uppåtgående.

Lantrashönan tål köld bättre än olika hybridraser och har anpassat sig till vårt kalla klimat. Den är anspråkslös och långlivad. En höna kan bli 5-7 år gammal, säkert till och med äldre. Många av dem har en stark drift att ruva och sköter sina kycklingar väl.

Eftersom tuppen är grå tycker jag att han kan heta Dorian Gray, dock får vi hoppas att han har högre moral än sin namne. För den som inte har läst Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt kan jag rekommendera den som sommarläsning.

När jag kom med Dorian, som elegant fick åka i den bur jag använt för att transportera valpar i bilen, lät jag honom vara ensam i hönshuset någon timme. När jag sedan öppnade luckan var det en höna som beslöt sig för att gå in. Hon klev upp för stegen och tog ett halvt kliv in innan hon frös till. Helt stel i kroppen stod hon och stirrade på inkräktaren. Det var tydligt att hon inte visste hur hon skulle bete sig. Sen beslöt sig höna nummer två för att också hon skulle in. Sagt och gjort, hon klev upp för stegen och kikade över axeln på den första hönan. Också hon blev bestört, men tänkte uppenbarligen att den slyngeln skulle sättas på plats. Hon fräste till, om man kan tänka sig att hönor kan fräsa, och gav honom ett tjuvnyp. När jag senare hämtade litet mat åt dem var det uppenbart att hönorna var upprörda. Vad skulle han flytta in för? De skrockade och pratade ivrigt med varandra. När hönorna ätit drog de sig tillbaka till ett område med högt gräs. Tuppen smög då fram för att få en munsbit. Så fort hönorna hörde att han var vid matskålen kom någon av dem farande och körde bort honom. De är med andra ord mycket ogina och snävt inställda till honom.

I dag stängde jag in hönorna och satt i hönsgården med tuppen. Han var väldigt svår att fånga igår när han skulle i transportburen så jag tänkte att det skulle vara bra att vänja honom vid att jag betyder mat. Eftersom han för hönorna inte får äta annat än det han hittar i hönsgården antog jag att han var hungrig. Mager och liten är han också från början. Varje gång han tittade mot mig kastade jag frön åt honom och efter en stund kom han faktiskt ganska nära. Fortsatt träning i morgon.

Valpar hos kennel Chilihunters

Det här med avel kräver eftertanke, antingen det sen gäller hundar eller hönor. Den ansvarsfulla uppfödaren tänker framåt, vilka egenskaper vill man prioritera. När det gäller jaktlabradorer är en stark arbetslust, en god näsa, men också en vilja att tjäna goda egenskaper.

Kring Valborg parades svenskfödda Stenbury Black Nashira ”Valo” med danska hannen Maddox ”Milo”. Hon är ännu en relativt ung hund med en 1:a i nybörjarklass och en tredje placering i fjolårets derby för unghundar, medan han är välmeriterad och både dansk/svensk/norsk och nordisk jaktchampion.

Natten mot den 1 juli födde Valo hos Tobina Nyman, kennel Chilihunters 10 valpar. Jag fick vara med som assisterande barnmorska. Det är alltid lika spännande att få vara med vid en förlossning. Den här gången väntade vi också nyfiket på vilken färg valparna skulle ha. Milo är gul och Valo svart. Det visade sig att alla valparna var svarta, vilket beror på att Valo inte har något gult anlag i sina gener och svart är en dominant färg. 

Redan förmiddagen innan förlossningen hade Valo börjat flåsa, men hade också långa lugna perioder då hon slappnade av och sov. Tobina väckte mig litet före kl. 3 och 03.15 föddes den första valpen en liten svart tik. När klockan var 6 hade det kommit åtta valpar, men vi kunde tydligt känna att det ännu fanns en i magen. Mycket riktigt så föddes det en hanne en halv timme senare. Efter det verkade allt lugnt, Tobina tog ut tiken för att den skulle få kissa och jag bäddade rent i valplådan. Medan vi sedan satt där och beundrade valparna och diskuterade vårt kommande morgonmål märkte vi att Valo krystade igen och så föddes det ytterligare valp.

En god mor håller reda på sina valpar och putsar dem både fram och bak.

 Alla valparna var från början energiska och ivriga att börja suga. Kullen består av fyra tikar och sex hannar. En stor kull som Valo håller ett vakande öga på. Nu håller vi tummarna för att mjölken skall stiga och att valparna skall växa och må bra.

Här ligger alla tio valpar i en låda medan jag städade i valplådan och lade torrt underlag åt dem.