Chilihunters Cap kull

Jag har under några dagar igen skött Coras valpar. Hon blev otroligt glad när jag kom. Mycket gladare än senast. Man märker att valparna inte mera är hennes högsta prioritet. Enligt Kennelklubbens nya bestämmelser måste tiken vara sju veckor tillsammans med valparna så vi får vänta ännu en dryg vecka innan Cora äntligen kommer hem.

Chilihunters kullar brukar ha en del av hannens namn som förled. Den här kullens pappa heter ju Waterfowlers Captain så det verkade logiskt att kullen blir Chilihunters Cap-kull. De övriga namnen är olika oljeväxter. Tikarna heter Cap Brassica, Cap Zea och Cap Camelina. Hannarnas namn blev Cap Linum, Cap Cocos, Cap Olea, Cap Elaeis. Coras kull är döpt efter olika chilisorter och mormor efter örter. Temat med växter fortsätter alltså.

Den här synen mötte mig när jag kom in. Nyfikna valpar som hängde över valplådans kant. Nu har vi höjt kanten så att de inte kanta sig över.

Jag måste erkänna att de gula tikarna är min absoluta favoriter. De visar goda takter, vilket hela kullen gör, och är ganska temperamentsfulla.

Cora är numera föga intresserad av att dia. Ännu mera avog blev hon efter att en valp drog upp ett ca 2 centimeter långt sår nära en bröstvårta. Antagligen hängde valpen kvar när hon steg upp och sen träffade hörntanden henne när valpen tvingades släppa. Såret såg lätt infekterat ut så det blev veterinärbesök och en antibiotikakur. Valparna äter mest fast föda så det spelar ingen roll att Cora får medicin. När man kommer med valparnas skålar blir det en otrolig aktivitet i lådan. I ett nafs har de sedan ätit färdigt.

Också om Cora råkade ut för det lilla missödet med såret verkar hon annars vara i god form. Hon har inte tappat i vikt. Innan hon parades vägde hon knappt 23 kg och nu är hon uppe i 25 kg. Vanligen äter hon 6 dl om dagen fördelat på två mål. Nu får hon 20 dl (!). Den här veckan har Tobina börjat skära ner på mängden och låter henne småningom gå över till sin vanliga mat efter att ha ätit valpfoder. Mycket mat har det krävts för att mjölkproduktionen skall hållas på lämplig nivå.

Vikten är alltså bra, men som många tikar som fött och diat tappar hon nu päls som aldrig förr. Ställvis ser hon helt skallig ut. Jag ser fram emot att huset kommer att översvämmas av svart hår när hon kommer hem.

Mycoplasma gallisepticum i Finland.

I fredags flyttade hönorna till sitt sommarviste. De var ganska uppbragta när vi kom fram och jag lyfte in lådorna i deras lilla sommarhus. Vips hade de kastat sig ut och upp på sovpinnarna. De hönor vi haft tidigare har man mer eller mindre fått skaka ut ur transportlådorna. Nå, de lugnade sig snart och inspekterade sitt nya hem och framförallt utegården som tog emot dem i sin vackraste grönska.

Om också allt är väl med våra hönor är det värre på andra ställen i landet. I slutet av maj upptäcktes det Mycoplasma gallisepticum hos några hobby hönsodlare i Finland. Det är frågan om ett slags hönssnuva, som inte smittar på människor eller för den delen andra djur. Däremot kan människor sprida smittan från en hönsgård till en annan. Symptomen är att hönorna får snuva, svullna bihålor, luftvägsinfektioner med hosta och ögoninflammation. Smittan sprids via damm eller droppsmitta. Sjukdomen är vanlig i Europa och förekommer också bland hobbyodlare i Sverige, men inte i produktionshönserierna. Bakterien kan leva kvar i symptomfria fåglar, vilket gör det besvärligt att bli av med den. Rengör man hönshuset med vanliga desinfektionsmedel kan man troligen bli av med sjukan eftersom bakterien endast en kort tid lever utanför värdkroppen. Sen gäller det förstås att sätta in helt friska fåglar.

Senast vi hade ett utbrott av mycoplasma i Finland var år 1988. Nu tror man på livsmedelssäkerhetsverket Evira att det rör sig om olaglig import av hönor eller avelsägg. Det har nämligen visat sig att också ägg kan bära på smittan. Levande hönor är ju inte så lätta att smuggla in, men ett paket ägg kan man enkelt gömma eller rentav få dem levererade per post. Också jag har känt lockelsen av att eventuellt föra in ägg. Hur lockande det än är att köpa in trevliga utländska raser, eller tillskott av friskt blod till redan befintliga raser, måste man komma ihåg det ansvar man har om man inför fåglar från utlandet.

Nu gäller det att hålla huvudet kallt och förhindra vidare smitta genom att inte sälja eller köpa hönor och avelsägg inom landet. Vad jag förstod har också kalkoner smittats. Än så länge har de stora uppfödarna inte drabbats och det skall vi hoppas att de inte heller gör.

Hittills har Finland varit förskonat från många sjukdomar, men med ökad införsel av djur både på olaglig och på laglig väg finns risken av utbrott av besvärliga smittor även här. Jag tänker då närmast på de arter som ligger mig närmast om hjärtat nämligen bin som importeras från Central- och Sydeuropa samt ovaccinerade hundar som speciellt från Baltikum införs på olaglig väg.  

Coras valpar och en bisvärm.

Ibland kan man ha osannolik tur. I fredags skulle jag iväg till Tobina för att sköta valparna, men innan dess hade jag någon timme tid varför jag tänkte att jag helt flitigt skulle rensa i trädgården. Medan jag höll på med det la jag märke till en mycket stor aktivitet vid vårt äldsta och starkaste bisamhälle. En svärmning var på gång och tur var det att jag var hemma och märkte det! Det var bara att meddela att jag blir ordentligt försenad för det kan ta tid att fånga en svärm.

Dagen innan hade jag gått igenom alla sex samhällen, men förstår nu att det inte räcker att bara titta under lådorna efter svärmceller. Man, d.v.s. åtminstone jag, måste gå mera handgripligt genom varje kupa. I år gjorde bina precis som i fjol, efter en period av sämre väder = stark blåst och mulet då de suttit mest sysslolösa, var de den första lugna och soliga dag så fyllda av överlopps energi att de bara måste ut och svärma.

Våra kaneläppelträd blommar alldeles fantastiskt.

Oroligt betraktade jag svärmen, var skulle den slå sig ner? Den valde tursamt nog det närmaste äppelträdet som står i praktfull blom. Efter att ha väntat på att svärmen slagit sig till ro kånkade jag stegen dit och tog en papplåda och klättrade upp. Tji, fick jag. Det gamla äppelträdet har så tätt med grenar att jag knappt kom upp mellan dem iklädd min skyddsutrustning med den vidbrättade hatten. Än mindre kunde jag manövrera papplådan mellan grenarna. Ner igen och iväg efter sekatören. Sen klippte jag raskt av så många grenar att jag någorlunda bra kunde ta mig upp. När jag så stod högst uppe på min A-stege och sträckte armar rakt upp kunde jag just och just nå grenen bina satt runt. Med hjälp av lådan dunkade jag till grenen och kände hur massor av bin ramlade rakt ner i lådans öppna famn. Resten av svärmen surrade upprört runt mig. I min bok om biodling stod det tröstande att bin som svärmar mera sällan stinger. De har, innan de lämnat kupan, försett sig med mat för tre dagar och alla vet att den som har magen full av mat är inte bara rund och god utan också ganska slö.

Så var det bara att bära lådan till den nya kupan jag ställt i ordning. Stjälpte en stor del av bina ner i kupan och satte lådan på lut mot flustret. Någon timme senare gick jag dit för att kontrollera att allt var väl. Stort lugn rådde bara en del bin flög runt kupan. Jag lyfte på taket till kupan och tittade försiktigt ner – det var helt tomt! En blick in i lådan, som vid första anblicken också såg tom ut, visade att alla bin hade samlats högst upp i lådan, s.g.s. i taket på den. Nu skakade jag mera grundligt in dem i kupan. Det gäller att få drottningen på plats, då följer de andra efter. Den här gången lyckades det bättre och nu håller de på och bygger upp sitt nya samhälle.

Drabbad av oro för att också följande samhälle skulle börja svärma gjorde jag en avläggare av det. Flyttade åtta ramar från det + två helt obyggda och skapade på det sättet ett nytt samhälle. Det gamla fick i utbyte åtta nya ramar som de nu kan bygga ut. Just nu ser den manövern ut att ha lyckats. Det är liv och rörelse också i avläggaren. Nu vet jag att så här måste jag göra med starka samhällen redan tidigare på sommaren, kanske rentav i maj.

Sent omsider kom jag iväg till Cora och hennes valpar. De hade naturligtvis vuxit ordentligt sen jag var där sist. Ögonen har öppnats och hörseln har utvecklats. Cora har mycket mjölk och en enorm aptit. Hon måste ju äta ordentligt för att kunna dia dem alla, men mager är hon trots det. Hennes första valhänthet med valparna har gått över och nu sköter hon dem bra också om hon gärna ligger utanför valplådan då hon inte diar.