Hönor på vift.

Det har sina sidor det här med att flytta höns. Men först måste jag berätta om hur jag en dag letade efter Minttu. Hönsen hade fått mat i hönsgården, men Minttu kom inte för att äta. Jag kikade in i hönshuset där jag antog att hon låg och värpte, men ingen Minttu fanns där. Då letade jag igenom hönsgården, som är så vildvuxen att man faktiskt får lov att leta om man skall hitta någon höna, men ingen höna fanns där heller. Hon måste ju ändå ha varit i hönshuset tänkte jag, dumt nog för hönshuset är inte stort.  Fortfarande ingen höna. Då kom Cora för att se vad matte höll på med. Aj, är en höna försvunnen tänkte hon och nosade helt lätt vid hönshusets fot. Åh, du menar att hon ligger under huset. Mycket riktigt, där låg Minttu. Vi har satt nät runt huset som står på små pelare, just för att hönsen inte skall ta sig dit under. Men Minttu hade lyckats pressa sig förbi nätet. Där jag låg på knä och kikade in på henne begrep jag att det skulle bli svårt att få bort henne, men tack och lov övergav hon självmant sin gömma, som i och för sig skulle ha varit en utmärkt plats att ruva på.

Följande strapats med hönsen kom när de en morgon allesammans skulle packas in för att transporteras till sin vinterbostad. Helt som på Strömsö (TV-program där allt myssel och pyssel alltid lyckas perfekt) gick det nämligen inte. Jag började med att lägga Cleopatra i en låda. Sen tog jag tag i en vilt protesterande Albertina och i samma stund som jag skulle sätta henne ner i samma låda tändes en glimt i Cleopatras ögon och utropande ”frihet” kastade hon sig ut ur lådan följd av en belåtet skrockande Albertina. H. och jag tittade först helt dumt på varandra och såg sedan hur de två glada hönorna raskt tog sig genom nätet in till fårhagen och tydligen beredde sig på en längre rymmarstråt.

Jag beslöt genast att två så goda stekar skulle inte räven få, men nu gällde det att ta det med list ”sa käringen och tog lössen med tårna”. Jag gick i en vid båge för att avskära hönsens väg ut i de djupa skogarna och lyckades också sakta driva dem hemåt. Snart var de i tryggt förvar i sin hönsgård.  Efter en stunds funderande beslöt vi att jag packar in de övriga hönsen och kör i väg med dem medan H. blev kvar för att invänta den stund när de två skulle gå in i hönshuset och luckan stängas bakom dem. Det är nämligen betydligt lättare att fånga höns inomhus än när de rusar runt i gården.

Albertina och Cleopatra.

Vi hade en lugn bilfärd och alla verkade, till skillnad från i våras, införstådda med att nu åker vi bil och det är inget farligt. Senare på dagen rapporterade H. att nu hade hönorna tagit fram solstolar och låg där och njöt medan de kastade bär i varandras näbbar. Han hade kanske litet väl mycket inspirerats av gubben Pettson och hans hönor. Hur som helst så visade de inga som helst tecken på att gå in i hönshuset. Först när det mörknade ute kom han hem med de två frihetsälskande hönorna, som sedan helt förnöjda flyttade in i det renstädade vinterhuset.

Tuppen Gustafs hälsotillstånd.

Tuppen Gustaf har inte mått bra. Han blev allt mattare och stod ofta ute i hönsgården och blundade. Kammen blev också småningom allt blekare. När jag en tid följt med det här tog jag fast honom och försökte känna om det fanns något yttre fel på honom. Eftersom krävan kändes något hård, han hade hela tiden en alldeles utmärkt aptit, beslöt jag att ge honom en dos paraffinolja. Medan jag höll i Gustaf och öppnade hans näbb fick 7-åringen, som aldrig missar ett avsnitt av Djursjukhuset, assistera genom att försiktigt spruta oljan in i näbben. Eventuellt blev Gustaf något piggare efter detta, men inte helt bra. Då beslöt jag att avmaska hela flocken. Det kan ha varit det som gjorde susen, eller också en upprepning av paraffinoljan för idag har Gustaf åter röd kam och jag har t.o.m. sett honom para en mycket ovillig Margareta.

Medan Gustaf kände sig krasslig beslöt sig Snövit för att nu kunde det vara dags för ytterligare en kull kycklingar. Då de nuvarande kycklingarna bara är knappa tre månader ingick det inte alls i mina planer och till hennes stora förargelse tog jag bort äggen. Efter några dagar lade sig Margareta bredvid Snövit och ville också ruva. Det ställde dock bara till förtret för Snövit, för nu blev det en kamp om var de skulle ruva. De bytte mellan olika reden och låg ibland på golvet. Gustaf som ju kände sig matt passade också på att tränga sig in i ett rede i ett försök att hjälpa till med ruvandet. På slutrakan när Snövit och Margareta redan började inse att de inte skulle få behålla sina ägg blandade sig Isabella i leken. Hon gav ändå ganska snart upp, men jag såg hur hon och Snövit kämpade om ett ägg genom att med näbben rulla det mellan varandra. I skrivande stund har alla tre gett upp tankarna på att ruva och bra är det för snart skall de få flytta in i sitt nytvättade vinterhus.

Till vänster ligger en bister Snövit och till höger tuppen Gustaf. Bakom honom kan man se Margareta titta fram.