Margaretas kamp.

Margareta beslöt sig för någon tid sedan för att nu var det dags att börja ruva. Nehej, tyckte jag, inga kycklingar i februari när det ännu kan bli smällkallt. Så jag plockade bort äggen. Margareta fräste och spottade och Gunnar kom chevalereskt rusande för att försvara sin tuppmadam. Jag fick vara envis i flera dagar, hon gav inte upp fast hon inga ägg hade. Sist och slutligen var det ändå Gunnars beteende som fick henne på andra tankar. Hon låg nämligen där så oerhört lockande när jag på morgnarna kom för att tända och livsandarna och hormonerna verkligen rusade runt i Gunnar. Hon hann inte ens värja sig innan han var på henne. Det är sannerligen inte lätt att vara höna med en viril tupp i huset. Att morgon efter morgon vakna upp på det sättet var tydligen halmstrået som knäckte kamelens rygg.

Här vill jag inte att hönsen skall ruva.

Inte bara var det för tidigt att börja ruva, också platsen var fel vald. Margareta och därmed de andra tyckte nämligen att det bästa skulle vara att lägga sina ägg längst inne under sittpinnarna där det av förekommen anledning inte var helt rent. Nu har jag lagt nät om härligheten så de inte mera kommer in under pinnarna. Nyfiket följde hönorna med vad jag sysslade med. När jag bara hade en sista bit kvar att täcka för kom Gunnar ivrigt kuttrande och visade här kunde man lägga ägg – just på den platsen jag försökte göra otillgänglig. Tuppar! Jag har en tid haft en fyrkantig korg stående på kant för att locka dem att värpa där, men ingen har varit intresserad. Nu satt jag ny halm i den och ställde den på golvet som en normal korg. Vips var Gunnar där och inspekterade och meddelade sedan högljutt att här kan man mycket väl värpa. Det tyckte tydligen även hönsen, för nu har de lagt sin ägg i korgen. Hur det sedan går med kycklingar som kläcks i en korg får bli ett senare problem.

Äggömma.

Jag har varit en idiot, på det snöpligaste lurad av två hönor. 

Efter ruggningen har hönsen de senaste veckorna värpt riktigt fint. Både Albertina och Cleopatra samt dvärg-kochina värper så gott som varje dag ett ägg per höna. Sämre har det varit med Viivi och Minttu. Igår började jag redan mumla om yxan för jag kunde inte begripa varför de inte värpt under den senaste tiden. Tills allt idag uppdagades. 

Jag kom till hönshuset med eftermiddagsmat och till min stora förvåning saknades en av alho-hönorna. Det finns inte några gömställen i hönshuset så jag kände mig ganska dum där jag stod och stirrade runt mig. Var var hon? Så föll min blick på en låda som står på snedden i ett hörn vid den stora dörren ut till hönsgården.

Mycket riktigt där låg hon och under sig hade hon 10 ägg. Trångt var det, men det tycktes hon uppskatta. Alhona är mindre än Albertina och Cleopatra, vilket förklarar att de inte följt exemplet utan fortsatt att värpa i en gammal vedkorg. Någon ruvning var det inte på gång för hon kom genast när hon såg att jag hängde upp en kålhuvudshalva som de tycker om att picka på. Men lurad har jag blivit och det med besked. Hädanefter skall jag leta noggrannare om det plötsligt verkar bli stopp i äggproduktionen.

Fy vad det är kallt.

Fy vad det är kallt – svinkallt. Och varför säger man svinkallt? Vad har svinen med kylan att göra? Förmodligen ingenting, svin är väl precis som dagens skit en förstärkning. Men svingott, svinroligt eller svintrist, har man sagt så? Knappast. Ändå lär svinkallt ha börjat användas på 1920-talet.

Svinkallt var det alltså i går när jag gick efter tidningen på morgonen. Jag brukar gå en runda med hundarna som för oss över fälten. I går var det dumt för när vi väl kommit ner på fälten grep vinden tag i oss. Eftersom det var -17 blev det i blåsten nästan olidligt. Jag hade på mig H. stora anorak och då jag drog upp huvan till skydd för vinden var den så stor att jag kunde dölja hela ansiktet utom ett öga. Det är ju ansiktet som i första hand tar stryk, det kniper i kinderna och tårarna rinner. Idag blev tidningsrundan mycket kortare och eftersom hundarna också frös om tassarna tror jag inte de tyckte illa vara.

Allt står stilla i kölden.

Eftersom det är så kallt uppstår en oro för hur hönorna skall klara det. De stora har stadigt haft +10, fast nu på eftermiddagen hade det litet sjunkit. De klarar det ändå med sin kompostbädd och ett batteri. Hos de små är det värre och ändå har de ett mindre utrymme. Jag vill ju inte misstänka fuskbygge för där har verkligen lagts isolering i golv, väggar och tak. Där brassar nu värmeröret jag tidigare skrev om + en värmelampa vid sittpinnarna. I går måste jag lyfta in också ett litet oljebaserat batteri + en värmelampa till. Den senare värmelampan är en glaslampa med rött ljus. När man kommer in till de små är det litet som att träda in ett turkiskt tält, ett rött ljus och själva tältduken består av de filtar jag spikat upp framför dörren och fönstret. Ganska mysigt trots allt.

I morse hade de små hönornas vatten börjat frysa så jag fyllde på med varmt vatten. Det svalnar ganska snabbt men för att hålla värmen är det bra för hönorna att få ljummet vatten och också varm mat. Idag värmde jag därför överblivna makaroner som ett tillskott till havren och värpfodret de också får. Ännu i morgon lär det vara lika kallt som idag, sen hoppas jag det är över för denna gång.