Margaretas kamp.

Margareta beslöt sig för någon tid sedan för att nu var det dags att börja ruva. Nehej, tyckte jag, inga kycklingar i februari när det ännu kan bli smällkallt. Så jag plockade bort äggen. Margareta fräste och spottade och Gunnar kom chevalereskt rusande för att försvara sin tuppmadam. Jag fick vara envis i flera dagar, hon gav inte upp fast hon inga ägg hade. Sist och slutligen var det ändå Gunnars beteende som fick henne på andra tankar. Hon låg nämligen där så oerhört lockande när jag på morgnarna kom för att tända och livsandarna och hormonerna verkligen rusade runt i Gunnar. Hon hann inte ens värja sig innan han var på henne. Det är sannerligen inte lätt att vara höna med en viril tupp i huset. Att morgon efter morgon vakna upp på det sättet var tydligen halmstrået som knäckte kamelens rygg.

Här vill jag inte att hönsen skall ruva.

Inte bara var det för tidigt att börja ruva, också platsen var fel vald. Margareta och därmed de andra tyckte nämligen att det bästa skulle vara att lägga sina ägg längst inne under sittpinnarna där det av förekommen anledning inte var helt rent. Nu har jag lagt nät om härligheten så de inte mera kommer in under pinnarna. Nyfiket följde hönorna med vad jag sysslade med. När jag bara hade en sista bit kvar att täcka för kom Gunnar ivrigt kuttrande och visade här kunde man lägga ägg – just på den platsen jag försökte göra otillgänglig. Tuppar! Jag har en tid haft en fyrkantig korg stående på kant för att locka dem att värpa där, men ingen har varit intresserad. Nu satt jag ny halm i den och ställde den på golvet som en normal korg. Vips var Gunnar där och inspekterade och meddelade sedan högljutt att här kan man mycket väl värpa. Det tyckte tydligen även hönsen, för nu har de lagt sin ägg i korgen. Hur det sedan går med kycklingar som kläcks i en korg får bli ett senare problem.