Hälsokost för hönsen.

Nu när vintern närmar sig kan det vara dags att fundera på om hönsen eventuellt kommer att behöva något tillskott förutom det vanliga hönsfodret. Jag köpte för någon tid från Anta gård i Sjundeå en blandning av vete, korn, havre, hampa, linfrön samt kross av ärter och bondbönor. Hönorna älskar det och nu ger jag ungefär hälften av detta och hälften foder.

Mina hönor får mycket grönt, färskt förstås på sommaren och torkat eller fryst på vintern. Många torkar nässlor i stora fång och låter hönsen picka det i sig. Mina hönor har dock aldrig varit intresserade av dem så jag har övergått till att smula ner torkade nässelblad och nässelblom i maten. Också maskrosblommor torkar jag och ger dem på vintern. Det samma kan man göra med klöver så får hönsen i sig både vitaminer och proteiner. Apropå proteiner så får de så gott som varje morgon en sats av de drönarlarver som jag har i frysen. Jag stekte faktiskt några på prov och de var riktigt goda, mjuka och fina i konsistensen så de går säkert ner hos den personen som drar sig för att äta insekter.

Även om höns inte skall äta lök kan de uppenbarligen äta vitlök. Både vitlök och äppelvinäger har en antibiotisk effekt. Äppelvinägern håller tarmen i skick och gör det otrivsamt för bakterier att rota sig där. Vinägern kan man ge som en kur då och då. Sätt en matsked äppelvinäger per liter dricksvatten. Det sägs att om man ger hönsen vitlök så får de inte så lätt inälvsmask. Om det verkligen stämmer vet jag inte, men man kan ju prova. Vitlöken kan ges i pulverform eller helt enkelt krossas och blandas in i maten. Jag har också i några fall då hönsen drabbats av diarré bland i litet Tehobakt avsett för hundar.

Jag har märkt att många ger olika vitamintillskott avsedda för människor åt sina hönor. Man kan ju, om det verkar som om flocken skulle vara hängig, ge en brustablett av vitaminer i deras dricksvatten. Själv försöker jag ge dem grönt eller bär och frukt varje dag. Nu äter de gärna de sista växthustomaterna som är spruckna och inte speciellt smakliga.

Potatis har man i tiderna gett åt hönsen i ganska stora givor. Vi äter egentligen bara potatis på sommaren och då lägger jag undan en del åt hönsen annars får de nöja sig med t.ex. morötter. Jag fick ett bra tips om hur man får hönsen att vänja sig vid nya smaker. Riv morötterna, kålrötterna och vad man nu har att tillgå så smakar hönsen lättare på det nya. Om potatis läste jag förresten i en hönsbok från 1953 att man kunde konservera den, vilket jag aldrig hört talas om. Här ett tips för den som har mycket potatis och vill konservera den för vinterbehov. Man skall koka potatisen i en lågtryckspanna och sen lägger man den i en behållare som grävs ner i marken och täcks väl med tidningspapper (se där en orsak att ha kvar papperstidningen) och 20 cm fuktig sand. Det är viktigt att luften blir utestängd sägs det i boken. När man sedan på vintern tar fram sin potatis behöver man inte koka den. Jag frågar mig dock hur man kan gräva fram den om snön ligger djup och tjälen gått i jorden. Men pröva kan man alltid.

Orangeriet är färdigt!

Äntligen är orangeriet färdigt. Tak och väggar är på plats, nu återstår endast litet finputs och naturligtvis att ta det i egentligt bruk. Hela byggnaden är stor, 70 kvadratmeter, och framför allt är det rejält högt i tak vilket betyder att våra stol och bord ser ut som dockskåpsmöbler.

Norra sidan är en tegelmur av de gamla tegel vi kunnat återanvända från den gamla bastun. En humle skall småningom klänga upp där, men nu har den vissnat för i år.

Gaveln är kanske inte riktigt vad jag drömt om och här måste vi i vår rusta upp och lägga stenar vid ingången. Talgoxarna har redan varit framme och ätit av kittet och ändå skulle det göras osmakligt genom att man blandade vitpeppar i kittet.

Södersidan är helt i glas och har en dubbeldörr där man kan vädra varma sommardagar.

Det här är den andra gaveln på inre sidan, jag är speciellt nöjd med dörren som ser utatt leda till den hemliga trädgården.

Utsikt ut över åkrarna.

Den gamla vävbänken som stod i ett uthus fick en ny uppgift.

Vinrankan har tagit sig fint, nu väntar vi med spänning på nästa år och eventuella druvor.

Velourtupp.

Medan jag var på Åland, bl.a. för att uppleva Ålands skördefest (kan verkligen rekommendera ett besök) skötte H. hönorna. När jag kom hem full av intryck efter alla de fina gårdar jag sett påpekade H. för mig att jag gått och köpt en velourtupp. Hurså undrade jag, varpå han berättade att tuppen inte alls kom först till maten för att sen locka hönorna dit. Det hade jag ju också märkt, morskast är Helena och Victoria håller sig alltid litet i bakgrunden. Det anstår säkert en drottning att inte glupskt kasta sig över maten och dessutom kan det vara klokt att låta hovdamerna äta först utifall att maten skulle vara förgiftad.

Velourtupp, utmärkt för villaträdgården, gal sällan eller aldrig och stör därmed inte grannarna.

Att lord Melbourne inte är så modig i det här skedet beror nog på att han är så ung. Kammen håller bara på att utvecklas och än gal han överhuvudtaget inte. Fast han och hans hönor är större än dvärg kochina är de ju bara barn ännu. Jag hoppas han utvecklas till en god avelstupp som tar väl hand om sin flock.

Varje dag öppnar jag luckan ut åt dem, men ingen hade visat intresse för omvärlden förrän tuppen en dag stod i öppningen och spanade ut. Länge stod han så och tittade sig omkring innan han tog några försiktiga steg ner för stegen. Jag hann inte stanna kvar för att se hur det hela utvecklade sig, men jag tror att stora världen ändå var för skrämmande, för efter det har jag inte lagt märke till några som helst tendenser hos orparna för att gå ut.

Lord Melbourne spanar försiktigt ut över hönsgården.