Velourtupp.

Medan jag var på Åland, bl.a. för att uppleva Ålands skördefest (kan verkligen rekommendera ett besök) skötte H. hönorna. När jag kom hem full av intryck efter alla de fina gårdar jag sett påpekade H. för mig att jag gått och köpt en velourtupp. Hurså undrade jag, varpå han berättade att tuppen inte alls kom först till maten för att sen locka hönorna dit. Det hade jag ju också märkt, morskast är Helena och Victoria håller sig alltid litet i bakgrunden. Det anstår säkert en drottning att inte glupskt kasta sig över maten och dessutom kan det vara klokt att låta hovdamerna äta först utifall att maten skulle vara förgiftad.

Velourtupp, utmärkt för villaträdgården, gal sällan eller aldrig och stör därmed inte grannarna.

Att lord Melbourne inte är så modig i det här skedet beror nog på att han är så ung. Kammen håller bara på att utvecklas och än gal han överhuvudtaget inte. Fast han och hans hönor är större än dvärg kochina är de ju bara barn ännu. Jag hoppas han utvecklas till en god avelstupp som tar väl hand om sin flock.

Varje dag öppnar jag luckan ut åt dem, men ingen hade visat intresse för omvärlden förrän tuppen en dag stod i öppningen och spanade ut. Länge stod han så och tittade sig omkring innan han tog några försiktiga steg ner för stegen. Jag hann inte stanna kvar för att se hur det hela utvecklade sig, men jag tror att stora världen ändå var för skrämmande, för efter det har jag inte lagt märke till några som helst tendenser hos orparna för att gå ut.

Lord Melbourne spanar försiktigt ut över hönsgården.