Honungsåret 2018.

Vilken sommar vi haft med sol och värme i överflöd. Oavsett om man bekymrar sig för att detta är ännu ett bevis på klimatförändringen är det skönt med sol i jämförelse med de två tidigare åren då det var både våtare och mera mulet. Det varma vädret har naturligtvis ställt till det för jordbrukarna. Förra året regnade hösten bort och nu torkade skörden. Det är inte så länge sedan detta entydigt skulle ha betytt missväxt och påföljande hunger.

Ur biodlarens synvinkel mottogs värmen i maj först med glädje. Det fanns snabbt mat för bina att hitta i naturen och åtminstone jag behövde inte tilläggsmata mina kupor. Den första glädjen förbyttes i bekymrade miner, allt, verkligen allt blommade på samma gång. Det var en vild verksamhet i alla kupor, nu skulle pollen och nektar transporteras hem. Vid en granskning av kuporna i början av juni hittade jag fullt täckt honung. Det har inte tidigare hänt mig. Vi brukar slunga i augusti, snarare i slutet än i början av månaden, men nu såg vi oss tvungna att slunga en sats redan före midsommar. På det sättet fick vi ju verkligen en exklusiv försommarhonung.

Nu är jag inte alltid på plats vid kuporna, men jag såg inga tecken på svärmning. Däremot gjorde jag två avläggare av mina fyra kupor. Den ena kom bra igång, medan den andra haft det litet svårare. Självfallet skar jag också bort drönarlarver som under vintern blir tilläggskost åt hönsen.  Litet bekymrad var jag över diskussioner på nätet att man redan i juli skulle ha börjat med invintringen då allt blommat slut. Jag höll ändå huvudet kallt och såg tiden an. Uppenbarligen fanns det ändå tillräckligt för sist och slutligen kunde vi slunga en ordentlig sats i augusti och kunde räkna med 100 kg honung. Det är för våra förhållanden helt bra och mera vill vi inte ha för honungen skall ju säljas också.

Den varma septembermånaden ledde till att det i veckor hängde stora skägg utanför kuporna.  

Kycklingarna växer.

Nu är kycklingarna alla ca 1 månad gamla. Jag tror att jag har lyckats könsbestämma dem, men helt säker kan man inte vara förrän man ser ett ägg eller hör någon gala. Apropå ägg så ruggar alla så fjädrarna yr. Vi har inte sett röken av ett ägg på några veckor nu. Vi tröstar oss med att tomaterna mognar och vi verkligen kan kalasa på dem.

Fluffy var i början en ganska förvirrad liten varelse som kunde irra omkring för sig själv när de andra flockades kring matskålen. Hon har ärvt sin fars friserade look och jag håller tummarna för att hon hålls vit.

Jag trodde först att Elvira var en tuppkyckling, men har nu börjat luta åt att det är en Elvira och inte en Elvis. Flocken har varit mycket grå så det är roligt med ett inslag av litet brunt.

Kalle är med säkerhet en tupp och kommer att bli en ljusare variant av sin far.

Vi har aldrig haft en så mörk kyckling som Mustikka (tänk vad det låter mycket bättre att heta Mustikka än Blåbär). Det är spännande att det med en ny tupp kan bli så här olika färger.

Lilla Grå håller i det skedet tyvärr på att förlora den här ljust gråa färgen. I det här fallet är jag litet tveksam gällande könet. Kan det trots allt vara en höna?

Nu märker jag att jag inte har någon bild av Brorsan. Han är numera smutsgul och definitivt en tupp. Med årens lopp har jag lärt mig att inte fästa mig för mycket vid tupparna, de skall ändå säljas eller slaktas.