Ett överflödav tuppar.

Vår orpingtontupp, Lord Melbourne, blev sjuk i början av hösten och vi tvingades slutligen slakta honom. Han hade säkert blivit väldigt stressad av transporten till vinterhuset och därmed försvagad och mottaglig för allehanda krämpor. Jag hade varit litet missnöjd med hans mesiga sätt, det här var en tupp som ängslades för allt och spred sin oro till hönorna. Därför var det inte ett svårt beslut att ta bort honom.

Småningom började jag så smått se mig om efter en ny tupp. Eftersom utbudet på stora tuppar här i vår landsända verkade klen funderade jag t.o.m. på att överge det rasrena. Blandraser finns det mycket av och egentligen borde man i Finland, där den genetiska poolen är liten, försöka hålla hönsraserna rena. Till slut hittade jag på en dryg timmes köravstånd en vit orpingtontupp som var till salu. Dess ägare hade för att stärka sin stam av orpington på våren köpt en vit tupp och lyckats tigga sig till att få köpa också en vit höna från samma ställe. Det gick några veckor och kycklingarna, som vid köpet var 8 veckor gamla (så tidigt är det väldigt svårt att se skillnad på könen), växte och till den nya ägarens fröjd såg det ut att vara två hönor i stället för en tupp och en höna. Därför åkte hon iväg till samma ställe och köpte en tupp, fortfarande ur samma kull. Efter ytterligare en månad insåg hon att hon stod där med tre vita tuppynglingar och ingen höna alls!

Den nye orpingtontuppen Albert.

Så flyttade Albert in hos oss. För naturligtvis måste Lord Melbourne efterträdas av prins Albert. Skräckslagna stirrade Victoria och de andra på den vita bjässe som klev ut ur transportboxen. Han är verkligen enorm. Alla hönorna klämde sig in i den avbalkning vi kallar jungfrukammaren och vågade inte ens komma fram för att äta. Albert, han klev värdigt omkring och utstötte emellanåt ett dystert ”hoo”.

Så gick det några dagar, hönorna hölls i sin vrå och Albert var allmänt dyster och längtade hem. Tills han plötsligt en morgon hov upp ett ”kuckeliku”. Både hönorna och jag spratt till, de för att de nu insåg att bjässen var en tupp och jag för att det närmast lät som mistlur. Han har en helt annan, betydligt mera klingande, röst än Lord M som mera lät som en dinosaurusbröl.

Jag var litet osäker på könsfördelning i dvärgkochin-kullen. Den visade sig vara 3+3 för tyvärr var Lilla grå också en tupp. Nu är jag i valet och kvalet, vem skall jag behålla?

Lilla grå.

Surkål åt höns.

I höst har jag börjat ge fermenterad/syrad mat åt hönorna. De första dagarna var de litet betänksamma, som med nästan allt nytt, men nu äter de med god aptit. Det är väldigt enkelt att göra i ett ämbar som sen får stå för sig själv i ett hörn och pysa. Varje gång man tar ur ämbaret skall man också fylla på med vad man nu råkar ha till hands. Surkål, yoghurt och ostar är våra vanligaste former av fermenterade matvaror, d.v.s. de har jäst utan syre. Den kontrollerade jäsningen ger längre hållbarhet. Blandningen skall dofta lätt syrligt, inte alkohol och än mindre mögel. Under jäsningen uppstår hälsosamma bakterier och entsymer som gör gott både för människans och för hönans tarmsystem. Immunförsvaret stärks och därmed hålls hönan friskare och fjäderdräkten blir mera glänsande. Vem vill inte ha en frisk och sund flock? Därför ger jag nu fermenterad föda varje dag.

Man börjar med att genomsöka sina köksskåp efter allehanda frön och flingor. Släng dem i ett ämbar med lock.

Tillsätt rivna grönsaker och frukter. Jag använde äpplen, morötter, gurka och zucchini till den första satsen, men man tager vad man haver.

Därefter tillsätter man en förpackning surkål och allra sist så mycket vatten att alltsammans täcks. Rör om ordentligt! Slutligen sätter man på locket och låter ämbaret stå i rumstemperatur några dagar innan det är dags att servera det goda åt dina hönor. Därefter behöver man inte mera sätta till surkål för den har redan gjort sitt då den satt igång jäsningsprocessen. Man tillsätter alltså bara flingor, frön ,grönsaker, brödkanter m.m. och häller på vatten så att allt hålls under ytan och rör om så att allt blandas.