Bitömmarbotten.

Tacka vet jag bitömmarbotten, detta enkla behändiga redskap som används när man skattar, d.v.s. skördar sin honung. Man kan tillverka dem själv, om man är händig, men jag har köpt mina. Det är frågan om en relativt tunn skiva som läggs under skattlådan. I skivan finns en eller flera ”labyrinter” vars öppning är större uppåt och sedan smalnar ner mot den undre lådan. Det här gör att biet lätt kan söka sig bort från lådan, men har svårare att hitta tillbaks. De klurar dock ut det om skivan får vara på plats för länge. Jag brukar ha mitt bitömmarbotten på plats bara några timmar. När jag sedan skall ta bort honungsramarna kan det nog finnas bin kvar, men det är inget problem med att borsta bort dem. Jag minns med viss fasa våra första år som biodlare när det fanns myriader med bin runt oss då vi skattade honungen. Nu är det hela betydligt stressfriare både för bina och för odlaren.

Under veckoslutet har jag slitit med att ta honungen, avtäcka ramarna, slunga med vår handdrivna slunga och slutligen bära in ämbar efter ämbar med den härligaste guldgula honung. Man blir stark av sådant arbete! Det blev drygt 120 kg fördelat på tre kupor, vilket jag tycker att är ett helt gott resultat. Målet är inte att få så mycket som möjligt för honungen skall ju också säljas.

I år har grannen odlat rybs som skall ge en mycket ljus honungen som tenderar att kristalliseras rätt snabbt. Nu tycker jag inte att vår honung är speciellt ljus. Liksom i fjol har vi fått en del betydligt mörkare honung med kraftigare kanske litet nötig smak. Det är svårt att för en nötallergiker definiera hur nötter egentligen smakar, men jag antar att man kan beskriva smaken som nötig. Att våra bin skulle ha varit i rybsåkern tvivlar jag inte på. En dag råkade jag stå på trappan när jag märkte att det blåst upp litet och just skulle börja regna, de första dropparna föll redan. Då kom det bin flygande från rybsåkern i kopiösa mängder. Jag var glad över att inte befinna mig i vägen för dem där de skyndade hem, förmodligen med full last. Så nog har de varit där och eftersom en del av honungen är betydligt styvare att röra tänker jag mig att det kan finnas ett visst mått av rybs i den.

Nu håller jag på med vintermatningen samtidigt som jag bekämpar varroakvalster med myrsyra. Småningom faller bigården till ro och nästa vår ser vi med spänningen fram emot hur övervintringen gått.

Elviras sommarkycklingar.

För en dryg vecka sedan kläcktes fyra av de ägg jag lagt under Elvira. Det femte sparkade hon ut ur boet redan när halva tiden hade gått. Eftersom jag tidigare sett henne hala in alla ägg hon kommit under sig åt undrar jag om hon kanske kände på sig att något var fel med detta. När 21 dagar gått kunde jag konstatera att något rörde sig under henne, men hon låg kvar i redet ytterligare två dagar. Sen flyttade hon och lämnade därmed en nykläckt kyckling efter sig. Den var redan torr, men hade svårt att gå. Om den inte skulle ha skrikit så envetet så att förbipasserande hörde den skulle det förmodligen ha gått illa. Jag trodde faktiskt att det var något fel på den då den var så eländig och svag. Alla ägg borde ha kläckts samtidigt, men tydligen hade den här lillingen kommit ut senare. Efter en natt under moderns varma dun var den hur käck som helst, men något mindre än de andra.

Ett dygn senare tog Elvira ut kycklingarna och nu envisas hon med att vilja tillbringa natten ute. Jag vet inte om det beror på att de små inte kan gå upp för ”trappan” eller om hon bara vill vara ifred. Hur som helst är inte sommarhönsgården byggd för att stå emot nattliga attacker av eventuella rovdjur och med tanke på att här rör sig mårdhund och i fjol också en mård lyfter jag trots Elviras arga motstånd in familjen varje kväll.

Flocken är ju helt brokig så det är alltid roligt att följa med vilken färg kycklingarna kommer att få. Knappast blir den så mörk som marskullen där fyra av fem var svarta. Gärna skulle jag se att någon skulle ärva Elviras gula färg. Ja, strängt taget behöver hon inte vara biologisk mor, men jag hoppas det