Elviras sommarkycklingar.

För en dryg vecka sedan kläcktes fyra av de ägg jag lagt under Elvira. Det femte sparkade hon ut ur boet redan när halva tiden hade gått. Eftersom jag tidigare sett henne hala in alla ägg hon kommit under sig åt undrar jag om hon kanske kände på sig att något var fel med detta. När 21 dagar gått kunde jag konstatera att något rörde sig under henne, men hon låg kvar i redet ytterligare två dagar. Sen flyttade hon och lämnade därmed en nykläckt kyckling efter sig. Den var redan torr, men hade svårt att gå. Om den inte skulle ha skrikit så envetet så att förbipasserande hörde den skulle det förmodligen ha gått illa. Jag trodde faktiskt att det var något fel på den då den var så eländig och svag. Alla ägg borde ha kläckts samtidigt, men tydligen hade den här lillingen kommit ut senare. Efter en natt under moderns varma dun var den hur käck som helst, men något mindre än de andra.

Ett dygn senare tog Elvira ut kycklingarna och nu envisas hon med att vilja tillbringa natten ute. Jag vet inte om det beror på att de små inte kan gå upp för ”trappan” eller om hon bara vill vara ifred. Hur som helst är inte sommarhönsgården byggd för att stå emot nattliga attacker av eventuella rovdjur och med tanke på att här rör sig mårdhund och i fjol också en mård lyfter jag trots Elviras arga motstånd in familjen varje kväll.

Flocken är ju helt brokig så det är alltid roligt att följa med vilken färg kycklingarna kommer att få. Knappast blir den så mörk som marskullen där fyra av fem var svarta. Gärna skulle jag se att någon skulle ärva Elviras gula färg. Ja, strängt taget behöver hon inte vara biologisk mor, men jag hoppas det