När jag i förrgår kom hem från jobbet visste
gårdsfolket berätta att det varit stor dramatik hos hönsen. E. hade hört gällt
skrik från hönsgården och funderat vad som gått åt tuppen som plötsligt skrek i
falsett. Han beslöt sig för att kolla
läget och när han närmade sig dvärg kochinas gård fick han se en duvhök (som
faktiskt i äldre tider också gick under namnet hönshök) komma utflygande genom
luckan in till hönshuset. Det var den som skrek i högan sky, tydligen hade den
fått stryk av Tuppeli och Elvis. De små tupparna har faktiskt en beundransvärd
attityd och försvarar sin flock med alla krafter. Jag har varit noga med att
deras inhägnad skall vara säker för alla slags intrång, men i vintras fick ett
hörn sig en knäck p.g.a. snömängden och där hade uppstått en rätt bred springa
på drygt 10 centimeters höjd, som jag slarvat med att täppa till. Där hade
höken krånglat sig igenom. Nu flydde den samma väg och hamnade då tillbaks i de
stora hönornas inhägnad där den först hade tagit sig in. När jag kom hem fick
vi hjälpas åt att driva ut den därifrån.
Jag gav mat åt de små hönorna som fortfarande var
ganska upprörda och gick så in till de stora. Där stod de och tryckte i ett
hörn, Jean-Claude och hans höns, men en saknades. Begav mig ut i hönsgården
beredd att hitta en sargad höna som jag skulle tvingas avliva. Först såg jag
henne ingenstans, men så föll mina blickar på ett hörn där jag satt upp tätt
nät så att hönorna inte skulle kunna ta sig in under huset. Ibland är det bra
att vara litet slarvig för jag hade inte tagit bort den ca ½ meters biten som
var överlopps utan den stod där hoprullad och längst ner låg Beatrice, något
tilltufsad med annars välbehållen. Hon skulle aldrig på egen hand ha kunnat ta
sig ut ur rullen, men höken hade inte heller kunnat förfölja henne dit ner.
Idag när jag kom hem saknades två av Elviras
kycklingar. De är nu två månader gamla och definitivt inte så små att de kan
gömma sig var som helst. Tittade runt i hönsgården, men såg dem ingenstans.
Gick in i hönshuset igen och kände mig rätt dum när jag glodde runt för där
finns inga ställen att gömma sig på och knappast lekte de kurragömma med mig
genom att gömma sig under halmen. Någonstans måste de ju finnas så jag gick ut
och tog en ny omgång i hönsgården. Då fick jag under ett taktegel syn på något
vitt. Jag har litet taktegel på de ställen där mycket små kycklingar eventuellt
kan klämma sig ut under nätet. Där låg den gula kycklingen Hedda och splasch
tuppkycklingen tätt ihop. Jag tror att Tuppeli är så uppskakad över sitt
hökäventyr att han varnar alldeles förskräckligt fast det bara är en helt
oskyldig fågel som flyger över hönsgården. Så har det uppstått tumult och alla
har trängts för att snabbt ta sig in och de här två små har tyckt att vrån
under takteglet har varit den snabbaste räddningen.
