Finsk lantrashöna, Tyrnävä.

Det nya sommarhönshuset måste förstås få nya invånare. Där bor nu en liten flock med finska lantrashönor. Jag har en tid funderat på att så att säga gå back to basic och hålla mig med finsk lantras. De är rätt tåliga, tål också en del kyla men förstås inte så att de kan förfrysa slör och kam. De är i allmänhet ganska friska och långlivade. De äter inte så mycket, framför allt i jämförelse med Orpington. De lär vara rätt goda värpare. Äggen väger ca 50 gram för några storväxta hönor är det inte frågan om. Jag blev t.o.m. litet förvånad när jag såg hur små och sirliga de är.

Den finska lantrashönan höll alldeles på att försvinna då hönserierna blev större och man övergick till högvärpande höns. Så sent som 1998 startades ett officiellt program för att bevara våra lantrashönor. Det finns det olika stammar av dem och de är alla uppkallade efter den ort de hittats på. Efter att ha studerat utbudet och tittat på olika uppfödares hemsidor fastnade jag för Tyrnävähöns. Tyrnävä är en liten ort i norra Österbotten. De lärda tvistar om hönan verkligen är hemma därifrån eller om den bara hamnat där och dess egentliga ursprung finns i Koskis rätt nära Åbo. Man antar nämligen att de är nära släkt med Pikis-hönan och Pikis ligger också i Åbo-trakten. Tyrnävähönsen har varit ganska sällsynta, men idag finns det många som håller sig med dem.

Ett utmärkande drag för dem är att de kan ha så många olika färger. De sägs också vara nyfikna och lätt bli tama. Jag lade genast märke till att de är väldigt lugna och inte blir oroliga fast t.ex. vår labrador sticker in huvudet i hönshuset.

Tuppen Hjalmar

Till det roligaste med en ny flock är att fundera ut namn på de nya invånarna. Eftersom Tyrnävä är helt centralt sökte jag på Google efter någon känd person därifrån. Dem var det tunnsått med, jag hittade endast Hjalmar Mellin (1854–1933) som var matematiker. Tuppen fick naturligtvis heta Hjalmar.

Marjatta

Så var det hönorna. Kanske jag kunde få någon idé om jag tittade på Koskis. Dessutom hämtade vi våra hönor från grannsocknen till Koskis. Det visade sig att en av våra centerpartistiska riksdagsledamöter under åren 1975–91, Marjatta Väänänen, hade sina rötter i Koskis. Jag har ett eget konkret minne av henne, hon var nämligen andra undervisningsminister 1972–75 och då besökte hon min skola. Jag var utsedd att tillsammans med några andra servera kaffe åt ministern och hennes följe. Om jag verkligen fylle på ministerns kaffekopp kommer jag inte ihåg.

Ester och Hjalmar

Kanske resten av flocken också kunde ha namn efter politiker? Då kom jag på det – presidentfruarna skulle hedras. Nå, det är tveksamt om de skulle känna sig så hedrade, men åtminstone kan barnbarnen på det här sättet lära sig namnet på dem. Nu krafsar alltså Ester Ståhlberg (1870–1950), Signe Relander (1886–1962), Ellen Svinhufvud (1869–1953), Gerda Ryti (1886–1984) och Anastasia Mannerheim (1872–1936) runt i hönsgården. Den observanta märker att jag hoppat över Kallio, men hans fru hette Kaisa och ingen av hönorna såg ut att heta just det.

Signe och Gerda

Ellen, foto Taru Peltosaari

Anastasia

Nytt hönshus.

I dagarna har vi fått färdigt ett nytt hönshus. Min insats har varit mera anspråkslös, men jag har suttit uppe på taket och spikat fast takfilten. Dessutom har jag fäst hönsgårdens nät och målat. Enkla sysslor för den opraktiska. Och varför nu ett nytt hönshus? Jo, för att det gamla blev för litet. I alla diskussionsforum påpekas det ständigt och jämnt att man skall bygga tillräckligt stort. Du börjar kanske med tre sommarhönor, men plötsligt har du en betydligt större flock året om.

Först blev vårt gamla lilla hönshus, byggt på 1990-talet för litet för de stora hönorna. När vi fick flytta en lekstuga som stod på svärmors tomt löste sig den ekvationen och de små rymdes ännu in i sitt lilla hus byggt på en lastpall. Men dvärg kochin är kända för att ruva och de blir bara fler och fler. Det var en orsak till att vi slaktade de stora hönorna och de små fick överta lekstugan som sommarviste. Men inte kan man bara ha en flock med höns, nej flera skall det vara. Så H. byggde i sitt anletes svett. Jag hade visserligen föreslagit att vi skulle köpa en lekstuga till eller något slags litet förrådshus, men det förkastades. Durabelt skulle det bli, även om det kanske trots allt inte blev så mycket billigare.

Stockarna i bjälklaget kommer från en större villa. Virket är ca 150 år gammalt, men doftade otroligt stark och fräscht när man sågade i det. Vi kunde också återanvända virket från vår veranda som senaste år renoverades. Som golv lade vi en skiva. Eftersom detta är en sommarhus behövs det ingen isolering, men om så skulle behövas är det ganska enkelt gjort.

Fönstrena hade vi i lager, men virket köptes som nytt. Mitt förslag om att vi skulle använda de "stumpebräder" vi har i lager föll inte i god jord. Säkert var det lättare att bygga så här.

Det lilla "titta in" fönstret skar vi till av gamla glasskivor från växthuset. Där kan man se efter vad som händer hos hönsen utan att behöva öppna dörren. Inredningen är mycket enkel med sittpinnar och två gamla trälådor som reden.

Lådodling även för mig.

I år har även jag övergått till att odla i pallkragar. Tidigare odlade jag på friland och varje höst skulle någon ovilliga gosse tvingas att vända landet. Ett år prövade vi med att lämna det ogjort. Följande vår var jorden stenhård. De knorrande gossarna var ändå inte huvudorsaken till odling i pallkrage. För två år sedan fick jag nämligen in ett ovanligt tråkigt ogräs i mina odlingar. Förmodligen följde det med någon planta jag köpt. Vad det riktigt är frågan om vet jag inte. Jag väntar fortfarande på att någon skall skriva boken "Våra mest hatade ogräs". Det sprider sig med långa tunna rötter och tog snabbt över det hela.

I den bakersta länga lådan växer första årets sparris. Vi ser fram emot kommande års skördar.

I våras tog jag i tu med att bygga upp en pallkragsodling. Som jag förklarade för de knorrande gossarna, de slipper vända landet och anefter som min ork tryter kan man ta bort en låda och låta gräsmattan ta över där. Dessutom kan man, om orken står bi, lägga många pallkragar på varandra och sålunda skona ryggen. Den blev nämligen inte skonad när pallkragarna skulle fyllas. Häpnadsväckande mycket jord och hästgödsel gick det åt för att fylla dem. Innan de fylldes hade jag grundat med flera lager tidningar i hopp om att kväva ogräset. På gångarna mellan pallkragarna lade jag papp som jag hade hemma i form av diverse stora lådor. Den som spar den har, också papp då det behövs. Jag kunde ha lagt dubbelt lager papp för nu verkar det som om det redan skulle vara mer eller mindre i upplösningstillstånd, kanske på grund av att vi haft rätt mycket regn under början av sommaren. På pappet lade jag ett lager träflis egenhändigt flisat att våra egna träd.

Jag måste säga att mycket växer betydligt bättre i år än tidigare och det är verkligen mycket lättare att rensa ogräs, för det hålls naturligtvis inte helt borta. Den enda grödan som fört en något tynande tillvaro är morötterna, men de har tid på sig att ännu växa till sig. Jag var rädd för att potatisen bara skulle bli blast så grönt och frodigt så det ut, men visst blev det många och goda potatisar. Löken har varit jättefin och rödbetorna växer så att det knakar.

Ett misstag skedde när vi satte zuchiniplanorna i jorden. En zuchini hamnade i växthuset och en gurka på friland. Gurkan för en mycket tynande tillvaro i trädgården medan zuchinin i växthuset växer hej vilt och tydligen tänker ta över det hela.

Zuchinin som tror att den är en djungelväxt.

Se men inte röra...

Ett gammalt ordspråk lyder ”se men inte röra, det är småbarns göra”. Idag är det inte mera gångbart bland människobarn, men uppenbarligen uppfostrar hönorna sina avkomlingar just så. Våra fyra kycklingar är nu drygt tre månader gamla. Till min förtvivlan har de haft mycket sena kvällsvanor. Sena för mig, som inte är någon nattuggla, fast visst är sommarnätterna underbart ljusa. Punktliga är de i alla fall. Prick kl. 23 kliver de fyra små in i hönshuset och in vill jag ha dem för trots att de är i en inhägnad hönsgård känns det tryggast att också ha stängt dörren om dem. Vissa kvällar har jag drivit dem varv på varv runt hönshuset i hopp om att de skulle gå in och de har verkligen visat att de helst skulle gå in, men så nej. Det är alltid någon av de äldre som inte ännu funnit sig till rätta inför natten och då får kycklingarna inte komma in. De gäller att vördsamt vänta tills moster är klar. Ibland får den vuxna hönan för sig att en uppfriskande språngmarsch runt huset är just vad hon skall företa sig innan det är dags att söka sig upp på sovpinnen. Då är det bara för mig att dra mig tillbaka och ge dem litet tid att få tag på sömnen.

Kycklingarnas ruvmor, Elvira, har sin vana trogen igen lagt sig ner för att ruva. Detta är fjärde försöket inom ett år. Tack och lov är de inte alla lika entusiastiska ruvare. Nu vill jag ändå inte ha fler kycklingar av de här dvärghönsen. Hönshuset svämmar över om de skall bli fler och man kan ju inte i det oändliga bygga ut.

Det är förargligt att tuppkycklingarna alltid skall vara sådana personligheter. Dem kan man ju inte hålla, hur trevliga den än är.

Efter en mycket varm period har det nu regnat i flera dagar i streck. Nu slipper jag vattna i trädgårdslandet, men det myckna regnet fick också en oväntad effekt. I morse när jag kom för att ge hönsen mat var det ställvis alldeles grönt i deras inhägnad. Det var oväntat för de har verkligen krafsat i sig vart enda gröna strå. De äter en blandning av havre, vete och ärtkross och nu hade tydligen vetet börjat gro. Det gröna möttes med ett entusiastiskt kacklande av tupparna.