Finsk lantrashöna, Tyrnävä.

Det nya sommarhönshuset måste förstås få nya invånare. Där bor nu en liten flock med finska lantrashönor. Jag har en tid funderat på att så att säga gå back to basic och hålla mig med finsk lantras. De är rätt tåliga, tål också en del kyla men förstås inte så att de kan förfrysa slör och kam. De är i allmänhet ganska friska och långlivade. De äter inte så mycket, framför allt i jämförelse med Orpington. De lär vara rätt goda värpare. Äggen väger ca 50 gram för några storväxta hönor är det inte frågan om. Jag blev t.o.m. litet förvånad när jag såg hur små och sirliga de är.

Den finska lantrashönan höll alldeles på att försvinna då hönserierna blev större och man övergick till högvärpande höns. Så sent som 1998 startades ett officiellt program för att bevara våra lantrashönor. Det finns det olika stammar av dem och de är alla uppkallade efter den ort de hittats på. Efter att ha studerat utbudet och tittat på olika uppfödares hemsidor fastnade jag för Tyrnävähöns. Tyrnävä är en liten ort i norra Österbotten. De lärda tvistar om hönan verkligen är hemma därifrån eller om den bara hamnat där och dess egentliga ursprung finns i Koskis rätt nära Åbo. Man antar nämligen att de är nära släkt med Pikis-hönan och Pikis ligger också i Åbo-trakten. Tyrnävähönsen har varit ganska sällsynta, men idag finns det många som håller sig med dem.

Ett utmärkande drag för dem är att de kan ha så många olika färger. De sägs också vara nyfikna och lätt bli tama. Jag lade genast märke till att de är väldigt lugna och inte blir oroliga fast t.ex. vår labrador sticker in huvudet i hönshuset.

Tuppen Hjalmar

Till det roligaste med en ny flock är att fundera ut namn på de nya invånarna. Eftersom Tyrnävä är helt centralt sökte jag på Google efter någon känd person därifrån. Dem var det tunnsått med, jag hittade endast Hjalmar Mellin (1854–1933) som var matematiker. Tuppen fick naturligtvis heta Hjalmar.

Marjatta

Så var det hönorna. Kanske jag kunde få någon idé om jag tittade på Koskis. Dessutom hämtade vi våra hönor från grannsocknen till Koskis. Det visade sig att en av våra centerpartistiska riksdagsledamöter under åren 1975–91, Marjatta Väänänen, hade sina rötter i Koskis. Jag har ett eget konkret minne av henne, hon var nämligen andra undervisningsminister 1972–75 och då besökte hon min skola. Jag var utsedd att tillsammans med några andra servera kaffe åt ministern och hennes följe. Om jag verkligen fylle på ministerns kaffekopp kommer jag inte ihåg.

Ester och Hjalmar

Kanske resten av flocken också kunde ha namn efter politiker? Då kom jag på det – presidentfruarna skulle hedras. Nå, det är tveksamt om de skulle känna sig så hedrade, men åtminstone kan barnbarnen på det här sättet lära sig namnet på dem. Nu krafsar alltså Ester Ståhlberg (1870–1950), Signe Relander (1886–1962), Ellen Svinhufvud (1869–1953), Gerda Ryti (1886–1984) och Anastasia Mannerheim (1872–1936) runt i hönsgården. Den observanta märker att jag hoppat över Kallio, men hans fru hette Kaisa och ingen av hönorna såg ut att heta just det.

Signe och Gerda

Ellen, foto Taru Peltosaari

Anastasia