Gruppens rangordning.

Kycklingarna har vuxit så att man knappt kan tala om kycklingar mer, snarare är de ju unghöns. Oftast rör de sig i grupp, men också inom gruppen finns det en rangordning. Otello har fått för sig att han är den som bestämmer. Det behövdes inte mycket av uppburrade nackfjädrar och ett och annat välriktat nyp för att de andra skulle förstå vem som är högsta hönset. Figaro har varit mycket undfallande och en vass blick från Otello från honom att drypa av från matskålen. Men också systrarna får känna av Otellos näbb om han tycker att de äter för mycket. Speciellt Carmen och ibland också Tosca får se upp när  brorsan är på det humöret.

Otello tror att det är han som är kung.

Hjalmar ser fortfarande till att de små håller sig ur vägen, därför väntar åtminstone jag ivrigt på att snön skall smälta bort och att man småningom skall våga låta hönsen gå ute i sin gård. Med mera plats är det lugnare i flocken. Carmen har emellanåt vågat sig in bland de vuxna hönsen och pickat efter mat tillsammans med dem. Häromdagen tog Rigoletto ett djärvt steg. Signe hade lagt sig till ro för att värpa och Rigoletto ställde sig och tittade intresserat på henne. Plötsligt steg Rigoletto in i redet. Signe blev så överraskad att hon steg upp och gick bort och sen stod Rigoletto där och kände efter hur det skulle vara att värpa. Ja, det är namnet till trots frågan om en höna. Så här eftergiven brukar Signe sannerligen inte vara mot sina kycklingar. Tvärtom, hon ger dem nog ordentliga tjuvnyp när hon tycker det behövs för att visa dem att ”se, men inte röra, det är småbarnsgöra”.

Carmen får ofta se upp med brosan.

Mycket nöjd har jag varit med hönornas äggproduktion. En undersökning som gjorts om finska lantrashöns visar att Tyrnävästammen är den som värper bäst, 0,8 ägg per höna per dag. Det kan gott stämma när det gäller min flock. De värper inte speciellt stora ägg, men goda är de!

Hönan blir kal på ryggen.

 Ester har under vinterns lopp förlorat allt fler fjädrar på ryggen. Det är Hjalmar som har åstadkommit detta genom att ivrigt para henne. Nu vet jag inte om det är så att han är ovanligt mycket på henne eller om hon helt enkelt har en sämre och svagare fjäderskrud. 

Med bekymmer har jag sett på utvecklingen för det är ju inte bra om han tillslut river henne blodig. Något måste göras. Jag beställde därför en ”kappa” som hon nu har som skydd medan fjädrarna förhoppningsvis småningom växer ut, på finska kallas den helt träffande ”panotakki”. Säkert kan den händiga sy en själv. 

Ester var till en början inte glad över detta påhitt. När jag förde henne tillbaks till hönshuset, efter att ha satt på kappan, gick hon med en underlig hukande gång och lade sig allt emellanåt ner. Hon försökte helt enkelt undkomma det där som fanns på hennes rygg. Följande dag var hon helt som vanligt och kappan har inte på något sätt hindrat hennes dagliga liv. På sommaren skulle jag nog inte låta hönan gå med kappa framför allt för att hon skall till fullo kunna njuta av sandbad. I utegården kan hönsen också lättare undkomma Hjalmar om de inte känner för hans ömhetsbetygelser.