I år blommar granen.

I år kan man på vissa granar se röda "blommor". Det är hanblommorna som först är små blåröda ovala ax för att senare skifta över till gult. Pollenmjölet är också gult. Det är långt ifrån varje år granen blommar, normalt sker det bara vart fjärde eller femte år. I måndasskiftet maj-juni lyser plötsligt den mörka granen av olika färger. Granen blir uppenbarligen ganska sent könsmogen för först vid 15-20 års ålder blommar den första gången. Tydligen behövs det en särskilt lämplig sommar för att granen skall blomma följande år. I år är det alltså dags för en en del av våra granar, för majoriteten visar inga som helst tecken på att blomma. De är kanske för unga, eller så är året helt enkelt inte lämpligt för dem.

I år har granen vackra hanblommor.

Han- och honblommorna finns på samma träd. Honblommorna står rakt upp och fångar upp pollenmjölet som vinden för med sig. Småningom blir de här blommorna allt mörkar till färgen och börjar hänga neråt. De utvecklas till stora kottar som fröar av sig under vintern.

Honblommorna står rakt upp beredda att ta emot pollenmjöl.

Nu börjar granen också utveckla nya skott. Dem plockar jag av för att frysa ner inför vintern. Hönsen äter dem begärligt när det annars är ont om grönt.

Han- och honblommorna samsas om utrymmet på samma gran.

Med våren kom kycklingarna.

Trägen vinner kan dvärghönorna säga. Envist har de i litet olika sammansättningar ruvat sedan årsskiftet. Elvira vår allra bästa hönsamamma gav upp för länge sedan när hon märkte att alla ägg nogsamt togs bort. Småningom slutade alla värpa och höll en vinterpaus under de kallaste månaderna. Därför brydde jag mig inte heller om att varje dag gräva under ruvhönsen. För två veckor sedan skymtade jag ändå ett ägg och insåg att jag blivit lurad och att de andra hade börjat värpa och serverat ruvarna med ägg. Det var många ägg! Plockade bort en del och lät de tre, d.v.s. Mustikka, Fluffy och Hedda hålla en del. Det är nästan enda sättet att få dem att sluta ruva, låt dem få en kyckling eller två. Först kläcktes så en helt grå liten en, Matti-Matilda. Följande dag såg Sanna-Santeri dagens ljus och därefter kläcktes Mansikka. De tre mammorna tycktes enas om att tre kycklingar var nog och lämnade sin ägghög.

Mansikka mitt i maten.

Matti-Matilda har verkligen överraskat mig. Han var inte många dagar gammal när jag hittade honom ute i hönsgården vilt pipande. Tröskeln ut är så hög att de små inte kommer ut utan att hoppa vilt och vifta på de rätt obetydliga vingarna. Det har alltså Matti, för visst är det frågan om en tupp, lyckats med medan de två andra nöjer sig med att stå inne och skrika om mammorna väljer att gå ut och sträcka på benen. Vid bara en veckas ålder lärde han sig att ta sig in längs den mycket branta stegen, en planka med stegpinnar på.  Nu klarar han galant att vandra ut och in, medan systrarna snällt får vänta inne.