Trägen vinner kan dvärghönorna säga. Envist har de i litet olika sammansättningar ruvat sedan årsskiftet. Elvira vår allra bästa hönsamamma gav upp för länge sedan när hon märkte att alla ägg nogsamt togs bort. Småningom slutade alla värpa och höll en vinterpaus under de kallaste månaderna. Därför brydde jag mig inte heller om att varje dag gräva under ruvhönsen. För två veckor sedan skymtade jag ändå ett ägg och insåg att jag blivit lurad och att de andra hade börjat värpa och serverat ruvarna med ägg. Det var många ägg! Plockade bort en del och lät de tre, d.v.s. Mustikka, Fluffy och Hedda hålla en del. Det är nästan enda sättet att få dem att sluta ruva, låt dem få en kyckling eller två. Först kläcktes så en helt grå liten en, Matti-Matilda. Följande dag såg Sanna-Santeri dagens ljus och därefter kläcktes Mansikka. De tre mammorna tycktes enas om att tre kycklingar var nog och lämnade sin ägghög.
 |
| Mansikka mitt i maten. |
Matti-Matilda har verkligen överraskat mig. Han var inte många dagar gammal när jag hittade honom ute i hönsgården vilt pipande. Tröskeln ut är så hög att de små inte kommer ut utan att hoppa vilt och vifta på de rätt obetydliga vingarna. Det har alltså Matti, för visst är det frågan om en tupp, lyckats med medan de två andra nöjer sig med att stå inne och skrika om mammorna väljer att gå ut och sträcka på benen. Vid bara en veckas ålder lärde han sig att ta sig in längs den mycket branta stegen, en planka med stegpinnar på. Nu klarar han galant att vandra ut och in, medan systrarna snällt får vänta inne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar