God jul

GOD JUL 

Vad höns äter

Hurra, idag har någon av småhönorna lagt ett ägg! Jag vet bara inte vilken det är. Ingendera har ännu röd kam, men Albertinas har nog vuxit ordentligt, liksom hela hon. Man kan egentligen inte tala om småhönorna längre. Om Albertina är en äkta maran borde hon värpa mörkbruna ägg. Det här ser helt normalt ut till färgen, väger 52 gram att jämföra med de bruna hönornas ägg på ca 65 gram. Nå, tiden får utvisa om det är Albertina eller Lillis som börjat värpa.

Småhönornas första ägg.

Jag försöker variera hönsens mat för, konstigt nog, kan också fåglar känna smak. Så måste det ju vara eftersom vissa saker inte alls går åt. Det sägs att deras magar kan råka i olag om kosten är alltför varierande, men hittills verkar allt okej. Basen utgörs av värpfoder och havre jag köpt direkt av en bonde. Dessutom får de matrester. Därutöver har jag ju under sommaren torkat och fryst godis åt dem. Rönnbären som jag torkat äter de med förtjusning, liksom de frysta svarta vinbären. Majs går ner, men andra grönsaker är de inte så pigga på. Tidigare har jag haft höns som ätit t.ex. morot, men den här flocken är ganska ointresserad. Torkad persilja, som jag misstänker i misstag hamnat i hönsens matförråd, och torkade maskrosor går bra åt. Nu när det varit bar mark långt in i december har jag också repat gräs åt dem som de tacksamt pickar i sig.

Jag torkade i somras nässlor, morotsblast och lövruskor. I hönsböckerna står det att hönorna under vintern med iver kommer att kasta sig över det här. Men pytt fick jag. De knappt ser åt mina mödosamt ihopsamlade gåvor. Däremot blir de mycket ivriga när jag kommer med ett fång hö, av det där årsgångshöet vi har på ladugårdsvinden. Jag räknar med att det skall räcka ännu i flera år. Också spån som jag strör ut över kompostbädden mottas med glädje och stor nyfikenhet. Det är ju inte meningen att de skall äta det, men de tycker om att sprätta runt och picka i det. Sprättandet är ju hönsens stora nöje och det är bra synd om alla de hönor som inte får göra det.

Maten skall också förvaras utan att möss och andra gnagare kommer åt det. Nu när det nedre snickeriet blivit färdigt har jag fått mera utrymme för mina behov i det övre snickeriet. Från Ikea har jag köpt stora tunnor med tillhörande lock där jag kan ha havre och värpfoder. En stor blå vattentunna med ett plåtfat som lock fyller också den funktionen. H. klagar litet över att vårt kök mera ser ut som ett foderkök. I ett hörn finns påsar med brödkanter, burkar med frön och torkade nässlor m.m. Hundarna har sin mat och eftersom de äter olika sorts mat behövs det två tunnor, eller egentligen en tunna och en stor mjölkstånka.

Som synes finns det en del att städa i det övre snickeriet ännu. Här skall jag kunna ha hönsens mat och allt som behövs för att snickra ramar för bikuporna.

I hönshuset finns vattenautomater. De stora hönorna har sin hängande från taket. Det visade sig vara fiffigt att inte ha den stående på golvet, för trots att jag höjde upp automaten och lade tegelstenar under den, sprätte de så mycket att vattnet alltid var smutsigt. Nu när den hänger hålls det mycket renare. Albertina och Lillis har sin automat stående på tegelstenar och det har hittills fungerat. De sprätter väl mindre än de andra. Från Ikea har jag köpt en ställning som egentligen är avsedd för bestick. Där finns i en bytta vatten (satte en grynostburk i byttan så det är lätt att byta), i en värpfoder, i en kalkstenar och i den sista grus. De lärde sig snabbt att förse sig ur de olika byttorna.

Här kan hönorna, allt efter behov, plocka åt sig foder, kalk och grus eller ta några klunkar vatten. 

Jul i lilleputtland

Nu nalkas julafton med stormsteg. Det firas naturligtvis också jul i dockskåpet. Det här är stadigt byggt i två våningar och med fyra rum. Högst upp finns en vind där man, om man sticker in handen, kan hitta gamla granbarr, trasiga möbler, karamellpapper eller en apelsinkärna som av någon outgrundlig anledning hamnat där. Min farmor fick huset någon gång på 1880-talet. Huset är en av de få av familjens möbler som räddades från Viborg innan staden slutligen hamnade i ryssarnas händer under det som i Finland heter fortsättningskriget. 

I köket är det bråda tider. Här har pepparkakorna just tagits ur ugnen.

Storebror har fått en cykel till julklapp. Gossen är bortskämd och har redan en massa leksaker.

Mamman håller på och lägger babyn. Han får ännu dela sovrum med föräldrarna. Pappan har, slarvigt nog lämnat flera dagstidningar på sängen. I det här hemmet föredrar man att läsa papperstidningar.

Pappan och farmor sitter i lugn och ro i salen. På bordet har köksan dukat fram en tårta och en flaska champagne.

Missvisande marknadsföring?

Ibland känner man lust att litet skämma bort sig själv. Speciellt nu under den mörka årstiden kan det vara roligt med något litet extra. Jag hörde av en granne att vi här i södra Finland haft 13 (!) timmar sol under november månad. Nog har jag tyckt att det varit mörkt och grått när jag gått med hundarna på morgonen och sedan igen på seneftermiddagen, men inte har jag riktigt förstått hur mörkt. Nu när jag går med dem över stora stubbåkrar är det otroligt svårt att se Melissa som är gul och har helt samma färg som åkern. Så fort vi kommer in i skogen är det jättesvårt att se den svarta Cora som i dunklet smälter in bland stubbar och små granar. När man den här årstiden går i skogen är det lätt att förstås att folk förr trodde på allehanda troll, grådvärgar och rumpnissar. Buskar, stenar och stubbar ser ut som de konstigaste varelser.

Det egentliga temat var ju inte väderleken och skogens invånare utan det där med att skämma bort sig själv. Jag köpte i det stora varuhuset en burk ekologisk vildhallonsylt med vanilj. Det lät så väldigt gott och kändes sympatiskt med beskrivningen av hur tillverkaren redan 1977 flyttat till de Värmländska skogarna med ”brinnande ambitioner om en grönare värld”. Texten fortsatte med att ”vi använder enbart ekologiska råvaror och vi är stolta över att få bjuda dig på ’Mat vi själva vill äta’”. Sylten innehåller 55 % bär och det låter ju bra, men när man läser vidare visar det sig att hallonen, de förmodade vilda, kommer från Bosnien och ingalunda från de Värmländska skogarna. Då känner man sig litet lurad trots att det aldrig sagts att det är frågan om en rent svensk vildhallonsylt. Men onekligen får man av den vackra etikettexten en vision av en sylt som är gjord på svenska hallon. Det gäller alltså att även läsa det finstilta, också på syltburken. Men sylten är mycket god, det skall inte förnekas.

Tomtar i farten

I morgon är det lillajul och julförberedelserna börjar ta fart. Pepparkakor skall bakas, ljusslingor sättas upp, fisken skall lutas, grisen slaktas och paket skall slås in. De ivrigaste julfirarna byter till och med till andra gardiner, s.k. julgardiner. Innan den stora stressen slår till kan vi ändå njuta av advent och tända ljus.

Alla vet väl att julgubben bor i Korvatunturi i finska Lappland. Det är därifrån han startar på sin långa färd för att föra gåvor till alla snälla barn. Det blir naturligtvis svårt att hinna till alla samma kväll och därför får t.ex. de amerikanska barnen sina gåvor först på juldagsmorgonen. Annars skulle det ju bli stört omöjligt att hinna med allt och alla. Här kommer behovet av hjälpande tomtar in. De finns spridda över hela världen och kan vid behov hjälpa julgubben och ibland också människor.

Det som ni kanske inte visste är att tomtarna är organiserade i tomtegillen. Det största gillet lär finnas på Grönland. Det är förmodligen därför danskarna tror att också julgubben bor på Grönland. När det ur tomtesynvinkel är lågsäsong och man inte behöver läsa önskelistor eller slå in paket träffas de olika gillena för olika aktiviteter. Årligen samlas världens tomtar i Danmark för att hålla världskongress och riksdag. Då mötet hålls i juli är det en ganska överraskande syn när tomtar plötsligt dyker upp på gator och torg.

Toivolatomten har flyttat hit på genom Ville-Veikko Salminens försorg.

För att orka med långa resor världen runt under det magiska dygnet 24-25 december krävs en god kondition. Varje år samlas världens tomtar till stora vinterspel i Gällivare. Där tävlar man i fyra grenar; renridning, sparkåkning, skorstensklättring och grötätning. I renracet gäller det att hålla hårt fast och då man åker sparkstöttning gäller det att komma fort fram. Också gröten är en fartgren där det gäller att äta fort, men snyggt. Ingen gröt får fastna i skägget. Man kunde tänka sig att de amerikanska tomtarna skulle vara speciellt duktiga på skorstensklättring. Av någon outgrundlig anledning skall tomtarna där åla sig genom trånga, sotiga skorstenar för att avleverera pakten. Det här måste ju bero på att alla i huset sover vid den tiden som julgubben och tomtarna passerar USA. Då ingen öppnar dörren finns det bara en ingång – genom skorstenen. 

Tävlingarna i Gällivare lockar massor av publik och åtminstone år 2013 deltog tävlanden från tolv länder. Något överraskande vann Hongkong som varken är känt för sin många renar eller för goda möjligheter att åka sparkstötting. De måste ha varit ena hejare på att äta gröt och klättra i skorstenar. Tvåa blev Norge följt av Holland.

En jurta kan lösa många problem.

Det är ofattbart att så många hus och kanske framför allt skolor drabbas av dåligt inomhusluft p.g.a. mögel i konstruktionerna. Man undrar om folk överhuvudtaget kan bygga hus i det här landet. Flera skolor har fått utrymmas inför omfattande reparationer. I Helsingfors pågår en veritabel flyttrumba där skola efter skola töms och för ett skolår, i värsta fall mer, få verka i andra utrymmen. Det lär t.o.m. vara upp till ett års väntetid för att få en större barack att ha på skolgården där några klasser kunde få arbeta.

Den första jurtan har rests i Brunakärr.

När det visade sig att också Rudolf Steinerskolan, den största waldorfskolan i Finland med ca 900 elever, drabbats av mögel slog kloka huvuden ihop. Var kunde man placera barnen medan reparationerna pågick? En del fick plats i en närliggande kyrkas utrymmen. Baracker gick inte att få tag på, men då kom någon på att man kunde bygga en jurta. Jurtorna (ordet kommer från turkiskans yurt = bostad) kommer ursprungligen från Centralasien där de används av nomaderna. Den ser ut som ett runt tält med filttäckta gallerväggar. Fortfarande finns det mongoler som året om bor i en jurta. Tältet är lätt att packa ihop och ta med sig då man vill flytta. Som klassrum ger det med sina tjocka ullväggar förstås en helt annan varm och ombonad känsla än ett vanligt skolrum och påverkar säkert positivt gruppen som arbetar där.

På grund av brandfaran måste man ha elektriskt ljus. Lampor kan man för all del också ha nytta av i själva undervisningen.

En detaljbild av väggen där man ser gallerväggarna som tältduken fästs vid.

Skolan hyrde den första jurtan av teatergruppen Quo Vadis. Man hoppas också på bästa sätt kunna använda den här tiden i undervisningen och tillsammans med eleverna bygga fler jurtor. Jag kan tänka mig att man kan kombinera byggandet med, förutom hantverk, också åtminstone matematik, geografi och historia. Varför inte ställa till med en mongolisk fest med maträtter från området?

Vem skulle inte vilja sitta här och höra på en saga?

Dorian Grays sorliga ändalykt.

Tidigt på lördag morgon var det dags för den stora höstslakten. När man slaktar höns och tuppar är det bra om de fastat åtminstone ett halvt dygn innan så att tarmen är någorlunda tom. Hönorna hade fått mat föregående eftermiddag och väntade nu otåligt på sitt morgonmål. Lillis och Albertina hade det inte så roligt i sin avbalkning med den hungriga Gullfia. I stället för att bli ödmjuk av den behandling hon fått av tuppen så domderade hon värre med unghönsen och såg till att hon fick av maten först och att de höll sig ur vägen när hon ville sprätta omkring. Hon hade också sprättat så att deras vattenautomat var helt överhöljd av boss och omöjlig att dricka ur. Både Albertina och Lillis drog en lättnadens suck när Gullfia kunde återförenas med sina systrar.

Dorian måtte ha anat oråd för han var mycket mån om att inte vända ryggen till när jag kom in i hönshuset. H. fick slutligen tag i honom. Den mycket känsliga kan sluta läsa här. Efter ett klubbslag i huvudet som bedövade honom fördes han till huggkubben och därmed var Dorian Grays korta, men förmodligen lyckliga, liv slut. Han fick hänga en stund i ett träd så att blodet rann ut.

Här hänger tuppen upphängd i ett hundkoppel som jag alltid har i fickan.

Hundarna gjorde stora ögon när jag klev in genom dörren med den huvudlösa tuppen i handen. Det var uppenbart att de tyckte att jag varit ute på olovliga ärenden då jag inte tagit dem med på jakten. Innan jag grep mig verket an hade jag studerat hur man tar ur en tupp och beslutat mig för att flå den i stället för att doppa den i hett vatten och sedan plocka den. Med hjälp av sekatör, Fiskars kökssax och en kniv fick jag av fötterna och vingarna. Sen började jag flå uppifrån nacken. Det gick överraskande lätt och skulle ha gått ännu lättare om jag bara haft starkare händer. Ganska snart hade jag en naken tupp.

En liten del av köttet har blivit synligt

 

Den flådda tuppen. Det gula är fett, men notera hur mörkt köttet är i jämförelse med den broiler man annars äter här.

När jag kom ner till kloaken tryckte jag litet på den så att den tömdes. Sedan klippte jag upp runt den och drog och ut kom en massa tarmar. Jag hade läst mig till att alla inälvor skulle komma ut på samma gång, men så bra gick det inte. Jag fick alltså gräva runt för att få ut lever, hjärta, njure och muskelmagen. Den sistnämnda var litet spännande att skära upp. Den innehöll som sig bör en hel del små stenar och en grönaktig massa. Det gröna var mat som fågeln med hjälp av stenarna kan finfördela. 

Uppe t.v. bröstet och t.h. lårbitarna. Nere syns levern och ovanför den luftstrupen. Längst t.h. ligger magmuskeln och snett ovanför den hjärtat. Vi åt hjärtat och hundarna fick kalas på de andra inälvorna.

Av allt detta blev det en utsökt Coq au vin. Jag måste säga att det kändes mycket tillfredsställande att själv åstadkomma allt från slakt och urtagning till en god maträtt.